Uppdrag Granskning - Vem kan rädda Sanne?

Igår sände Uppdrag Granskning programmet Vem kan rädda Sanne? som berörde många av oss, jag fick pausa flera gånger för att jag konstant grät och vet hur många av mina vänner som just nu är Sanne. I pauserna lägger jag upp frustrerande inlägg på Instastory och när jag vaknade imorse var min DM-inkorg full av meddelande med chockade insta-vänner som inte kan förstå att det ser ut så här. Jag vill skrika rakt ut, ruska varenda en och berätta att det här inte är någonting ovanligt. Uppdrag Gransknings reportrar har inte hittat en utsatt kvinna som i typisk moment 22-anda hela tiden hamnar mellan stolarna. Det här är verkligheten för de flesta med grova missbruk och med tanke på att fyra miljoner svenskar har någon i sin direkta närhet som är sjuk i missbruk är inte heller mamma Evas frustration och maktlöshet ovanlig.
Sanne lider av flera psykiska problem, däribland är hon sjuk i anorexia, har varit med om flertal våldtäkter och övergrepp, är stundvis disorienterad, lider av ptsd, trauman och har åtskilliga suicidalförsök och överdoser i bagaget. För Sanne är även drogmissbrukare och det är det som ställer till det allra mest. 

Svensk sjukvård har av någon outgrundlig anledning skiljt på missbruksvård och psykriatrisk vård, tvångsvård finns för båda delarna men på respektive vårdinstans kan du inte få hjälp med det andra. Har du missbruksproblematik kan du inte få hjälp enligt LVP (lagen om vård av psykiskt sjuka) och skickas således vidare till LVM (lagen om vård av missbrukare) men där fokuserar de bara på att få dig drogfri och när du är ren skickas du ut på gatan utan någon vård om de psykiska problemen. Ingen gör alltså fel genom att inte ta ansvar men ändå blir det aldrig rädd och den som drabbas är för sjuk för att klara det på egen hand. 
Välfärden och de s.k skyddsnäten gäller alltså inte alla, för sen har vi också behandlingshem. Tvångsvård och låsta avdelningar är ju enbart en akut åtgärd som inte behandlar på sikt, där har öppenvården ansvaret men då krävs det ju att patienten har motivation, boende och klarar mycket på egen hand. Behandlingshem är ett kommunalt ansvar och socialtjänsten måste ta ett beslut för att någon måste ju betala och att få det beslutet kan ta tid, inte ovanligt upp till ett år. 

Jag vet inte vad jag ska säga, avsnittet var tungt att se för det har varit jag och det händer alla bröder & systrar som just nu är aktiva i missbruk. Att hitta motivation till att sluta missbruka handlar om millesekunder och just där och då fånga upp den med motivation, för den försvinner ofta lika fort som den kom. Men när ingen har ett övergripande ansvar, när patienten skickas mellan olika vårdinstanser och byråkratiska beslut måste tas innan en åtgärd kan tas hinner ju den där jävla motivationen försvinna? Och människor hinner dö. 
Jag tänker på ultimatumet jag fick förra sommaren av min dåvarande beroendeläkare, jag hade haft substitutsmedicin i tre månader men ny helg innebar allt som oftast nytt återfall. Enligt socialtjänsten ska patienten straffas för återfall om en går LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering mot opiatberoende) genom att halvera dosen. Så jag hade låg dos i tre månader vilket resulterade i daglig abstinens och för låg dos för att hjälpa mig att hålla mig drogfri. Den onda cirkeln var igång, beroendeenheten kunde inte höja min medicin till den dos jag behövde för att hålla mig drogfri och jag återföll för jag klarade inte att hålla mig drogfri. Moment 22 och till slut fick jag ultimatumet: återfaller du en gång till kommer du inte få fortsätta LARO. 
Jag hade tur. Jag hade hunnit få egen lägenhet men framförallt hade jag en bästa vän, en mamma och en syster som inte har lämnat min sida. Jag dömer ingen anhörig som inte orkar stå bredvid någon en älskar som missbrukar men jag hade inte klarat av att ens vilja bli drogfri om det inte var för de där tre personerna. Jag hade ett personligt skyddsnät son tagit emot mig hundratals gånger när det Svenska skyddsnätet svikit. Ännu ett typexempel är att jag kunde bo hos min bästis när jag väl hittade kraft att llämna Simon,  det tog 1,5år innan jag hade tillräckligt många bostadskö-poäng för att börja få förslag på små ettor med kokvrå. Nu hade jag ju återigen tur och hittade min nuvarande lägenhet i andra hand, men utan mitt personliga skyddsnät hade jag ju inte kunnat lämna Simon för då hade jag inte haft någonstans att bo. 

