Hur många versioner finns det av oss om det sitter i betraktarens ögon?

För ett tag sen skrev jag om hur jag älskar att titta på mina grannar rakt över åt, någon form av fasination över att det i varje hus lever människor som har lika kompletta liv som mitt eget och att jag skulle vilja veta vad som föresigår där inne. Jag fick ett tips av en instavän att lyssna på Thrillerpodden och hittade till slut avsnitt fyra av andra säsongen vid namn Observatören. Handlar om Elsa som inte har något eget socialt liv och genom att se rakt in i grannhuset skapar hon egna historier om de boende, hon skriver ner vad de gör och har framförallt siktat in sig på ett par som bor precis rakt över. Ofta sitter hon vid skrivbordet framför fönstret, ibland med kikare och alltid med en bok där allting noteras. 
Nu går ju inte jag så långt utan nöjer mig med att fantisera om de små glimtar jag få under tiden jag röker. Men jag tänkte binda ihop det med något helt annat så jag ska försöka hålla en röd tråd och binda ihop det här lilla upplevelsepaketet med ett rött presentsnöre i slutet av inlägget. Idag beklagade jag mig över äktenskap på Instastory, min vana trogen sitter cynismen emot förhållande kvar i hela ryggraden på mig. Jag tycker mig väl varit rätt tydlig både på Instagram och här i bloggen att mina tilitsproblem gentemot män beror på mitt kära ex och att jag inte alls vill ha det så egentligen. Jag skriver att jag nog inte tror äktenskap är min cup of tea trots allt, att jag en gång tyckte det var romantiskt att ha sin mans efternamn men nu ifrågasätter varför det alltid ska vara mannens och att jag velat att min bästis skulle lämna över mig i och med att pappa är död, men nu ser det med feministiska glasögon på tradiiotnen som härstammar från att kvinnan ägdes av pappan som gav bort henne till den nya ägaren;mannen. (Världens längsta meningen?)

(null)

Jag får rätt fort ett meddelande från en manlig vän sen många år, han skriver att jag har skev syn på förhållande och att han hoppas att den ändras om jag hittar en man som inte knarkar och slåss. Det gör mig såklart ledsen i och med att vi varit riktigt bra vänner en gång i tiden och han om någon vet att min syn på förhållande idag inte är vad det en gång var. Såklart håller jag med om att jag inte vill ha en kille som knarkar och slår mig, men det kändes där och då hårt att få det skrivet då det är en akilleshäl.

Lite senare får jag ett till meddelande, tydligen är det störa-sig-på-Cecilia-dag idag hehe. Tjejen undrar varför jag himlar med ögonen i mina instastorys och att det ser ut som om jag vill visa att jag tänker. Jag svarar att hon läser in något som inte finns. Hon kontrar med att jag inte kan ta kritik, att jag går in i en roll och dessutom tjatar för mycket om min substituionesmedicin, som om jag vill skryta, och att jag borde veta att 97% av mina följare vet min medicinering. Jag svarar att det inte alls är så, att jag bara blir anti när folk lägger ord i munnen på mig och att jag återupprepar ordet substituionsmedicin för att det hela tiden kommer in nya instavänner som inte vet vad subutex är. Majoritein som inte är missbrukare eller har haft med missbruk att göra är inte så insatta i läkemedelsnamn.
 
(null)

Sen lyssnar jag alltså på det här avsnittet av Thrillerpodden och när jag går ut och tar min tredje sista cigarett innan paketet är slut (hehe) så betraktar jag grannarna. Är inte sociala medier just det? Att få en inblick i människors liv genom ett fönster men iom att alla fönster inte väter åt samma håll får man ingen helhetsbild. Man får små glimtar och får på något sätt sätta ihop sina egna historier kring karaktärerna som sen nästan blir sanning för att man till slut tror det så länge att det blir verklighet? Så tänker jag på vännen som tyckte att jag hade skev syn på förhållande. Han är själv gift och han uppfattade det som att jag kritiserade äktenskapet i sig när jag egentligen kritiserade mig egen syn av vad som en gång var viktigt med äktenskap samt hur konserativt det är med att ta mannens efternamn och bli överlämnad av sin pappa.Jag utgår ju från mig själv och ser för den sakens skull inte ner på människor som är gifta. Min dröm vore ju att kunna lita på män och tro på att jag kommer kunna ha ett lyckligt och stabilt förhållande igen, men rädslan har ju tyvärr fortfarande övertaget och jag är inte övertygad om att jag vill gifta mig längre.

