Jag ska bara bli hel igen, så gott det går.

(null)


Ni vet varför det är lite tyst just nu, hör inne va? Även om smärtan inte är lika intensiv, taggig, kall och ihärdig som förra sommaren bär jag ändå på en sorg över en förlorad vänskap. Förra sommaren var dessutom så oviss och ingenting jag själv ville, under tre månaders tid hade jag inte en aning om varför han blockerade mig överallt, vägrade prata med mig från en dag till en annan och  hade ett självförakt utan dess like då jag var övertygad om att det var mig det var fel. Dessutom var jag alldeles ny i min drogfrihet, hade sagr upp vänskapen med ett helt gäng aktivt missbrukande vänner; jag skulle vara singel och bo ensam för första gången på tio år och varenda instansmänniska jag funnit trygghet i var på semester. Min självkänsla existerade inte och självhatet var ett jävla skämt.

Så är det inte nu men det vore väl lustigt om jag inte vore ett dugg ledsen. Saker som sagts om mig har sårat otroligt mycket, det är någon som kände mig långt före missbruket och som jag tog en stor chansning i att förlåta. Det enda jag bett om är att han inte skulle återupprepa förra sommarens svek och flera gånger oroat mig inför midsommarhelgen som inkluderar 30-års dag och ett år som drogfri, ändå är det precis samma sak som händer igen och det är ett fruktansvärt svek. Jag förväntade mig ändå att det skulle göra ondare men jag antar att jag var mer förberedd denna gång då jag blivit ledsen ytterligare några gånger sen den sommaren.

När psykisk smärta gör som ondast är ju oftast skrivandet det enda jag kan vända mig till, det är mitt bästa verktyg för att förstå mina känslor. Men nu kan jag inte använda det. Innan jag skrev första inlägget om honom och vår vänskap var tanken att inte skriva någonting alls om det. Efter ett varv till i hjärnan valde jag annorlunda, som ni ju vet. Dels för att det vore svårt att låta bli, för jag behöver skriva men också för att jag startade den här bloggen för att vara transperant och genuin i krigandet ifrån droger. Att göra slut med vänner som missbrukar är svårt, jag hade en naiv tro på att svek tillhörde den världen. Kanske för att jag är väldigt lojal både när jag är påtänd och drogfri men har trott att andra bara är det i missbruk. Att någon som inte knarkar kan sjunka så lågt har inte funnits i min värld. 

Och därför vill jag visa det, visa hur viktigt det är att stå på sig när någon behandlar en dåligt och att även drogfria vänskaper kan behöva avslutas när de riskerar ens drogfrihet. För så är det ju, blir en kontinuerligt sårad och det enda en vet hjälper är droger kan man inte stanna kvar i såna relationer. Rent krasst har jag skrivit mer än vad som nog behövts men mycket mindre än jag behövt. Nu har ju hag turen att ha ett gäng jävligt kloka läsare här inne så jag vet att ni både förstår hur jag menar, varför kreativiteten inte flödar och varför bloggen ekar lite tommare än vanligt. 

Helt enkelt för att jag sörjer någon jag älskat, öppnat mig för, trott på, litat på och vars vänskap jag värderat högt. Att det sen kommer fram att han redan för ett år sedan förnedrar mig och kallar mig jävla knarkare är väl det som gör ondast. Jag försöker att inte döma mig själv för att jag inte lyssnat på magkänslan. Jag borde inte accepterat när han kallade släktingar och barndomsvänner sådana synonymer och jag borde inte godtagit den slingrande ursäkten att det inte var samma sak med mig. Men nu både accepterade och godtog jag och jag är den som får ta smällen utav min godtrohet. Sakerna han sagt om mig och sveket han lovade att inte återupprepa inför den här midsommarhelgen gör ondast och jag ska bara bearbeta det en stund.

Sen vänder det ju, det gör det alltid. Jag kan ändå skratta, prata, älska, njuta, sjunga, dansa, flirta och leva vilket visar rätt bra hur jag samtidigt mår. Så ni ver varför det är lite tystare, mindre kreativt, mindre analyserande och mindre reflekterande här inne. Jag ska bara bli hel igen, så gott det går. 
#1 - - Anonym:

Hejsan. Nu vet jag ej hur han är,tar det osv? Kan du ej fråga han rackt av varför han kalla dig det han gjorde? Mvh.

Svar: Hej!
Jo, det skulle jag kunna göra men med största sannolikhet skulle han antingen förneka, stoppa huvudet i sanden och vägra svara, ljuga eller på annat sätt smita undan svaret. Han är en av de mest konflikträdda jag känner och har varit så länge vi känt varann typ. Sen vet jag inte om jag är intresserad av svaret längre, det spelar liksom ingen roll och jag vet ju inte om han skulle vara ärlig. Det känns som det räcker att veta att han berättat för gemensamma vänner att jag dels tagit återfall (vilket jag berättat för honom i förtroende) och i samma mening refererat mig som jävla knarkarkärring.

Vill liksom inte höra vad han har för förklaring, då det inte känns relevant. Det hade nog varit viktigare att få veta om jag hade velat fortsätta ha honom i mitt liv, men det vill jag inte längre. Dessutom har han sagt till min bästa vän att jag får hata honom om jag vill för det och då står han ju ändå för den åsikten på något sätt? Samtidigt har han ju sett ner på sina egna släktingar och barndomsvänner med missbruksproblem vilket jag borde sett som indikation på hur han ser på alla oss med den problematiken, men godkände att det ”inte va samma sak med mig”.

Så, ja jag skulle kunna fråga men är helt enkelt inte intresserad av svaret. Nu vill jag bara lämna det här bakom mig, sluta klandra mig själv för att jag förlåtit flera gånger som han gjort mig ledsen senaste året och sluta klandra mig själv för att jag (återigen) inte lyssnat på magkänslan när det gäller människor som behandlat mig dåligt. Jag verkar ju dras och fastna vid män med skev människo- och kvinnosyn, måste lära mig att direkt ta bort såna ur mitt liv för den som blir mest skadad av det är ju jag själv.

Tack ändå ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby