Att behöva bekräftelse och definiera sitt värde efter hur man är som medmänniska

Det här med bekräftelse, kan vi prata lite om det? Behöver skriva av mig innan jag går upp till jobbet efter en timme hos terapeuten (plus några obekväma minuter i väntrummet med folk man gjort drogaffärer med men inte längre minns varför man senast blev osams och därför inte längre hälsar på varann. Extremt akward).
Just nu är ämnet med min terapeut social integration, eller det är det ju nästan jämt och nästan varje gång ber jag om konkreta svar som hon aldrig kan ge. Inte ett dugg ovanligt att jag på tonårstrotsigt vis höjer rösten, säger "jag veeeet" eller försöker rättfärdiga mitt beteende även om jag vet att jag har fel. Och hela mitt liv har jag fått höra att jag är lätt att prata med, inte är så dömande, visar förståelse och alltid finns när man behöver mig. Jag har gett mig in i vårdnadstvister, tjafsat med flickvänner, blivit anmäld av flickvänner vars pojkvänner köpt droger, tagit ställning och alltid stått på mina kompisars sida. Tycker att lojalitet är otroligt viktigt och varit noga med att visa den. Ofta varit den som kommer ihåg födelsedagar, skickar random sms och frågar hur folk mår och visar omtanke på olika sätt. Samtidigt som jag också hela mitt liv ofta undrat var alla är när jag behöver? Det är ju också lättare att kriga för andra än att ta tag i sitt eget krig. Jag värderar helt enkelt högt att vara en lojal person. Såklart en fin egenskap, om man inte gör avkall på sig själv för att vara det. Och ännu mindre värt det om man hela tiden prioriterar andra framför sig själv och känner att hellre att jag mår dåligt än andra. 
Jag får ju också någon form av bekräftelse av att vara den människan och vännen. Precis som jag i kriminaliteten värderade lojalitet mot kunder högt och lät mig själv definiera mig efter det. Men det här med bekräftelse är ju komplext, som om vi inte får sträva efter det för att det är en svaghet att behöva av andra? Eller är det bara jag som tror att alla ser det så? Är inte det ett basalt behov eller är det bara ett bevis på vilken typ av tid vi lever i där bekräftelsekåt är något negativt? Jag märker ju hur jag just nu lägger så mycket värdering i att helst inte behöva mäns bekräftelse då det får mig att känna mig objektifierasd, men att jag drar det så långt så att jag ser längtan efter att vara kär och ännu värre; att bli kär, som ett misslyckande. Som om det gör mig totalt osjälvständig att vilja ha en partner och att jag minsann inte behöver en man för att bli mamma och därför googlar sönder inseminering för ensamstående. Att inte behöva andras bekräftelse har blivit så viktigt att jag inte släpper någon man tillräckligt nära för atteventuellt  kunna få känslor. Det blir alltså det sedvanliga svart/vira-tänket. Jag definierar återigen självständighet som att inte behöva någon annans kärlek och att vilja ha förhållande blir ett misslyckande jag konsekvent förnekar för mig själv att jag tänker göra? Eller så är jag så skadad av senaste förhållandet och inte vill se parrelationen som den sista pusselbiten för ett komplett liv. Jag vill inte behöva någon annan för att må så bra jag kan samtidigt som jag ju insett att ensam inte är stark. 
Så bekräftelsen från andra, att det är så viktigt att äntligen få känna sig omtyckt för den jag är utan att vara hon som säljer droger, är generös, rolig att festa med eller någons flickvän. Ni vet ju att den känslan kom första gången i fängelset och efter att i ett helt liv inte tillåtit mig känna mig omtyckt, har det nu blivit extremt viktigt. Jag värderar mig själv efter vad andra tycker och jag hatar det. Dels den duktiga prestationsprinsessan som hela tiden vill visa hur bra hon klarar sig. Men också vara en bra medmänniska genom att ha civilkurage, vara en bra lyssnare, alltid ställa upp, hjälpa och finnas för andra. Det har liksom blivit så mycket viktigare än att sätta gränser och ta hand om mig själv. 
Hur kommer man ur det då? Är människan skapt att kunna leva utan extern bekräftelse? Går det att lära sig att ens egen bekräftelse är minst lika bra? För min självkänsla är ju fortfarande bättre än någonsin, såklart långt ifrån perfekt men ändå bra. Jag känner att jag gör ett jävla bra jobb med mig själv, att jag har en styrka som får mig att fixa mycket, att jag duger som jag är, jag tycker mig ha massa positiva egenskaper och om vänner inte hör av sig lägger jag inte längre skulden på mig själv, för jag vet att jag faktiskt är en bra vän som inte alla förtjänar. Ser ni? Kunde inte ens visa varför jag tycker att jag är bra på utan att ett alternativ handlar om hur jag är mot andra människor. Samtidigt tycker jag ju det är viktigt hur vi behandlar våra medmänniskor, jag kan inte komma ifrån att jag tycker det definierar mig som person, precis som jag ser det som en viktig egenskap hos andra.
Men det ska ju va min tid nu? Det är liksom dags att jag är första prio genom allt, för att kunna laga allt det trasiga. Jag måste lära mig sätta fler gränser för att inte ge så mycket av mig själv till andra att det tar mer energi än det ger. Att kunna säga nej, avbryta diskussioner jag inte vill delta i, gå iväg själv när jag behöver, inte ta ansvar föt andras känslor och upplevelser och inte tro att jag ska rädda hela världen. Dr Phil skulle ju aldrig göra alla de där programmen om han själv var alldeles nylagad inuti och där minsta grej får de ihopklistrade skärvorna att spricka på nytt? (inte utan alla pengar programmen generar heller hehe). 
Ja, det var mina tankar om extern bekräftelse och att vara omtyckt av andra är så pass viktigt att jag ger mer än jag egentligen har att ge. Nu ska jag gå upp till jobbet, en fråga som cirkulerar rätt mycket är ju hur länge jag ska vara kvar. Jag älskar att äntligen ha en trygg arbetsplats där jag känner mig inkluderad samtidigt som jag har svårt att fokusera på mina egna problem när alla andra också har sina problem som jag omedvetet (tydligen medvetet iom att jag vet det) tar hänsyn till och därför lägger energi på som borde läggas på mig själv. 


