Att hitta strategier

"Vad är svårast med drogfriheten" frågade Ida och Sofie från Ångestpodden i tisdags. Ni vet ju svaret: Att leva ett vanligt liv. Det blir hela tiden så tydligt hur jag tappat kognitiva förmågor för att knarket så länge legat som en mantel över allt det vardagliga och hur jag isolerat mig till utanförskap ocg inte längre har några strategier för att fungera. Vet inte om jag någonsin haft det iom att jag var så ung när jag började missbruka men jag har ju åtminstone varit Queen of stänga av känslor så någon strategi har jag ju ändå haft. 
Just nu är problemet att jag bryr mig för mycket, jag säger någonting som jag efteråt inser kanske sårade eller någon är ledsen och berättar för mig. Sen kan jag inte släppa det, hur mycket jag en försöker bryta tankarna och göra eller tänka på något annat kommer det tillbaka som en evighetscykel och jag behöver berätta för någon ett par gånger eller tre. Jag antar att min empatiska förmåga är stor, garanterat ärft från mamma som tänker exakt lika mycket självutplånande tankar. Men det är ju inte bara en bleassing, har alltid fått höra att jag är en bra lyssnare och jag krigar ofta andras krig men inte lika mycket mina egna. Jag är lösningsorienterad och vill liksom hjälpa alla men sanningen är ju att ingen kan rädda världen. Förutom Trump. Eller han kan ju inte heller rädda men han kan förstöra den lite mindre. 

Exempel: Vi sitter på jobbet och diskuterar hundar, jag pratar högt och vitt om hur fel jag tycker det är att lämna hundar ensamma hemma mer än fem timmar vilket också är rekommendationen från Jordbruksverket. Någon får frågan om hen har hundar och det visar sig att hen har det + har dem ensamma hemma åtta timmar varje dag. Jag vet ju vad jag tycker om det och står fast vid min åsikt men vill inte göra någon ledsen. Går därför och ångrar att jag ens sa någonting i typ tre dagar. Och detta händer ofta iom att jag gärna utgår från att alla tycker som mig och pratar ofta innan jag hinner tänka.

Exempel: En kollega kånner sig utanför på jobbet och upplever sig blivit utesluten av de andra. Jag noterade det själv och svarade i köket på frågor de andra inte besvarade för kan inte stå bredvid och också bara tyst. Hen berättar för mig och jag rekommenderar att prata med handledaren. Problemet är bara att jag får gå ut och ta en cigg och köra mantrat det här är inte min grej, det här är inte min grej, det här är inte min grej plus att när jag kommer tillbaka efter helgen oroar mig för att hen ska må dåligt. 


Det största problemet är väl att jag uppfattas så 👆och bara några få vet vad som försiggår i huvudet och något med mig gör ju att folk kan anförtro sig åt mig. Och en av de vanligaste orsakerna till att jag hamnar i konflikter är ju för att jag tar andras krig, det kliar fysiskt i mig när någon blir felbehandlad och jag utgår från mig själv. Jag är en fixer och tycker att problem är till för att lösas, så jag utgår från att andra också vill lösa sina problem. Sen utgår jag från hur jag skulle må i den situationen och iom att jag är en känslig jävel som kånner av allas energier utgår jag från att andra mår så dåligt jag skulle mått om jag var i den situationen. 
Summan av kardemumman är ju att det här tar ofantligt mycket energi. Alltså sinnesmyckt energi som jag i ärlighetens namn behöver lägga på mitt eget tillfrisknande. Det jag nu föt tiden gör är ju att prata om det, jag inser att det här är ett problem för mig och att jag därför måste lösa det för att må bättre. Så jag har frågat terapeuter, handledare och sköterskor för att hitta strategier och verktyg. För det är så jävla svårt att leva ett liv bland människor utan att helt gå under, jag märker ju av minsta lilla känsloskiftning hos andra och har alltid kånslospröten ute. Sen iom att jag inte visar det vet ju såklart inte andra hur stort problem det faktiskt ör för mig. 
Så strategierna jag har hittills: 
(Eller ja, verktyg jag fått och försöker använda i praktiken)
  • Jag inte kan rädda världen och för att folk ska lära sig något måste de ju begå misstag och klara saker på egen hand.
  • Alla vill inte lösa problemet utan behöver bara prata av sig vilket är tillräcklig lösning för dem.
  • Alla tar inte åt sig utan kan tycka det är jobbigt i stunden men efter lite perspektiv bara kan släppa det.
  • Jag kan inte kriga alla andras krig.
  • Bryta tankemönstret och göra någonting annat.
  • Inte hela tiden utgå från hur jag skulle må, känna eller tänka för alla är vi olika.
Så min fråga till er så här på fredagsmorgonen är om ni har fler tips på hur man inte ska bli så jäkla påverkad av andra människors känslor, problem, tankar och motgångar. Vad gör jag för att inte haka upp mig på småsaker jag sagt och hur sjutton stänger man av känslospröten? Hur gör ni? 

Herregud, tänk hur svårt det ska va att lära sig leva ett normalt liv utan droger som hjälper till att stänga av allt som tar energi?





