Känslan av frihet

Nämenmen helt plötsligt två inlägg på en dag, vad händer? Har legat illamående halva dagen och har kommit fram till slutsatsen att jag åt samma sopplunch som i lördags - då jag också mådde illa. Undra om jag är en gambler eller bara dåre om jag äter den imorgon igen? 
Jag ville bara kika in och snacka frihet med er. Ibland slås jag så överväldigande av det, nästan så det blir svindlande och jag får hålla i balkongräcket för att inte trilla. För det är ju oftast här det händer, på balkongen som väter mot ån och som just nu ramar in alla färgglada hus i höstiga nyanser. På kvällarna brukar jag tjuvtitta in i grannars fönster och bli lite känslosam över det coola i att det innanför varje husvägg levs ett liv parallellt med mitt. Ibland fantiserar jag om vilka mina grannar på andra sidan ån är, vad de äter till kvällsmat och hur deras morgonrutiner ser ut. Jag är en nyfiken själ som dagdrömmer mer än vad som säkert är hälsosamt, ofta pågår massa filmatiseringar i mitt huvud där tittaren får en inblick i varje hem och jag undrar vad regissören skulle välja för glimtar ur mitt. Det är nog därför jag också älskar bloggar och sociala medier, det ger små inblickar ur människors liv som lever parallellt med mitt. 
Ja, när jag inte leker att jag är med i en musikvideo när jag går utomhus med bra musik i hörlurarna förstås. Ofta Melissa Horn-musikvideos på hösten, för Melissa Horm är väldigt mycket höst och väldigt mycket känslor och det vackra i det onda. Plus en ständig påminnelse om den olyckliga kärleken som jag bara tillåter mig att känna när jag lyssnar på Melissa Horn. Alla andra av dygnets timmar låtsas jag som om den inte finns, skriver inte om den och sätter inga ord på den genom att prata om den. På så sätt hoppas jag att den till slut ska försvinna och bara lämna vackra minnen av stunder vi faktiskt hade tillsammans. Fast nu skriver jag om det och så gör det lite ont och blir lite läskigt för jag vill ju inte sätta ord på den iom att den blir verkliga då. Så jag avslutar Melissa Horn och olycklig kärleks-spåret för den dörren öppnar jag inte för någon, allra minst mig själv.

Men friheten då, den där svindlande känslan av att vara fri. Jag undrar vad som gör att den är så påtaglig för mig, efter 1,5 år är jag fortfarande stormförälskad i den och får fjärilar i magen av bara tanken. Jag vet ju inte om det beror på min drogfrihet eller att jag till slut hittade modet att lämna Simon, iom att det skedde typ samtidigt är det svårt att veta vad som är vad. Jag vet bara att det är det finaste jag har, grunden till att jag orkar kriga mig igenom många av mina kamper och gör att jag alltid är extra varsam i mina handlingar pga rädd att förlora den. 
Tyvärr också varsam med relationer, jag har ju gått några boxningsmatcher med människor jag älskat men som svikit och hur mycket mindre jag än tror på ensam är stark-konceptet tror jag många av mina steg bakåt gentemot andra människor handlar om varsamhet om friheten. Jag är så satans rädd att bli emotionellt beroende av någon annan att jag hellre inte öppnar upp mig, än att riskera att bli sårad av någon jag släpper in. Nu låter det så mycket mer dramatiskt och tragiskt än vad det faktiskt är, jag är introvert och anammar det för första gången i mitt liv. Det är ju lite som att bara vilja göra saker med den en är nyförälskad i, nu är jag nyförälskad i acceptansen av min introverta sida och njuter således av att göra saker med mig själv. Jag lider liksom inte av det, tvärtom.
Min sociala flaska blir ju än så länge fylld av jobbets timmar, vilket jag såklart hoppas på ska ändra sig lite, men någonstans bakom allt det där ligger ju en rädsla att förlora min självständighet och frihet. För att våga älska innebär ju också att ge bort ett förtroende till någon som när som helst kan slänga det i backen och hoppa på det med tolv centimeters-klackar. I våras frågade någon varför jag inte dejtade. Jag svarade att jag inte skulle orka hantera att bli sårad, att det skulle innebära att riskera min drogfrihet. Han nickade, förstod och en månad senare tog han mitt sköra förtroende och slängde. Sen hoppade han på det med tolv centimeters klackar och nu vågar jag inte släppa in någon annan människa än de jag har för han personifierar relationer med mig. Det är såklart cyniskt, bittert och tråkigt att ha den synen på relationer. Jag vill inte va cynisk, bitter och ha den tråkiga synen men det får ändå va så ett tag för jag måste laga allt det trasiga så jag vågar släppa in människor igen.
Men nu kom jag på sidospår från frihet men ändå inte för det hänger ihop som ett virrvarr av mindmaps. 
Frihet, frihet, frihet.
Så mycket större nu än när jag släpptes ut från ett fysiskt fängelse. Det som kan göra mig sådär svindlande att jag måste greppa balkongräcket för att inte trilla är egentligen väldigt triviala saker. Som att jag kan bestämma färgen på mina lakan, möblera om när jag vill, gå ut på promenad och inte ha dåligt samvete för att någon väntar hemma och inte hela tiden vara på jakt efter droger för att undkomma det levande helvetetet en avtändning ju är. Det kan pirra i magen av att stanna upp i skogen och höra tystnaden, se färgerna och känna lukterna. Eller att jag kan se danska dokusåpor en hel dag, gå utan att någon annan vill bestämma vägen och när som helst kunna göra vad som helst. 
De sista åren i missbruket tog så hårt. Inte bara för att jag levde i en destruktiv relation med våld, hot och psykiska påfrestningar, utan för att jag blev begränsad av beroendet på ett annat sätt. Det är så stor skillnad på att missbruka när en har fri tillgång till droger och inte tvingas till avtändning pga att en inte har pengar att köpa sig frisk, till att ha skulder och varje dag vakna till ett nytt krig för att inte bli sjuk. Det var när ekonomin krascha och jag slutade sälja som det egentliga helvetet började. Eller om det var då jag insåg vilket liv jag levde och baksidorna av det? Polisförhör, husrannsakningar, span, avlyssnade telefoner och fängelset var på sitt sätt också något som fråntog mig min frihet men då hade jag fortfarande den fria tillgången till drogerna som gjorde att jag kunde knarka bort medvetenheten om vad för liv jag levde. Inte i fängelset såklart men där levde jag ju på vetskapen om att drogerna fanns kvar på utsidan. Och att aldrig kunna slappna av pga ens rädsla att möta abstinensens monster gör väl vilken hjärna som helst utbränd till slut. 
Det är väl egentligen rätt många parametrar som gör att frihetskänslan kan greppa tag så brutalt i mig, det är första gången i mitt vuxna liv som jag vågar lita på att jag kommer fixa ett bra liv och det är inget annat än svindlande. Det gör att jag kbt:ar mig igenom skit som gång på gång begränsar, som att morgon efter morgon gå på ett fullproppat tåg trots att det genererat panikångest nästan varje dag i flera veckor eller fortsätter åka in till Linköping även om jag behöver gå ut ur affärerna flera gånger om. Det är väl viljan att behålla friheten som får mig framåt i jobbet, drömmen om att vara ekonomiskt självständig och aldrig mer förlora förmågan att kunna ta hand om mig själv. Självständighet har alltid varit viktigt för mig, men det är ju också lätt att leka självständig när en har ett stort arv att festa upp eller tjänar svarta pengar som inte förlorar halva sitt värde i form av skatt och utan förpliktelser som i ett arbete. 
Det är ju såklart inte självständighet på riktigt, även om jag trodde det där och då. Men friheten är ju bff med självständigheten och ett av stegen i min frigörelse från vad som låser mig är att kunna trygga min ekonomi. Återigen så viktigt att kunna ta hand om mig själv, inte behöva ha en trasig ruta för att jag inte har råd med självrisken till försäkringen, slippa välja mellan frukt och grönsakerna eller bara tryggheten i att ha en buffert. 
Kanske är det egentligen väldigt självklart varför det oftast är på balkongen frihetskänslan blir så svindlande. För att den här lägenheten representerar allt vad frihet står för enligt mig. Självständighet i att ha mitt eget boende och inte stanna hos en man som slår mig för att jag inte har någon annanstans att bo. Någonstans att sova, äta och där varje sak är min. Ingen otrygghet i att gäng i västar plötsligt ska dyka upp och råna, ingen polis som kommer vända upp och ner på varje låda eller pojkvän som kommer slå sönder det mest värdefulla. Här är jag trygg, här har jag blivit den jag är idag och hela lägenheten representerar mitt nya liv. Innan vi köpte huset har jag aldrig bott så här länge i eget boende, alltid fart och flängt. Behövt vara på väg någonstans för att stanna i stunden skulle innebära att behöva facea mina inre demoner och utan droger har flykt varit mitt enda alternativ. 
Här behöver jag inte fly. Här kan jag stanna för här behöver jag inte vara rädd för att några anabolapumpade snubbar helt plötsligt står utanför i försök att ta sig in när sambon inte är hemma. Inga knarkköpare som ringer på mitt i natten med en lövblås i ena handen i hopp om att få byta mot droger. Ingen pojkvän som bestämmer när det ska och inte ska va människor här inne. Ingen svärmor som när som helst dyker upp och ska städa, ingen pojkvän att trippa på tå för och inga pundande vänner som kan stjäla om en vänder ryggen till. 
Mitt hem är min fristad och ja.. det är nog därför jag greppar just det här balkongräcket. Här har jag krigat mig igenom så mycket och kommit starkare ur, gråtit i fosterställning, skrikit i kuddar och slagit i madrasser.  Här är bara jag och det nya liv jag byggt upp. 
Jag introducerades för yoga och meditation i fängelset och jag vet att jag skrivit förut om hur den buddistiska munken bad oss ta med frågan Vad är frihet för mig?  till nästa veckas session och jag tyckte han där och då var dum i huvudet som bad kvinnor som sitter på en sluten kvinnoanstalt med säkerhetsklass två reflektera över det. Varje gång frihetskänslan blir svindlande, varje gång det pirrar till i magen och blir varmt i bröstet tänker jag på den gången. Nästkommande vecka diskuterade vi kring det och jag förstod hur han menade, men först i min verkliga frihet kan jag praktisera frågan. Och min verkliga frihet är utan droger, kriminalitet och mitt ex. Ibland när jag städar och tittar på de få saker jag har från mitt tidigare liv tänker jag på hur de sett all skit och att vi därför har ett speciellt band. Affektionsvärdet blir större men idag kan jag ändå känna tacksamhet att bara några få saker har det. Alla andra saker representerar mitt nya liv. 

