Sorgen i att göra slut med en vän

(null)

Så sitter jag i Motala efter att ha särat på benen inför en okänd kvinna och fått en kall ultraljudsdildo i fiffi, tagit cellprov och fått lite fler piller för biverkningarna på de piller jag för för att jag är beroende av de där älskade jävla morfin-pillrena. Mycket piller för piller med andra ord, nu något igångsättande för att få mens nästa månad sen p-piller som ska göra susen i musen. Eller i alla fall susen för de findlänska jävlarna i mitt ansikte. Jag har alltid varit känslig mot hormoner, blivit ett deprimerad monster med aggressionsproblem på p-piller. Lite roligt att Simon inte tyckte om den jag blev på p-piller när jag egentligen bara blev som han själv. Diane heter det p-pillret, får se om deg fungerar. Det är ju inte säkert att det är hormonell acne utan kan ju vara enbart subutexen (mot opiatberoende) och då är det inte säkert att det går att göra så mycket. Jag har ju fortfarande en väntande remiss till hudkliniken. 

Andra alternativet, som är det jag ska prova mig på att medicinera, hormonell acne som biverkning av att man kan få hormonrubbning på opiater. Gynekologen var osäker på om hormonrubbning kunde störa sömnen annat än vid mens. Hon trodde dock att dessa p-piller ska hjälpa kroppen att få regelbunden mens, mensvärk och hudproblemen. Vi får se helt enkelt.

 Nu sitter jag i solen i Motala och försöker känna efter, känslosurfing som frivården kallar det. Bejakar mina känslor liksom. Jag sitter på samma gräsmatta, i samma stad, i samma värme som för exakt 325 dagar sen. Då var det måndagen efter midsommar och jag hade varit vaken sen fredagens födelsedag och midsommarafton, inte fått något i kroppen annat än knark och hade fått beskedet av läkaren att chanserna med de kontinuerliga återfallen snart va slut. Då genomled jag min första drogfria dag och räknade antal timmar jag hade lyckats hålla mig ifrån knark. Jag var abstinent, visste som tur var inte att mitt livs svåraste sommar väntade och kände mig otroligt sviken av han jag trodde var min bästa vän. 

Nu räknar jag inte antalet drogfria timmar längre utav månader. Jag är inte abstinent, vet visserligen inte vilken sommar som väntar men känner mig lika svinen som då. Jag har nog haft någon naiv tro på att svek tillhör drogvärlden och att det inte existerar i svenssonvärlden. Någonting finns det väl att första gången jag är i den här staden sen 25:e juni har jag blivit lika sviken som då, bara att jag nu kan hantera det på ett annat sätt. När tankarna börjar komma om att jag är en värdelös människa och vän, för varför skulle jag annars bli bortvald, kan jag säga åt dem att de inte är verkliga.

Jag ver att man inte kan tvinga någon till självinsikt, att jag inte är den första som säger ifrån ang. hans respektlösa behandling borde vara ett tecken på att felet inte ligger hos flera andra vänner. Det som gör mest ont är väl att också förlora 4-åringen och tillika hans son. Min favoritmänniska i hela världen. Men jag kan inte fortsätta ge och ge utan att få någonting tillbaka. Det tär helt enkelt för mycket på mig att inte känna mig behövd eller värdefull för någon som kallar mig sin bästa vän. 

När jag förlät honom i höstas, efter att han och tjejen gjort slut, satt vi i fyra timmar och pratade om hur han skadat min tillit till andra människor. Han fanns inte när en gift man lämnade mig i sängen efter 30 sekunders sex och fick mig att behöva duscha tre gånger om dagen, veckan efter för att jag äcklades så mycket av mig själv. Han fanns inte när jag skulle bli drogfri, när någon ritade tags för långt ner på min magen när jag själv va avdäckad. Han fanns inte när vi skulle fira min första drogfria midsommar eller nyårsafton, inte svarat när jag bett om konkreta råd och avbrutit när jag pratat om något som rör mig för att prata om sig själv. Hans första svek kom ett par månader efter att jag lämnat en man som fysiskt och psykiskt misshandlat mig under 2,5års tid och min tillit var redan fuckad. När jag ser allt ur ett större perspektiv ser jag att det inte var en ömsesidig vänskap vi hade, jag dög bara när han behövde mig. 