#1 - - Anonym:

Har inga bra tips då jag själv är lite likadan.
MEN om det där med hundarna stämmer, att de är ensamma i 8h per dag tycker jag att du skall göra en anmälan till länsstyrelsen, alltså jag tycker inte det är ok att lämna sina hundar så länge. Min hund skulle må dåligt av att inte få rastas på 8h, mår dåligt när jag lämnar honom i ens en timme. Och det är lite extremt jag vet, men fy, djur gör mig så illa berörd.

Svar: Nej, jag tycker inte det är okej. Inte så att jag inte står för det jag tycker utan att det var ett exempel på hur jag kan känna när jag säger ngt (som jag ju faktiskt tycker) som någon annan kan ta personligt sårande. Vet inte hur jag ska förklara, men det är väl det skeva i att jag går runt och tänker på att jag kanske sårad någon fastän jag vet att min åsikt är rätt så därför har jag ju inte ”gjort fel”. ÄNDÅ tar det massa energi fastän det som är fel är enligt mig att ha en hund ensam varje dag när en själv jobbar heltid. Men själva grejen med hunden som var ensam vill jag inte skriva mer om men den är inte lämnat åt sitt öde om en säger så. 🌸
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie:

Det blir bättre ❤ det är en fas. Du lär känna dina känselspröt och reaktioner i din nya medvetenhet helt enkelt och du provar dig fram. Det kommer liksom komma av sig själv lite det där med att stänga av. Men jag vet exakt hur du menar. För mig är också känsligheten en stor gåva och jag tror jag egentligen har en bättre och mer korrekt moral och själ än de flesta- jag ska inte behöva sänka mig till deras nivå. Av exakt samma anledning är jag mån om att hitta en perfekt strategi för att hålla ryggen rak- kunna vara jag men kunna hålla balansen till den grad att jag för det allra mesta kan besvara känslor med konkreta reaktioner OCH känna att min tolkning av vad som är konkret ÄR korrekt. Det är satans svårt det du. Jag har kommit fram till att självförtroende är när du vet att du kan och självkänsla är när du vet varför du vet att du kan. Det är en stor skillnad när man är en medveten person som arbetar hårt med just självkänslan. Det är svårt att få rätt bekräftelse i en värld som inte fungerar så noggrant som en själv. Därför blir man ganska ensam och det är svårt att hitta bra referenser, man får försöka bli sin egen. Det tar tid.
Men ett tips är att sortera ut fakta från känsla i jobbiga lägen och ibland kan man även behöva läsa på ren teori om saker för att känna sig mer säker. Besvara dina egna känslor som du hade besvarat ett barns (tänk på ett barn du gillar och föreställ dig att ditt problem är hens och att du som vuxen ska ge råd på ett klokt och sunt sätt, där brukar man hitta en balans. Sen får man lov att ha ångest och känna sig ledsen att andra är ledsna och att världen är störd. Det är liksom så. Sorgligt. Men om någon ska förändra den så är det ju vi som ser vad den skulle kunna vara istället, det är ett tufft jobb men nån måste görat.
Ett annat tips är att svara "kan jag få tänka på det en liten stund så kan vi prata igen sen?" i lägen där man dras in för hårt om man pratar med npgon (man känner det när både tankar och känslor börjar snurra för fort). Det blir (förutom mer konkreta svar) en markering mot en själv att hjärnan/hjärtat får lov att INTE reagera direkt jämt.
Tycker dock inte det är fel att säga sin åsikt heller. Som det där med hunden, där har du ju egentligen rätt och det är inget orimligt av dig i den åsikten. Den får du ju absolut ha! Hon får ju ha sin också såklart. Bara så. Tänk inte mer på det. Skulle hon konfrontera dig så säger du bara att du har din åsikt och hon sin och sen var det ju lite drygt att de krockade sådär men så är det ju, man tänker olika- tack och hej .
Nu blev det skitlångt. Kram

Svar: Varför har du inte skrivit en bok? Eller bloggar, instagrammar, poddar eller WHATEVER. Världen behöver dina kloka tankar!
.
En av mina handledare säger samma, att jag kanske helt måste säga ifrån från att veta hur kollegor mår, om de är sura över ngt eller sårade etc. Just för att jag just nu inte kan hantera andras mående utan måste fokusera på mig själv, för att det annars lätt blir så att alla går till mig för att prata av sig för de tycker jag är lätt att prata med och bli lyssnad av. Men jag tycker den gränssättningen är svår, känns ego och elakt även om jag inte skulle tycka någon annan var elak om den inte ville lyssna på mitt klag över något. För samtidigt känner jag ju ”Men gör något åt det istället för att klaga” även om inte alla är ute efter en lösning utan bara vill prata av sig. Men jag tänker att det kanske är gränssättningen jag måste träna på, blev skitstolt när en kollega frågade vad jag hette på Instagram och jag svarade att jag vill skilja på arbetsliv och mina sociala medier men att det inte är personligt. Kände mig knappt elak utan bara att jag tog hand om mig själv typ. Och det kanske är det jag måste göra ett tag tills jag lärt mig att balansera mina känslospröt typ.
.
Träning, träning, träning I guess. Tack för tiiiiipsen 😘❤️
Cecilia Axelsson

#3 - - Annica:

Hej på dig.
Vilken fantastisk blogg du har och vad glad jag är att jag hittade dig! Är mamma till en 21-årig son som är som du innan du blev drogfri. Med andra ord han gömmer sig bakom olika droger, om du förstår vad jag menar. I vår familj lever vi nu med vårt barn med simmig blick, hängande läpp, borta i drogernas värld och det gör så fruktansvärt ont! Jag hoppas att han en dag vill lämna drogvärlden helt och hållet men vi är inte där ännu och jag sörjer min son och längtar efter den han var innan drogerna. Därför är det skönt att läsa om dig och din ärlighet i kampen mot ett drogfritt liv. Du kommer klara det!!
Jag är också som du (nog värre) och kan prata hur mycket som helst om ingenting, har starka åsikter och kan fullkomligt köra över folk utan att tänka mig för OCH jag är ändå 51år. Men ibland liksom orden bara hoppar ur munnen alldeles för fort!
Det bara blir så!
Jag har lärt mig att försöka stanna upp och tänka till innan jag säger något, eller säga till folk att jag måste bara få tänka lite innan jag svarar. Det hjälper ibland men ibland hamnar man ändå i situationer där jag får gå tillbaka om be om ursäkt för vad jag sagt. Men egentligen, spelar det så stor roll? Jag anser att man lär av alla sina misstag och att kunna säga att man gjort fel är jättebra. Alla gör fel, det är mänskligt. Att erkänna sina fel är stort, det är inte alla som klarar!

Däremot tycker jag absolut inte att du ska ha dåligt samvete över vad du sa om hundarna, för det är fel att ha dem ensamma hemma i 8 timmar! Hundar mår dåligt av det, så bra gjort av dig som sa ifrån där.
Ooopss, långt inlägg men ja,ja.
Kram!

Svar: Hej!
Åååå, jävla jävla droger. Jag förstår vad du menar med att du saknar din son, mamma sa i somras att hon äntligen fått sin dotter tillbaka och först då förstod jag hennes känsla. Att riktiga jag varit borta och så är det ju faktiskt, man är en vålnad i sin egen kropp. Har du någon att prata med? Någon anhöriggrupp på beroendeenhet eller kanske Anonyma alkoholister/narkomaners anhöriggrupp ALON? Det är ju så otroligt lätt att gå in i ett medberoende och för att du ska orka vara mamma måste du ju också ta hand om dig själv. De där anhöriggrupperna är också väldigt bra för den enormt-sjukligt-jävla svåra gränssättning som jag knappt fattar hur folk hittar styrka till men som ju är så viktigt. Jag hoppas verkligen han snart kan komma till den där livsavgörande punkten, jag fattade ju inte själv förrän jag började få konkreta konsekvenser av mitt leverne.
.
Ja... du har fan rätt. Spelar det egentligen någon roll? Det är ju som om jag curlar andra genom att ta ansvar för deras känslor, ofta är det ju småsaker jag går och låter ta energi. Det blir ju ännu mer fel när jag mår dåligt över något jag sagt som jag så starkt tycker är rätt. Alltså det där med om du spelar någon roll satte sig verkligen i mig, man kommer ju alltid möta människor som står för saker de tycker är fel och varför ska jag ha ångest över det när det är sån jag är som person? Det är ju skillnad om en hela tiden säger elaka saker men jag gör ju inte det. Det är ju inte saker jag skulle bli ledsen (även om jag aldrig skulle göra som t.ex med hunden) så varför tror jag alla andra blir det? Åååå komplext liv, det här med att lära sig leva och interagera igen är ju som att lära sig livet på nytt. Jag hoppas verkligen din som kommer dit snart, både han och du är så värda sinnesro ❤️❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - Sara:

Medhjälpare eller medstjälpare?
Om jag alltid löser andras problem så hindrar jag ju dom från att växa sig starkare.
Det blir liksom en björntjänst istället för att vara snäll.

Jag har alltid annars varit precis så som du beskriver. Insåg dels detta som jag nu skrivit och även att jag gav för mycket i jämförelse med vad jag fick tillbaka i de flesta fallen. Det kostade för mycket och vem blir hjälpt av att jag själv till sist går sönder?

#5 - - Prisonbeauty:

Sara, jag lyckas inte trycka på ”svara” på din kommentar så jag skriver en egen :). Alltså EXAKT så känner jag ju såååå ofta?! Att folk inte bryr sig i närheten så mycket som jag, att jag ger och ger och ger och ger i en hel evighet men inte alls får lika mycket tillbaka. Så det kanske bara är så jag ska tänka, det är ju lite som klassiskt medberoende-beteende? Att man tror sig och vill hjälpa men egentligen mest stjälper. När jag lämnade Fredrik blev det rätt tydligt hur mkt jag gått in och gjort för honom, så han stod typ där och var rådvill för att jag inte längre steppade in och curlade. Taaaaack 😘❤️

#6 - - Ellie:

Vi kan skriva en bok ihop kanske? 👍😊