(null)
Så det uppdrag granskning visade igår är ingen ovanligt, ingen av oss med missbruk i bagaget blev chockade av programmet för vi vet att det är vardag om en utvecklat en beroendesjukdom utöver sina psykiska besvär. Att det här ändå visas är såklart viktigt, Sverige behöver förstå hur det ser ut på botten av samhällets välfärd. Gemene man behöver veta att vårt fina skyddsnät inte gäller alla och har man ingen som orkar kriga för en är uppförsbacken stor, att vara i Sannes sjukdonstillstånd och samtidigt behöva kriga mot myndigheter och släppas mellan stolarna är nästan omöjligt. Det är inte meningen att man ska behöva slås för att få vård i välfärdslandet Sverige. 

Har ni sett programmet? Vad tänker ni?

#1 - - Anonym:

Hej, jag såg programmet och jag mådde så tomt, ledsen, arg och frustrerad. Jag känner att jag inte bara gå vidare . Jag vill göra något vill engagera mig och göra skilnad men vet inte var jag ska börja.

Svar: Man känner sig ju så jävla maktlös, och det gör ju så fruktansvärt ont att se hur psykiskt dåligt en människa kan må. Mamma hade inte riktigt förstått begrepp psykos innan hon såg gårdagens program t.ex.

Vad ska vi göra? ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Anonym:

Jag jobbar på socialtjänsten i annan kommun. Vill bara säga att vi alltid sätter kvinnan (den våldsutsatta) i skydd vid våld i nära relationer! Vid behov har vi även samarbete med det kommunala bostadsbolaget för förtur för dessa individer. Vill bara förtydliga det och att det är socialtjänsten man kan vända sig till för hjälp. Vi vill verkligen att de utsatta kvinnorna ska veta det och inte känna att de behöver stanna för att bostad, ekonomi etc ska göra att de stannar i en våldsam relation. Vi har hela tiden dialog och utbildning i detta för att kunna bemöta på ett bra sätt och hjälpa dessa kvinnor på bästa sätt och även hur vi ska nå dem.

#3 - - Anonym:

Var jag som skrev nyss som jobbar inom socialtjänsten i annan kommun. Vill bara tillägga att jag förstår att det kan finnas motstånd och rädsla att vända sig till socialtjänsten. Jag hoppas att alla kommuner aktivt arbetar med detta och försöker göra det så bra och smidigt för dessa personer som möjligt. Vad jag förstår finns stor utvecklingspotential inom detta område.
Tack för en bra blogg också 😊 Jag har inte sett avsnittet av uppdrag granskning, ska nog kolla trots att jag inte riktigt gillar dessa ”granskande” program. Krävs en hel del källkritiskt tänkande när man ser dessa program.

Svar: Jag förstår att det finns kommuner där det fungerar men min uppfattning är att det finns fler kommuner där det inte fungerar än där det fungerar. Inte så att jag är den enda drabbade utan att många kvinnojourer helt enkelt kräver drogfrihet och nykterhet, vilket ju är problematiskt för missbrukande kvinnor i destruktiva relationer som inte klarar av att påbörja en drogfrihet innan de lämnar en våldsam man. Så som du beskriver det är ju drömsituationen och så det egentligen ska fungera men när det inte fungerar så i många kommuner är det ju ett politiskt problem. Och allt jag skriver om är från egna erfarenheter eller vänners erfarenheter vilket såklart inte betyder att det är så i varje kommun i hela Sverige, men långt ifrån många har en fungerande plan som också fungerar i praktiken där det inte alls är ovanligt att det helt enkelt är fullt i alla platser.


Jag är inte heller jättemycket för Uppdrag Granskning, kollar aldrig längre om det inte är ngt ämne som verkligen intresserar, de har ju en historia av väldigt vinklade avsnitt. Minst sagt hehe. Men när det gäller gårdagens avsnitt kan jag och många med mig skriva under på att det är sådär verkligheten sett och ser ut för många av oss. Vi hamnar mellan stolarna för att ingen har ett övergripande ansvar, lever utan egentligt skyddsnät så länge en är aktiv i missbruk och hamnar ofta i moment 22. Likaså att det kan dröja många månader innan en får komma till behandlingshem vilket ju ofta hinner leda till dödlig överdos eller försvunnen motivation. Det finns helt enkelt mycket att göra för att både psyk- och missbruksvård ska fungera i praktiken.
.
Och så måste jag lägga till att jag inte lägger någon skuld hos enskilda socialtjänst-handläggare. Jag är övertygad om att du och dina kollegor är helt fantastiska, jag personligen har aldrig mött någon som inte gjort allt i sin makt för att hjälpa men det är ju svårt när händerna blir bakbundna av lagar och regler. ❤️

Tack så jättemycket ❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - Anonym:

Först och främst svar till ovan: vet inte vilken kommun du jobbar i men socialtjänsten i Stockholm är ett jävla skämt. Jag var 16 år när jag blev hemlös. Efter det har det bara gått utför. Så tillit till socialtjänsten? Nja.

