PrisonBeauty

Så är det inte nu men det vore väl lustigt om jag inte vore ett dugg ledsen. Saker som sagts om mig har sårat otroligt mycket, det är någon som kände mig långt före missbruket och som jag tog en stor chansning i att förlåta. Det enda jag bett om är att han inte skulle återupprepa förra sommarens svek och flera gånger oroat mig inför midsommarhelgen som inkluderar 30-års dag och ett år som drogfri, ändå är det precis samma sak som händer igen och det är ett fruktansvärt svek. Jag förväntade mig ändå att det skulle göra ondare men jag antar att jag var mer förberedd denna gång då jag blivit ledsen ytterligare några gånger sen den sommaren.

När psykisk smärta gör som ondast är ju oftast skrivandet det enda jag kan vända mig till, det är mitt bästa verktyg för att förstå mina känslor. Men nu kan jag inte använda det. Innan jag skrev första inlägget om honom och vår vänskap var tanken att inte skriva någonting alls om det. Efter ett varv till i hjärnan valde jag annorlunda, som ni ju vet. Dels för att det vore svårt att låta bli, för jag behöver skriva men också för att jag startade den här bloggen för att vara transperant och genuin i krigandet ifrån droger. Att göra slut med vänner som missbrukar är svårt, jag hade en naiv tro på att svek tillhörde den världen. Kanske för att jag är väldigt lojal både när jag är påtänd och drogfri men har trott att andra bara är det i missbruk. Att någon som inte knarkar kan sjunka så lågt har inte funnits i min värld. 

Och därför vill jag visa det, visa hur viktigt det är att stå på sig när någon behandlar en dåligt och att även drogfria vänskaper kan behöva avslutas när de riskerar ens drogfrihet. För så är det ju, blir en kontinuerligt sårad och det enda en vet hjälper är droger kan man inte stanna kvar i såna relationer. Rent krasst har jag skrivit mer än vad som nog behövts men mycket mindre än jag behövt. Nu har ju hag turen att ha ett gäng jävligt kloka läsare här inne så jag vet att ni både förstår hur jag menar, varför kreativiteten inte flödar och varför bloggen ekar lite tommare än vanligt. 

Helt enkelt för att jag sörjer någon jag älskat, öppnat mig för, trott på, litat på och vars vänskap jag värderat högt. Att det sen kommer fram att han redan för ett år sedan förnedrar mig och kallar mig jävla knarkare är väl det som gör ondast. Jag försöker att inte döma mig själv för att jag inte lyssnat på magkänslan. Jag borde inte accepterat när han kallade släktingar och barndomsvänner sådana synonymer och jag borde inte godtagit den slingrande ursäkten att det inte var samma sak med mig. Men nu både accepterade och godtog jag och jag är den som får ta smällen utav min godtrohet. Sakerna han sagt om mig och sveket han lovade att inte återupprepa inför den här midsommarhelgen gör ondast och jag ska bara bearbeta det en stund.

Sen vänder det ju, det gör det alltid. Jag kan ändå skratta, prata, älska, njuta, sjunga, dansa, flirta och leva vilket visar rätt bra hur jag samtidigt mår. Så ni ver varför det är lite tystare, mindre kreativt, mindre analyserande och mindre reflekterande här inne. Jag ska bara bli hel igen, så gott det går.