Så tänk på det hörreni, vad är frihet för dig? 


Diagnosutredning - Start

Godmorgon vänner!
Hörreni, det känns ju som att jag är i fas i livet igen men som den rutinjunkie jag insett att jag är (Hejdå 20-åriga Cecilia som aldrig skulle leva något "tråkigt jävla svennebananliv" och tyckte rutiner var för torra människor) så saknar jag att ha en tid för bloggen. Alltså en konkret tid varje dag som är för skrivandet, kreativiteten är ju inte konstant utan en måste liksom haffa den när den väl konmer. Ska grubbla lite över det för känner mig lite halv när bloggen hamnar i skymundan, saknar att få utlopp för allt som bloggandet innebär. 
Reflekterar lite över om jag kanske behövde den här kraschen? Det var ju inte konflikten på jobbet som i sig var det stora problemet utan snarare droppen som fick bägaren att rinna över, det var ju mycket skit som var instängd inuti som behövde komma ut och vad som helst kunde utlöst det. Men jag känner mig så jäkla mycket starkare och... renare är nog rätt ord. Som om inte lika mycket tynger ner axlarna utan att jag känner mig fit for fight. Som om jag behövde ner på botten och kräla, få bevisat för mig själv att jag fixar det och kan resa mig igen utan att falla helt.
Så imorgon ökar jag med en timme vilket på papper är fem timmars sysselsättning per dag men iom att sista timmen läggs på träning (mest dans till Spice Girls framför gymspegeln) så räknar jag ändå fyra och helt plötsligt känns inte heltid som en omöjlighet. Tänk om jag hade förstått lite tidigare i latt rutiner, bra kost och motion är så viktiga grunder i livet, jag har aldrig kunnat relatera till människor som sagt att de mår bättre av det och nu förvånas jag över hur mycket det påverkar mitt psykiska mående och min energi. Och då har jag ändå läst kurser som näringslära, livsmedelskunskap och sånt där det pratas just om hur viktigt det är med bra mat. Likaså förstod jag ju inte hur viktiga kolhyderater var för att hjärnan ska fungera förrän jag tillsatte det. Det är ju inte jättelängesen jag gick på medias hjärntvättning om hur dåligt det är med kolhyderater, åt liksom inte pasta på nästan ett år för jag trodde det var på riktigt farligt. 
Återigen känns det som om jag ska bli vuxen första gången, lära känna nya vuxna mig och lära mig nya rutiner i mitt nya liv. Mat har ju så länge, iom missbruket, varit ett nödvändigt ont och även om jag fortfarande kämpar med biverkningen mindre aptit av Subutexen så har jag väl äntligen förstått matens betydelse. Att jag gick igenom hela högstadiet med Coca cola och chokladboll till frukost är fan ett mysterium

