När man är beredd att byta bort ens erogena zoner mot helg

Jag behöver helg så mycket att jag just exakt nu utan omsvep skulle offra alla erogena zoner, vispad grädde på varm choklad och nytvättade lakan resten av året. Jag behöver sömn, adventsljusstakar, tystnad, Jansons frestelse, julmusik och långa promenader i tystnad. Jag är med andrq ord fortfarande ett vrak, koffeinet biter inte och jag gäspar så mycket att ögonen tåras. Blev en hektisk lunch igår och när vi stängd lunchserveringen satt jag som en zombie, stirrande ut i ingenting och kunde knappt sätta ihop förståeliga meningar. 
Jag behöver helg så sjukt mycket och det är ju tur att det är helg om tio timmar så jag slipper offra livets njutningar för att få det. Har samtal med min terapeut nu på morgonen men har svårt att se hur det ska gå. Den 19:e december har jag som sista steg i diagnosutredningen samtal med psykolog, sen kommer domen någon gång efter jul I guess. 
Alltså kan inte skriva, mellan var fjärde ord slutar fingrarna dansa över tangenterna och jag stirrar ut i ingenting 43 sekunder. Och fortsätter jäspa så tårarna sprutar, trots att jag har tre koffeintabletter i kroppen som ju motsvarar tre koppar kaffe. Någonstans finns den där tanken att två dagar utan chef gjorde att jag fick känna på tempot på en vanlig arbetsplats och om jag är så här förstörd efter det? Tänker iaf nästa vecka träna på att gå iväg och ha egna raster i ljuv tystnad, inte gå in i massa diskussioner om ämnen jag brinner för iom att det tar mer energi än jag har just nu och framförallt släppa känslan av att jag har ansvaret att hålla igång diskussioner. Plus att när jag går in i de diskussionerna tvingar jag ju på något sätt andra att vara med och vet att jag kan vara så säker på min sak att jag inte är nice att diskutera med. Får påminna mig om att för andra är deras sanning ju den självklara.Jag ska helt enkelt träna på att bara vara tyst, jag har hela mitt liv fått höra att jag är nice att prata med men det gör ju att min hjärna inte får sin välbehövliga återhämtning. 
Ibland blir det ju så tydligt att alla har sina problem på jobbet och jag som känner av energier som om jag vore ett elrack nära ett gäng flugor känner av massa signaler. Vilket återigen tar massa energi och jag tar ansvar för hur andra tolkar saker. Den vanliga träningen att inte lägga mig i kvarstår med andra ord. Helt enkelt ska jag ba’ va tyst och göra det jag ska än att leka superhjälte och försöka hjälpa alla andra. Herregud, hur kan det va så svårt att lära sig social integration och vad en själv kan göra utan att hjärnan kraschar? Man vinner ju inget på att bara ge och försöka va en hjälpande hand för att underlätta för andra. Alltså för sig själv, man blir ju en fin medmänniska men det tar ju mer än det ger när en är under läkningsprocess liksom, 

Jag frågade på Instastory hur bra mina instavänner är på återhämtning och ni ser ju det genomsnittliga svaret, samtidigt hörde jag någonstans att mindfulness och meditation aldrig skulle uppkommit i västvärlden för att vi är för stressade. Hur gör man återhämtning till sin första prio? Det är ju allmänt känt (skrev tjänt först haha) att musklerna behöver vilodagar för att växa så vi måste liksom indoktrinera mänskligheten i att det är likadant med hjärnans återhämtning. 

Okej, snart helg. Ska poppa en fjärde koffeintablett, sätta på iskallt vatten i duschen och äta en rejäl frukost. Men först ska jag torka tårarna som droppat på bröstet när de runnit varje gång jag jäspat. Påminnelse: Mini-kraschar är inga bakslag, det är påminnelser för hur det var jämt förr, hur det sällan är nu och ger möjlighet till reflektion över varför det blev så och hur en kan förhindra det nästa gång. 
Pepp på fredag hörrn