När man är beredd att byta bort ens erogena zoner mot helg

Jag behöver helg så mycket att jag just exakt nu utan omsvep skulle offra alla erogena zoner, vispad grädde på varm choklad och nytvättade lakan resten av året. Jag behöver sömn, adventsljusstakar, tystnad, Jansons frestelse, julmusik och långa promenader i tystnad. Jag är med andrq ord fortfarande ett vrak, koffeinet biter inte och jag gäspar så mycket att ögonen tåras. Blev en hektisk lunch igår och när vi stängd lunchserveringen satt jag som en zombie, stirrande ut i ingenting och kunde knappt sätta ihop förståeliga meningar. 
Jag behöver helg så sjukt mycket och det är ju tur att det är helg om tio timmar så jag slipper offra livets njutningar för att få det. Har samtal med min terapeut nu på morgonen men har svårt att se hur det ska gå. Den 19:e december har jag som sista steg i diagnosutredningen samtal med psykolog, sen kommer domen någon gång efter jul I guess. 
Alltså kan inte skriva, mellan var fjärde ord slutar fingrarna dansa över tangenterna och jag stirrar ut i ingenting 43 sekunder. Och fortsätter jäspa så tårarna sprutar, trots att jag har tre koffeintabletter i kroppen som ju motsvarar tre koppar kaffe. Någonstans finns den där tanken att två dagar utan chef gjorde att jag fick känna på tempot på en vanlig arbetsplats och om jag är så här förstörd efter det? Tänker iaf nästa vecka träna på att gå iväg och ha egna raster i ljuv tystnad, inte gå in i massa diskussioner om ämnen jag brinner för iom att det tar mer energi än jag har just nu och framförallt släppa känslan av att jag har ansvaret att hålla igång diskussioner. Plus att när jag går in i de diskussionerna tvingar jag ju på något sätt andra att vara med och vet att jag kan vara så säker på min sak att jag inte är nice att diskutera med. Får påminna mig om att för andra är deras sanning ju den självklara.Jag ska helt enkelt träna på att bara vara tyst, jag har hela mitt liv fått höra att jag är nice att prata med men det gör ju att min hjärna inte får sin välbehövliga återhämtning. 
Ibland blir det ju så tydligt att alla har sina problem på jobbet och jag som känner av energier som om jag vore ett elrack nära ett gäng flugor känner av massa signaler. Vilket återigen tar massa energi och jag tar ansvar för hur andra tolkar saker. Den vanliga träningen att inte lägga mig i kvarstår med andra ord. Helt enkelt ska jag ba’ va tyst och göra det jag ska än att leka superhjälte och försöka hjälpa alla andra. Herregud, hur kan det va så svårt att lära sig social integration och vad en själv kan göra utan att hjärnan kraschar? Man vinner ju inget på att bara ge och försöka va en hjälpande hand för att underlätta för andra. Alltså för sig själv, man blir ju en fin medmänniska men det tar ju mer än det ger när en är under läkningsprocess liksom, 

Jag frågade på Instastory hur bra mina instavänner är på återhämtning och ni ser ju det genomsnittliga svaret, samtidigt hörde jag någonstans att mindfulness och meditation aldrig skulle uppkommit i västvärlden för att vi är för stressade. Hur gör man återhämtning till sin första prio? Det är ju allmänt känt (skrev tjänt först haha) att musklerna behöver vilodagar för att växa så vi måste liksom indoktrinera mänskligheten i att det är likadant med hjärnans återhämtning. 