(null)

Och så igår fick jag detta papper, har ju tjatat om alla femtioelva diagnoser jag tror mig ha sen jag blev drogfri (källa: Google. Google säger nämligen att jag har alla diagnoser och sjukdomar jag söker på inkl. pungbråck). Jag är ändå glad att beroendeenheten satt stopp och fått mig att inse att det är viktigt att vara drogfri ett tag för att kunna skilja på vad som är vad. Den vanliga gränsen är ju drogfrihet i minst tre månader innan en utredning sätts igång men ärligt talat, efter tre månader som drogfri var jag omöjligt ännu mer kaos än första veckan. Så jag har tagit upp nya diagnoser i snitt en gång i månaden och i somras bad jag slutligen läkaren om att sätta bollen i rullning. 
Det är ju inte så att jag faktiskt trott mig ha alla de här diagnoserna men jag är ju en sökare som vill ha svar, jag beskriver det ju ofta som om någonting är fel på mig. Det här har jag redan förklarat, inte att något är fel som i dåligt fel, utan att jag känner att jag har svårt att fungera i vardagen. Sen om det beror på att jag knarkat sönder hjärnan och till följd av missbruket fuckat upp en del kognitiva funktioner eller beror på någon annan diagnos än beroende återstår väl att se. Jag har ju lite (jävligt) svårt att förlika mig med att hjärnan inte fungerar som den ska/har gjort innan missbruket och jag tror att steget mot acceptans för min del är att kunna utesluta diagnoser. Eller inse att jag har om det nu skulle vara så. 
Så det börjar redan nästa vecka med en massa (låååånga!) möten där jag ska försöka att inte vara så himla medveten om allt jag säger eller gör. Te.x ska min terapeut vara med (när jag lagar mat?) i köket och vem kan bete sig normalt när någon står och analyserar en hehe? Dessutom är det ju stor skillnad på när jag lagar mat professionellt och privat, hemma är det inte direkt ovanligt att något bränna vid för att jag är otålig eller tappar fokus medan i jobbet såklart inte är lika slarvig. Aja, det ordnar sig nog och jag tänker att ni ska få följa med under utredningen. 
Mest rädd är jag nog för svaret (inte direkt ovanligt I think) och om svaret är att jag inte har någon annan diagnos än mina beroenden. Då måste jag förlika mig med hur jag själv utvecklat skadorna på hjärnan och iom att skuldbeläggning är lite av min paradgren  har jag svårt att acceptera utan skuld. Eller jag har väl accepterat till viss del, jag vinner inget på att blamea 20-åriga Cecilia för de val jag gjorde då. Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade och förstod ju såklart inte vad jag höll på att utveckla. Skulle jag istället ha en diagnos så kommer ju frågan om medicinering, jag känner ju redan nu att jag har för mycket starka substanser i kroppen och att då tillsätta ännu mer? Njae.
Det är väl de ständiga svaren jag söker och aldrig riktigt får för det inte verkar finnas något facit på livet med svar på alla extensiella frågor. Nu är det iaf onsdag, jag är ledig och ska strax bege mig ut i skogen. Röksuget är överjävligt just nu, antagligen beror det på att jag fick en cigg av en kollega igår eftermiddag som satte fart på suget (även om det var äckligt) men utöver dem har jag inte rökt sen i lördags eftermiddag. Ändå nöjd över det!
Hoppas ni får en bra onsdag! 



Måndag 15 oktober

Jamen så blev det helt plötsligt knäpptyst här inne, inte för att det hänt något och med tanke på att jag inte lämnade lägenheten på hela helgen kan en ju tycka tid till ord borde finnas. Men så i fredags, mitt emellan värmesvallningar och frossa från slutspurten av abstinensen blev någon väldigt trött på sina löständer och tyckte det var en bra idé att sluta röka. Så nu har jag inte rökt på två dygn (jo, fuskar med vipe. Skulle inte fixa helt utan nikotin) så nu vet jag inte vad som är ciggabstinens och benzotablett, antingen en blandning av båda men varför inte göra det extra jävligt liksom? Vill ha de där implantaten nu och det finns ju ändå inga bra tillfällen att sluta röka på. Det resulterade i panikstäd och panikångest igår för jag fick för mig att allt luktade rök. Sen ville jag helst lavetta varenda en som rökte på station imorse pga att det ju faktiskt luktar äckligt (suprise!)? 
Så jag är... minst sagt lite rättirriterad och hatar allt som rör sig även om det går över förväntan. Jag har så himla svårt att göra saker jag inte är motiverad till, men när jag väl bestämmer mig så kan typ inget stoppa mig. Vore nice att ta fram det pannbenet på gymmet för där har jag en tendens att bara ge upp om något blir för jobbigt. 
Annars?
  • Trodde inte det skulle va så här skönt att sluta med superstarka sömntabletten, hallå var tog hon vägen som tycker en kan medicinera allt och inte ser något problem i att styra sitt mående med kemiska substanser? Även om jag har lite abstinenskänningar kvar är det jäkligt skönt att inte veta att något helvetiskt väntar. 
  • Jag jobbar ju nu tre timmar och tränar en, fyra dagar i veckan. När jag började jobba kändes ens halvtid evighetslångt bort, nu är jag fortfarande pigg efter 3+1h upplägget så jag känner mig faktiskt redo att gå upp i tid. Det hände verkligen något när jag skrev torsdagens blogginlägg och hela jag fylldes av känslan att vilja framåt. Sjukt tacksam att jag har möjligheten att skynda långsamt för att den här återhämtningen ska fungera långsiktigt. 
  • Det är nice stämning på jobbet nu, det varar ju inte alltid så länge i taget då vi bara är fyra stycken som ska vara där längre än tre månader. Annars kommer och går det ju mycket folk som är där för arbetsförmågebedömning av FK och AF. Och så idag var det bara så jävla mysig och lugn stämning, 
  • Vädret, färgerna, den friska luften och ba’ höst. Älskar höst. Om jag någon gång gifter mig ska det nog vara höstbröllop. Nu är det kanske lite risky med tanke på att få höstdagar är färggranna med 18-20grader. Men sånt finns ju inte i fantasin, där är alla höstdagars så här,
Och nu ska jag till mamma som varit på Kreta på yoga- och träningsresa, känns som en hel evighet sen hon åkte även om det bara gått en vecka. Förra måndagen bloggade jag om att ge abstinensen en vecka så skulle det lägga sig och nu är jag på andra sidan. Så. Jävla. Skönt. Jag var så sjukt rädd att börja för att det innebar att sluta och jag visste inte om jag skulle kunna stå emot om tankarna blev sjuka igen. Alltså så sjukt jävla rädd, det går liksom inte att tro att en någonsin har kontroll över drogen om en någon gång utvecklat ett beroende och även om jag för en vecka sen kände just sjukdomen kontrollera tankarna gick det. Av hela den här långa kraschen är det nog det här jag är stoltast över, att jag inte lät drogdjävulen ta över mina tankar till destruktiva handlingar. Min tro på min egen styrka i match mot drogsuget har inre direkt varit stor, som att få smaka en sked av livets tårta och sen inte få äta mer trots att den finns framför en. 

Nu är jag framme i barndomsstaden och ska gå till hon som gjort mig genom sexuell handling (okej, nu ångrade jag att jag ens tänker i de banorna. Vill inte ens tänka på att mina föräldrar haft sex mer än någon gång som femtonåringar. 

Hoppas ni har en fin måndag.
Puss!