Till topic, såg programmet idag efter att mamma tipsade om det, och alltså fyfan. Lider själv av väldigt mycket ångest och tagit mig ur ett missbruk som kunde blivit till något helt annat, men blev så avskräckt från att börja använda igen efter jag såg denna arma tjej. Fy alltså. Blev så illa berörd.

Bor i Skarpnäck, precis bredvid den där jävla Skaepnäcksgårddn och det är ett stort jävla skämt.

Svar: Grejen är ju att det här avsnittet är ju inget vinklat avsnitt, kräver knappt källkritik för vi är så många som kan skriva under på att det där är verkligheten. Vi måste bara bli trodda på även om UG har en historia av stört vinklade program sen innan. Det går inte att blunda för. Och det är ju sjukt svårt att lita på myndigheter, vårdinstanser och socialtjänst när en har blivit sviken gång på gång på gång på gång. Man skriker om hjälp men ingen lyssnar för ingen har något egentligt ansvar. Så ingen gör ens fel? Socialtjänsten i såväl Mjölby som Linköping är också ett skämt, mot såväl missbruksvård med behandlingshem som kvinnojourer. Såklart betyder det inte att det finns kommuner som fungerar, men jag är jävligt rädd att det är minoritet.

Blir glad att höra att du inte är där längre, den här drogfria världen är ju rätt nice ändå?! Och jag känner precis likadant, en påminnelse om åt vilket håll det med största sannolikhet kommer gå om vi återfaller.

När hon satt där utanför och blev nekad in till Skarpnäck, alltså jag ville skrika rakt ut. Och så skryter Sverige om sin välfärd och sitt skyddsnät?

❤️
Cecilia Axelsson

#5 - - Anonym:

Soc-tanten i annan kommun här. Jag brukar inte kommentera men kände bara att jag fick sådan klump i magen att människor inte vill/vågar vända sig till socialtjänsten för hjälp för att man förväntar sig att man inte får hjälp, det är verkligen skit att det ska vara så!
Jobbar inte i Stockholm. Jag vet också att det ser ut så, tyvärr. Det är människor som hamnar mellan stolarna hos oss också, säger absolut inte heller att vi är någon felfri kommun kring detta. Det ör även fruktansvärt frustrerande att det ser ut som det gör. Vi är också med om att människor inte passar in o dessa jävla fack som skapats. Typ: ”har du beroendeproblematik eller psykisk ohälsa? Du måste välja!”. Vi vet ju alltihopa att det inte funkar så. Det måste bli en förändring strukturellt. Kommun och landsting behöver samarbeta, inte skicka människor mellan sig. Jag fattar inte det att man skriver ut och släpper en sjuk person pga att den anses ”färdigbehandlad” inom tex sjukvården. Nej nu svamlar jag känner jag, men blir så jäkla förbannat på detta!
Nu är väl min kommentar längre än dina längsta inlägg haha. Gillar dina långa inlägg för övrigt 😊

Svar: Exakt så! Problemet ligger ju inte hos er, vet inte hur många gånger jag hört om soc/frivård/beroendepersonal som bara är ute efter att fucka en (hej självinsikt, var tog du vägen?). Som om någon normalfuntad människa skulle ta studielån och plugga många år för att sen ta ut sin maktlystenhet på sjuka människor, finns säkert någon men det är ju inte direkt vanligt. Det här är ju problem som ligger högre upp, det är fel på lagarna och som du säger ska det ju inte behöva väljas mellan psykisk sjukdom/missbruk eller ens delas upp mellan kommun/landsting. Och vad händer når sjuka människor inte vågar ha tillit till de som kan hjälpa en ur misären? Man blir ännu sjukare.
.
Det är ju sjukt att man, när en känner sig sviken av myndighetspersonal, inte ens blir förvånad. Det ska ju inte vara så och ligger ju inte på er anställdas nivå att ens kunna ändra på, många som jobbade som vakter på fängelset var trötta på sina jobb just för det var så fyrkantigt och de kunde inte hjälpa ur ett individsanpassat perspektiv.
.
Alla ni som jobbar med sjuka människor gör ett helt fantastiskt jobb, det här ligger som sagt hos politikerna. De måste göra en ändring, missbruk ökar lavinartat men det enda som nämndes i valkampanjer var tvisten om sprutbytens vara eller icke vara. Jag har ju haft en dröm att utbilda mig till socionom men ärligt talat rädds jag över att behöva se människor gå under för lagen säger att jag inte kan hjälpa och att det inte är hållbart för det egna psykets skull.

Ni är oavsett hjältar och jag älskar långa kommentarer 😉😘
Cecilia Axelsson