Okej, snart helg. Ska poppa en fjärde koffeintablett, sätta på iskallt vatten i duschen och äta en rejäl frukost. Men först ska jag torka tårarna som droppat på bröstet när de runnit varje gång jag jäspat. Påminnelse: Mini-kraschar är inga bakslag, det är påminnelser för hur det var jämt förr, hur det sällan är nu och ger möjlighet till reflektion över varför det blev så och hur en kan förhindra det nästa gång. 
Pepp på fredag hörrn

De osynliga männen i underklassen

En studie har släppts som visar att lågutbildade män tenderar mer sällan bli pappor, bilden ovanför är från P3:s Instagram där de rapporterar att 22% av de 45-åriga männen i Sverige inte är fädrer, bland kvinnor är motsvarande siffra 13%. En tes är att män med låg inkomst och låg utbildning ses som mindre attraktiva eller att denna grupp män har mer av andra problem som gör dem mindre intressanta för familjeskapandet. Även bland lågutbildade kvinnor minskar barnafödandet, om än inte i samma utsträckning som hos män, medan högutbildade allt oftare blir föräldrar. Med andra ord ökar klyftorna för båda könen.
Jag tänker på de osynliga männen när jag läser det här, något som vi pratat en del om på jobbet då arbetsträning ofta inkluderar denna typ av män men också för att jag sista åren i missbruk fick möta en för mig helt ny värld, underklassen. Låt mig måla upp en bild av den typiska mannen jag menar, en typ jag inte förstod fanns innan missbruket visade mig det. För att lättare personifiera kan vi kalla honom Johan, den osynliga mannen från underklassen. Kom ihåg att jag generalliserar och ger ett exempel, så här är det inte för alla men jag vill liksom bara ge en bild av hur det kan se ut. Jag tror nämligen samhället skulle vinna på att lyckas identifiera och fånga upp de här männen, så de slipper leva ett helt liv exkluderade ur samhället.
Det finns ju flera olika varianter av Johan men en frånvarande pappa är genomgående, majoriteten våldsdömda brottslingar (97% av mördarna i USA) har inte växt upp med en närvarande pappa, och redan där födds en osäkerhet med tillhörande mindervärdeskomplex och låg självkänsla. Av olika skäl orkar Johan inte sköta skolan, vanligt att en diagnos ligger till grund men som han inte får hjälp att hantera, och på kvällarna driver han runt med likasinnade. Det skapas en exkludering i samhället av dessa män redan här och själförtroendet tar skada. En frustration byggs upp och så som pojkar överlag är mer utåtagerande handlar mycket av fritiden att måla graffitti, slåss, skadegörelse, alkohol, ev. också droger etc. Rastlösa män som vill hitta en gemenskap och tillsammans får utlopp för sin frustration. 
Johan går inte klart skolan och börjar antingen inte gymnasiet alls eller hoppar av tidigt. Självförtroendet tar skada och en psykisk ohälsa finns. Men som vår kära machokultur så snällt påpekar ska inte män vara nära sina känslor och istället blir rastlösheten och frustrationen större vilket gör att de dras till grupperingar. Någonting som får Johan att känna sig uppskattad, behövd, inkluderad och få en gemenskap. Som av en slump står äldre män från nazistgrupperingar, gängverksamhet, kriminella organisationer, missbrukare eller bara gäng av frustrerade män med öppna armar och ger Johan en identitet. Han blir någon och får substitut för den frånvarande pappan genom broderskapet (och såklart broderskapets machokultur).
Jag tror ni är med på vilken typ av män jag menar. Många tror på sin egen hopplöshet, att de födds odugliga och att det därför inte är någon idé att försöka för att de ändå kommer misslyckas. Ingen idé att försöka skaffa ett jobb för ingen vill ha dem, ingen idé att försöka skaffa flickvän för ingen vill ha dem som pojlvän och ingen idé att försöka vara en del av samhället för samhället ser ner på dem. Tankar som skapar känslor som skapar handlingar i typisk kbt-anda. 
Människan är flockdjur, vi vill tillhöra något, vi vill va någon och det spelar ingen roll så länge det är inget. Jag tänker på hur jag själv kände att jag fick en identitet som kriminell och hur det gjorde mig lyrisk, jag var helt plötsligt någon som var självklar i sammanhang och att det var på bekostnad av andras sjukdom spelade ingen roll. Det var bättre än inget. Ibland tänker jag att skrivandet nu har blivit ett substitut till det, jag får känna att jag duger, jag inkluders av er och jag får känna att jag är bra på något, vilket gör att jag saknar min kriminella identitet mindre. Jag är någon i form av Prisonbeauty medan jag lär känna mig på mig själv irl. Jag fick ju trots allt en identitetskris när jag slutade sälja droger iom att det innebar att jag "bara var en simpel pundare" och det var för mig sämre än ingen identitet alls.