Kvinnan som tyckte jag himlade med ögon läste ju in något som inte fanns, jag visste först inte vad hon menade men kollade igenom mina stories och insåg att jag kollar väldigt mycket på mötande människor vilket gör att det ser ut som jag himlar. Ibland vill jag understryka något jag skrivit om då jag de facto himlar men oftast blir jag bara lite obekväm av att bara filma mig själv stirrande i kameran och tittar därför runt omkring mig. Det vet ju inte hon men hon utgår från något som på sitt sätt identirerar henne och egentligen inte så mycket mig.
(null)

Är det så att det finns lika många versioner av oss som det finns människor som känner oss, läser om oss eller följer oss? Hans version är att jag har skev syn på förhållande medan jag tycker det är oundvikligt efter det senaste förhållande jag hade. Hans version av mig skiljer sig ju säkert från t.ex en kvinna som själv levt i en destruktiv relation och förstår precis vad jag menar? Kvinnan som tycker jag himlar med ögonen noterade något jag själv inte märkt att jag gör och det säger ju något om henne att hon känner sig.. nedvärderad av att jag vill visa att jag tänker (?). Är hennes version av mig då en mer översittande version än den jag själv har och den jag själv upplever? Någon annan som tycker det här med ögonkontakt och att titta in i skärmen är lika jobbigt som mig kanske  bara noterar flackandet men förstår varför?
 
Är de olika versionerna av oss, som människor främst via Internet har, egentligen en avspegling av dem själva? Alltså att någon följer det jag lägger upp men beroende på egna erfarenheter, självkänsla, förusättningar och personlighetstyp skapas en version av mig som inte är verklighet utan mer speglar dem? Eller ja, det är inte min verklighet i alla fall. En människa med dålig självkänsla kan ju lätt få för sig att människor som skrattar, skrattar åt något dumt om hen. Egentligen kanske de skrattar utan att tänka sig för om något som inte alls rör henom (säger man henom?) men i hens huvud blir det personligt pga av den låga självkänslan och kanske börjar tro att typ hens kläderna är fula? Hänger ni med i kopplingarna eller blir det för flummigt? Mannen som tror jag ser ner på äktenskap får en syn på mig som att ha skev syn på förhållande baserat på något som egentligen säger mer om honom? Vad vet jag inte men ja... att vi typ skapar versioner av andra människor men som egentligen är avspeglingar av oss själva? Och går det då någonsin att ge en rättvis bild av sig själv om folk utgår från sig själva när de tolkar de små glimtar en visar i fönstret från huset där det finns massa rum som inte syns för alla?

Vad tror ni? Är det så, så finns det ju lika många versioner av oss som det finns människor som följer oss och ingen version är egentliegn den andra lik? Det är väl redan bekant att man inte kan göra alla nöjda för det finns alltid någon som tycker olik den andra, men jag tycker ändå det känns faschinerande att det kanske finns så många versioner av en? Finns det då tre hundra tusen olika versioner av Isabella Löwengrip? Säkert många med pytteliten skillnad men ändå något som skiljer synen på henne åt. Det är ju egentligen så med alla människor, även i verkligha livet, beroende på vilken relation en har. För mig inkluderas ju både jobb och mamma i mitt liv och även om jag berättar om jobbet vet hon ju inget om mitt liv där, utan måste ändå skapa egna bilder baserat på vad jag berättar?
Är jag bara flummig eller har ni något smart att komma med? (Känns som jag ba’ skrev något alla redan vet och som ba’ är fascinerande för mig 😅)
 


#1 - - Emma:

Hej! Jag håller helt och fullt med dig om det du skriver relationer i början av inlägget. Jag har haft ett jämförelsevis stillsamt liv men trots det har jag kommit fram till samma saker som du. Att ta någon annans efternamn är så förlegat, vårt namn hör ihop med vem vi är, är en del av vår identitet. Att byta efternamn signalerar att vi ska bli någon annan. Så stå på dig med dina åsikter om relationer, de är kloka och sunda. Det behövs någon som orkar säga sanningen om relationer.

Svar: Ja, men eller hur? Ju mer jag reflekterar över traditionella förhållande-upplägg känns allt bara så jäkla mycket.... nej? Att pappan ska lämna över kvinnan är ju de facto från när männen ägde oss. Varför har det gjorts till något romantiskt? Det är inte alls längesen jag inte hade några feministiska glasögon men när en väl fått dem går de ju inte att ta av? Och är det något jag lärt mig är det väl är män är generellt den grupp som direkt blir kränkt bara man uttalar något om män, även om det inte rör dem oss person hehe. Jag raljerade över snubbar på Tinder med fiskebilder på instastory och en snubbe skrev långa dm om hur fel jag hade. Han är gift, har haft förhållande sen länge och har typ aldrig hängt på Tinder. Men han fiskar så ändå blev det lite känsligt hehe.

Tack ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie:

Det där har jag grubblat på men det blir för långt att skriva om idag. ☺ har du läst 100 år av ensamhet? Eller moby dick? Tror du hade uppskattat dem i nuläget, sköna underlag för just sådana här funderingar.
Mvh syns inte- finns inte (det är ok).
Kram ❤

Svar: Inte läst men ska skriva upp dem på läslistan :)

(Ändå bättre att inte synas och då finnas. Hoppas osynlighetsmantel kommer under vår livstid 😍)

Kraaaaam ❤️
Cecilia Axelsson