En dålig onsdag

Jamen jaha, så blev det radiotystnad igår. Livet bestämde sig nämligen för att suga igår och jag blir ju rätt... omogen när det gör det. Eller nä, jag måste uppbåda all min kraft för att inte tänka på droger för sanningen är ju att fortfarande när det är för jävligast kommer destruktiva tankar. 
Och så det här med att en olycka sällan kommer ensam, blir det en självuppfylld profetia från första olyckan eller är det faktiskt så? I tisdags kväll gick laddaren till mobilen, inte ett dugg ovanligt för mobiltillbehör går sönder på löpande band hos mig. Grejen är ju att jag har allt i/via mobilen så smått panik uppstod och jag försökte andas i fyrkant. Blir ju panikig av att inte ha något att göra typ. För att inte tala om hur dåligt man sover när man vet att man inte har någon väckarklocka och ett viktigt möte tidigt som gör att man måste vakna senast sex på morgon. Av sig själv, utan att kunna läsa av på ljus (pga jämt mörkt). Men det gick bara att jag typ aldrig kom ner i djupsömn, men sov några timmar mitt på dagen igår.
Sen hände massa småmotgångar som glömt tågkort, tappade medicinen (har sånt jävla öga för att hitta mediciner, blister, zip-påsar etc. Tror mig nog ha en pilleravläsare inbyggt i hjärnan för är det inte egentappade piller jag behöver leta upp är det som ögonen per automatik ser allt drogrelaterat på backen när jag är ute och går. Mvh skadad) och massa smått som jag inte orkar rabbla upp met för med 24h distans inser jag att det är oviktigt ändå.
Sitter med nikotinplåster och är fylld av någon obestämd irritation, min el-cigg har gått sönder för typ tredje gången och nikotinplåster har inte alls samma effekt. Känner att jag inte kan skriva för allt hakar sig haha, alltså hur svårt kan en ha för att sluta röka egentligen? Senare aka jag berätta om min psykiatriska bedömning som jag gjorde igår och hur jag inte ska försöka tänka på att alla med Subutex antagligen ska få byta tillbaka till Suboxone och nämnda diagnoser så som biopolär, social fobi, hetsätning och generalliserat ångestsyndrom. 
Ja, det här är alltså ny överläkare på beroendeenheten som inte vet att det inte går att säga kanske-saker till mig för att jag sen inte kan sluta tänka på det och det blir ett enormt jävla ångest-oro-påslag. Att t.ex byta tillbaka till suboxone när jag krigade i nio jävla månader med att få Subutex? Skillnaden är att det även är Naloxon i suboxone vilket gör att en inre kan sidomissbruka men jag mådde också så jävla-jävla skit på suboxine. Har liksom 1,5års rena urinprov och så kommer en ny överläkare som säkert lyssnat på proffessorn i Linköping som vill införa enbart suboxone.
Okej, sluta tänk på det. Ingenting är säkert än. Undra om jag härifrån alltid ska inleda nya vård-kontakter med att ingen får säga något som inte är 100% säkert till mig för det äter liksom upp mig innifrån och jag oroar mig deluxe. 
Nu kör vi torsdag!