Så det är liksom inte konstigt att män dras til olika grupperingar och att dessa grupperingar ofta inte är rumsrena. Unga pojkar får nämligen inga andra alternativ när de inte lever upp till samhällets normer. Vårt icke-fungerande skyddsnät finns inte där för pojkar som hoppar av skolan och ofta är mödrarna mest engagerade men som inte lyckas nå fram. Jag kan egentligen varken beskylla rasisten, missbrukaren, graffttimålaren, gängkillen, rånaren eller fotbollshuliganen. Med största sannolikhet har de indoktrinerats i detta för att inga andra alternativ fanns, trots att männen nu gått från frustrerade tonårspojkar till frustrerade unga män har de iaf en identitet och en gemenskap. Vilket som bekant är bättre än inget? 
Och när man indoktrinerats i något blir det ju tillslut också ens sanning. Men i samhället fungerar det inte, förutom att machokulturen är tydlig med hur mannen ska bete sig kommer sen samhället och förklarar att mannen bara är duglig så länge han kan försörja sin familj. Är man då 45år som i studien men utan högstadie/gymnasiebetyg, med trassliga år som tonåring och ung man samt stora lyckor i CV:t är det en lång väg att gå för att han enligt normerna ska duga. Jag har hört män beskriva att det inte är någon idé att de försöker ordna upp livet, det är försent och de kommer ändå inte lyckas. Den lågs självkänslan är kvar från barndomen och sanningen är ju tyvärr att män har svårt att ta hjälp om inte en kvinna står bredvid och hjälper till. Det handlar ju inte om att män har mindre känslor utan att de ett helt liv fått lära sig att stänga av och framförallt inte visa. 
Så vad gör man då? Om vi skulle lyckas fånga upp de här unga männen tror jag inte bara deras egna liv skulle räddas utan också att samhället skulle se annorlunda ut. Om skyddsnätet fungerade och kunde göra dem till trygga, starka män med bra självkänsla och tro på sig själva skulle många kanske slippa få utlopp för sin frustration genom saker som ger dem en identitet och en gemenskap, samt på andras bekostnad. Det skulle helt enkelt gynna samhället om vi inte behövde laga en massa trasiga män, utan att de istället får växa upp till trygga individer. Det finns få saker jag hatar så som jag hatar machokulturer, ju mer män jag pratar med desto mer förstår jag hur det skadar deras självbild men också hur de värderar sig själva. Jag tror pappor måste ta sitt jävla ansvar för främst söner tar enorm skada av frånvarande fädrer. Jag tror på att fånga upp stökiga pojkar i skolan och vara mer öppen med att göra diagnosutredningar. Kanske inte göra fritidsaktiviteter till en klassfråga där föräldrar med bäst ekonomi kan ge sina söner bättre förutsättningar genom en betydelsefull fritid? 
Allt hör ju ihop i långa jäkla kedjor men att se någon på jobbet blomma ut när de inser att de är bra på något är fan bland det finaste jag vet. Som att se en människa växa. Men att lågutbildade män med låg inkomst inte blir pappor i lika stor utsträckning blir ju också ett straff mot den grupp av män som redan straffas mest. Normerna säger ju att mannen ska skaffa (och försörja) en familj och utöver det visar studier att män är sämre på att upprätthålla vänskapsrelation, så de liksom försvinner i sin ensamhet och exkludering från samhället, 
Men jag tror ändå vi måste börja bekämpa machokulturer och fucking tvinga pappor att ta sitt ansvar förvså länge dem är frånvarande kommer deras barn (tror ändå främst söner) ha en längre väg till ett fungerande liv. De har ju dessutom inte samma relation till vänner där de kan prata ut? Finns så mkt jag vill säga om det här men sanningen är att män är överrepresenterade i dödsfall där självmord är orsaken och det visar ju rätt tydligt att vi måste visa män att det är okej att ta hjälp och söka vård, Tycker Janne som driver Instagramkontot Jannestidkommer är ett lysande exempel då han i ren desperation begick ett brott som han visste skulle leda till fängelse, alternativet hade med största sannolikhet vara att begå ett självmord då han inte lyckades få den hjälp han behövde. Nu har det ändå gått relativt bra för Janne men han kunde likagärna indoktrinerats i det kriminella i fängelset och isf av den orsaken att han inte fick den hjälp han behövde från början. 
Det var mina manstankar för dagen!