Varför lämnar du honom bara inte?

(null)

igår var det ju internationella dagen för avskaffande av mäns våld mot kvinnor. En av tre kvinnor råkar ut för våld någon gång under sin livsstil, kan knappt fatta hur många det är och ändå scammar många sig själva och vågar inte berätta? Vi är så många som är offer, men ansvaret är aldrig vårt att bära!
Syster och jag planerade igår att starta Manshatande partiet (#inteallamän)  och försökte få med mamma utan framsteg. Jag tänker mest på hur jag som 17-åring var ihop med den första killen som misshandlade mig, första övertrampet var när han satte en kniv mot halsen på mig för att jag inte hittade hans snus och sen slängde sönder lampan jag tände för att gråtande försöka leta. Han var ett år äldre än mig och första halvåret bodde han hemma hos sin mamma innan vi flyttade ihop under ett kaosartat halvår. Ofta var hans syskon hos mamman och i hyreshuset bodde dessutom en bror och en syster med familj. Jag stöter på brodern fortfarande ibland och vill ofta fråga varför de inte ingrep? Visste de inget? 

Det 18-åringa Cecilia inte förstod när hon deklarerade att hon minsann aldrig skulle låta en pojkvän sätta sig på henne igen och framgörallt skulle gå vid första slaget, var ju att första slaget sällan kommer direkt. Det kommer ju oftast efter en längre tids psykisk misshandel som skapat en spillra av sitt forna jag. Och det blev jag ju varse när jag tio år senare var fast i en ännu våldsammare relation.
Två frågor jag ofta fått höra är typ Du som inte tar någon skit? och kvinnor jag vet varit offer är de jag själv uppfattat starka, självständiga och just ingen som tar skit. Det är ju lätt att blanda ihop att stå upp för sig själv och bli misshandlad, men det är egentligen två helt olika saker. När en kvinna lever i en destruktiv relation med inslag av våld har hon systematiskt blivit nedtryck till dess att hans tankar blir hennes. Det är en komplex nedtryckningsprocess som inte går att jämföras med att vara en stark kvinna. Min teori är att såna här män ofta väljer typen starkare kvinnor för att det är en större utmaning att lyckas bryta ner.
Andra trötta frågan är Varför lämnar du honom bara inte? och det går liksom inte att ställa den frågan utan att lägga ansvaret på kvinnan. Ett ansvar hon med största sannolikhet redan bär fast det inte är hennes att bära. Dessutom finns det inget lätt svar men går att jämföra med vilket kemiskt beroende som helst. Grunden i en våldsutsatt kvinna är väl att mannen tryck ner henne så mycket att hon tvivlar på sig själv, självkänslan är nästintill obefintlig och han har gjort henne beroende av hans bekräftelse på hennes existens. När det gör så fruktansvärt ont inuti och vi undrar hur en man som säger sig älska oss kan göra så, tror jag att vi (omedvetet?) vill att han ska ta tillbaka det onda. Och därför går vi tillbaka. Plus att de är experter på manipulation och att ta på sig offerkofta såklart! Så, betroende av hans bekräftelse och värdering av ens existens gör att man inte kan förvänta sig att kvinnan inte går tillbaka efter första gången hon lämnar. Återfall är en del även av denna process 

Civilkurage är väl det finaste en månniska kan besitta? Jag funderar ofta på vad som kunnat hänt om en granne visat att de hörde, såg och förstod. När jag skrek i Simons lägenhet (säger inte ens vår längre för fattar att han använde den emot mig och det var ändå alltid lite mer hand). När jag skrek tills rösten inte bar längre var det ju i hopp om att grannarna denna gång skulle ringa polisen. Det gjorde de aldrig. Istället klagade grannen under på att jag "gick för hårt", vi kunde höra vilket tv-program grannen till höger tittade på och i trapphusgången möttes jag av män som tvunget kollade ner i golvet. En knackning i vägen för att visa "jag hör vad som pågår" kunde räckt för det finns få saker dessa män rädds som att bli påkomna. Huskurage vill att detta ska vli standard, att vi går mot den svenska normen och vågar ingripa. Hellre en gång för mycket än en för lite. Och vågar man inte själv kan frågan Hur mår du egentligen? när kvinnan är ensam. Bara visa att man ser henne och bekräfta att något inte är rätt.

Sist men inte minst vill jag tipsa om kvinnofridshjälpen dit alla som är offer för kvinnomisshandel men även  anhöriga som behöver råd kan vända sig. Samtalet syns inte på telefonräkningen och kan nås dygnet runt på 
020 50 50 50
Och glöm inte att psykisk misshandel också är misshandel, för mig har det skadat mitt inre så otroligt mycket mer än det fysiska. Våga berätta för någon, våga sätta ord på det som sket, skydda honom inte - det är inte ditt ansvar och tro inte på orden han försöker mindfucka dig med. Att bara våga säga till sig själv att något är fel är det första och svåraste steget. Och för Guds skull: hans våld är inte ditt ansvar att bära!