Hur ska jag kunna lita på någon annan än Tommy, mamma och syster när så många svikit mitt förtroende? Att han då lovade att inte göra samma sak men gör det så fort han blir ihop med tjejen igen gör ju att jag tillslut ifrågasätter mitt värde som människa. Att alltid vara andrahandsval och behöva gömma från flickvännen när vi ses startar ju massa igrpgasöttningar i mig. Inte mot honom egentligen, vilket det väl borde, utan mot mig själv. 

Nej. 
Det måste räcka nu. Jag är värd att behandlas med respekt och det har jag inte fått i den här relationen senaste tiden. Jag har gett och gett utan att få speciellt mycket tillbaka. Om en vän inte kan lägga sex minuter för att kolla på ett Agenda-avsnitt jag deltar i och därför betyder mycket för mig, behöver inte jag den vännen. För på den nivån har det legat sen i vintras och jag vet att jag är en bra vän. Jag ställer alltid upp, finns där, backar och råder. Och jag kan förlåta, men inte oändligt många gånger. Det är svårt att göra slut med en kompis en älskar, det kommer bli lite ensammare utan honom och 4-åringen men att ställa upp för mig själv och mitt värde är viktigare än att inte vara ensam. Jag hag ju fortfarande världens bästa bästis i mitt liv liksom. 

Hopp, nu måste jag bearbeta den här sorgen med. Typiskt med tanke på att jag mått himla bra rätt länge. 




#1 - - Anonym:

Kanske kan du ibland vara lite "kvävande"? - jag har fått jobba med det jättemycket. När jag älskar en människa djupt, och när jag får en vän som jag känner mig nära med, har jag en tendens att kväva dem, kärleken kväver dem.

Och så är det när man får en partner, allt annat blir liksom sekundärt, speciellt i början. Man måste kunna hitta ett mellanting. Nu vet ju inte jag vad som hänt mellan er. Jag bara utgår ifrån mina egna erfarenheter ❤

#2 - - Anonym:

Kanske kan du ibland vara lite "kvävande"? - jag har fått jobba med det jättemycket. När jag älskar en människa djupt, och när jag får en vän som jag känner mig nära med, har jag en tendens att kväva dem, kärleken kväver dem.

Och så är det när man får en partner, allt annat blir liksom sekundärt, speciellt i början. Man måste kunna hitta ett mellanting. Nu vet ju inte jag vad som hänt mellan er. Jag bara utgår ifrån mina egna erfarenheter ❤

Svar: Nej, jag kräver respekt och det är långt ifrån att vara krävande. Jag var nog krävande förra våren, men inte idag och inte sen jag förlät honom i höstas.

Nej, du vet inte vad som har hänt och utgår från dina egna erfarenheter. Två saker som gör att du inte vet tillräckligt för att lägga ansvar på mig och kalla mig krävande. Ibland är det bättre att inte utgå från sig själv då det är långt ifrån alla som är likadana.

Och tro mig, jag har både kompromissat till mellanting som passar honom men inte mig och förlåtit mer än vad en människa ska behöva göra.

Eller är det för mycket begärt att vilja få svar på ens mess som skickas någon gång i veckan/varannan vecka? Eller att någon som kallar sig min bästa vän kan vilja se ett inslag på SVT jag är med i, som är 5 minuter långt? Eller det kanske är för mycket begärt att vilja att ens vänner kan stå för att vi umgås för sin flickvän? Eller det för mycket begärt att vilja umgås annars än när han bråkat med tjejen? Eller vilja vara behövd andra gånger än när han mår dåligt? Jag kanske är krävande som tycker att han kan svara när jag skriver konkreta frågor om råd någon gång i månad? Eller är jag krävande som vill ha ömsesidig respekt? Få och inte bara ge? Eller begär jag för mycket som vill att han ska hålla det han lovar? Inte ställa in nyårsfirandet på lunch pga sjukdom och sen bli ”frisk” framåt kvällen och få festa själv eller avblåsa mitt födelsedagsfirande på midsommar dagen innan, för att han är nyförälskad? Eller att inte ljuga? Att vilja att ens vänner är lojala kanske är krävande?

Du går på minimerad mark nu, som du säkert förstår i inlägget är det här otroligt känsligt för mig och att du varit krävande säger ingenting om mig. Jag är den fjärde i raden vänner som inte orkar med det ständiga andrahandsvalet som bara duger när han bråkar med tjejen och också sagt det till honom, men han väljer att inte ta till sig av att vi blir sårade av hur han behandlar oss under perioderna de är tillsammans. Varje gång de gjort slut duger vi igen och ”han ska bli en bättre vän och pappa”.

Vem vet, det kanske är vi fyra som är lite ”krävande” och inte kan hitta ett mellanting, det kanske du vet bättre än mig?

Vet man inte tillräckligt kan det vara bättre att bara vara tyst, framförallt när man kommenterar ett inlägg där skribenten är uppenbart ledsen över vad som hänt. Jag har känt den här mannen i femton år och du tror inte jag har scammar mig själv tillräckligt redan? Trott att jag överanalyserar, är överkänslig, krävande, får mindervärdeskomplex, känner mig dålig som människa, dålig som vän, värdelös, oskön etc.

Spä inte på det om du inte har tillräcklig grund att utgå från, är du snäll.

Ceclia Axelsson, Mjölby

#3 - - Dramaqueen:

Du har sån dubbelmoral hela tiden. Du skriver själv att du söker sex och vill ha sex med män. Du vill bli förlåten för allt men du ska hänga ur andra som på samma sätt haft missbruk och fort kriminella saker som du. Du kontaktar den gifta mannen och du söker efter sex hos killar. Sen lägger du allt på deras beteende?? Ser du inte själv mönstret nör du vart drogfri så länge? Det är du som knarkar och kanske folk tröttnar på dig för du verkar så uppe i dig själv hela tiden. Att han stått kvar under så många år är unikt i sig. Sen att hänga ut honom på detta sätt säger mycket mer om dig än om honom.

Svar: 1. Ja, jag vill ha sex med män.
2. Vem vill jag bli förlåten av för den gifta mannen?
3. Vem har jag hängt ut som är i missbruk eller håller på med kriminalitet?
4. Har du överhuvudtaget läst min blogg tidigare, för dina briljanta slutsatser skrev
jag om redan i vintras och många gånger sen dess 😂
5. Han har inte stått kvar j många år pga ett stort svek för typ tio årsen, vi började umgås igen för drygt ett årsen
6. Att jag ”hänger ut honom” säger en del om mig ja, men jag bryr mig inte om vad det säger dig. Den här bloggen är till för att visa livet som drogfri och att visa både styrkan och smärtan i att behöva avsluta en vänskapsrelation för att den riskerar min drogfrihet är en del av att visa det livet.
7. Du vet att du skrivit saker jag bara berättat för en enda person, vill du kommentera anonymt bör du inte ta med saker bara du vet. Då han du lika gärna skriva ditt namn

Plugga på om du försöker ge kritik, för det du skriver har ingen substans 😅.
Ceclia Axelsson, Mjölby

#4 - - Anonym:

Det är så tråkigt när det blir sådär. Av egen erfarenhet tycker jag det är allra värst innan man bestämt sig och går runt och tvekar. När beslutet väl är taget är det förjävligt men då behöver man i alla fall inte tveka längre. Tycker det låter som att du gör helt rätt!

#5 - - Anonym:

Det är så tråkigt när det blir sådär. Av egen erfarenhet tycker jag det är allra värst innan man bestämt sig och går runt och tvekar. När beslutet väl är taget är det förjävligt men då behöver man i alla fall inte tveka längre. Tycker det låter som att du gör helt rätt!

Svar: Ja, jag har ju gjort det i några månader men inte velat för när vi väl ses har jag blivit så fylld av energi och mått så bra. Men jag kan ju räkna på en hand hur många gånger det skett det här året och däremellan har jag ärligt talat mått rätt dåligt av vår relation. Det är ju inget lätt beslut iom att man inte slutar tycka om någon, jag antar att jag för första gången älskar mig själv tillräkneligt mycket för att välja bort någon som jag älskar men vars känslor nog inte är ömsesidiga. Tack <3
Ceclia Axelsson, Mjölby