Att hantera besvikelser

(null)


I och med att mitt mående är lite si och så just nu och jag försöker lära mig att lyssna på kroppen, att bara va och inte pressa mig själv  till det hjärnan inte pallar ligger bloggen lite på paus och jag hänger mer på Instagram. Därför blir det ju inte så mycket blogginlägg, trots att jag är medicinhämntningsledig på onsdagar. Tänkte istället ägna mig åt något jag inte gör vidare ofta pga kan ändå inte slutföra det pga ekonomin, fönstershopping. Den där 30-års dagen börjar ju närma sig inklusive helg med midsommar och 1år som drogfri (som om ni kunnat missa helgen som innehåller alldeles för höga förväntningar).

Ju fler som beskrivit sina jämna födelsedagar och hur lite de firat i jämförelse med hur jag tror man ska fira, desto mer landar jag i att det räcker gott och väl att vara med bästis på midsommarafton, åka till mamma på födelsedagen och jobba på årsdagen. Jag tror (vet) att all ångest inför den helgen inte är enbart förväntningar, utan dels att jag har dåliga erfarenheter från senaste åren. Förra året blev jag bortvald kvällen innan av någon jag trott brydde sig om, knarkade bort hela helgen och försatte mig själv i farliga och destruktiva situationer. Året innan det var jag gravid och svalde abortpiller på midsommaraftons morgon, rökte cannabis med Simon och när det började blöda åkte vi hemåt och han somnade medan jag fick utstå aborten på egen hand.

Året innan det minns jag inte ens, knarkade någonstans med någon? Antagligen Simon, det jag hela tiden varit rädd för inför denna helg är att jag antingen ska bli sviken igen och/eller skita i allt för att jag mår så dåligt och knarka sönder mig. Det jag behövt är konkreta planer men känt mig för blockerad av förväntansångest för att hitta på vad. När jag för ett par månader sen fick erbjudandet på mailen av en med missbruk i familjen och som gick i Simons skola (någon inte jag känner) att gå på spa på födelsedagen var jag väldigt tveksam, det kändes för dyrt för att tas emot men samtidigt skulle det vara en otrolig lättnad att ha något så konkret uppbokad. Och framförallt något jag alltid velat göra. När det i helgen kom fram att det inte skulle bli något blev jag enormt besviken för att den tryggheten rycktes bort. Dessutom suger jag på att hantera besvikelser för att jag genomlidit en del och får alltid självföraktet tillsammans med det. 

Börjar typ anklaga mig själv att jag är dum i huvudet som tror att någon är villig att ge mig något sånt, att jag ändå inte är värd det, att karman gör att jag inget får, att jag inte är värd att respekteras och yadayadayada. Det där lägger sig ju efter ett par dagar men i början är det alltid jävligt intensivt. Dessutom känns det jobbigare när det är från människor som inte missbrukar, som om jag trott att drogfria människor inte beter sig på ett visst sätt och de inte ens "kan skylla på drogerna". Tror det är därför det här med den där vännen tar så hårt, för tankar som att om inte han orkar med mig, respekterar mig eller värderar mig högre än en jävla knarkare - Vem gör det då?

Nu blev det här ett längre inlägg än jag tänkt, kanske börjar komma tebax från bloggkoman? Imorse var jag ute och gick med gymnasiets bästa tjejkompis och det är så jävla, jävla, jävla skönt med människorna som kände mig innan missbruket, jag behöver inte känna att jag identifierar mig med missbruk och kriminalitet för dem känner riktiga Cecilia. Nu ska hon typiskt nog flytta från Skänninge i helgen men bara in till Mjölby där jag ju hänger fyra dagar i veckan ändå. Jag hoppas verkligen det här blir en bestående vänskap och att jag inte blir en cynisk bitterfitta som inte vågar lita på någon.

Även syrran var här en sväng förut och efter att hon haft en rätt dålig period (bipolär) tror jag hon är på väg upp igen. Jag hoppas det. Det har väl helt enkelt varit för mycket små orosmoment senaste tiden som gjort mig extra hjärntrött och därför kollapsade i måndags. Just det! Skrev jag att sommarens arbetsträning är klar? Jag kommer vara uppe på skogssjön och baka och hålla på i caféet. De tar egentligen inte emot någon som arbetstränar pga ingen som kan handleda men iom att mitt problem inte ligger i själva arbetet utan att bara göra det så litar de tillräckligt för att låta mig va där ändå. Fan, har jag skrivit det här redan? Eller var det på Instagram? Minnet alltså, känner inte alls igen det.

Frihet under ansvar eller ansvar under frihet. Jag kommer fortsätta kunna gå iväg om det blir jobbigt, ställa mig på en yogamatta i skogen eller bara behöver andas. Tänker gå upp dit eftee jobbet imorgon och överraska Noi och Aleya med att jag kommer vecka 27. Lite ovanlig känsla att veta att folk kommer bli glada av att jag kommer, snacka om att självkänslan sugit om jag aldrig riktigt känt det så. Jag minns första gången jag kände det i vuxen ålder, det var 2016 när jag muckade från fängelset. Jag ringde mamma på vägen därifrån, efter att ha fått mucktårta, mucksånger, muckprank och massa kramar av de andra intagna och sa "mamma, de tyckte ju om mig för mig, för vem JAG är utan att vara påtänd, rolig att knarka med, drogförsäljare eller någons flickvän, de tyckte om riktigt Cecilia" och det var så häftigt att känna.

Och så känner jag nu på jobbet med de som är anställda också, det är helt enkelt en ny men jävligt härlig känsla. Förra veckan kom en ny tjej och hon sa att jag gjorde det roligt att komma till jobbet och bättre komplimang går väl inte att få? Jag tror jag uppfattas som skämtsam, rätt självsäker som skrattar, sjunger och dansar mycket. Skillnaden är väl att förr hade jag en fejkad kall fasad som syntes och hördes, denna gång är det jag på riktigt. Dock brukar energiska Cecilia lägga sig efter ett par timmar och jag blir lite mer inåtvänd när hjärntrötthet eller känslor tar över. Jag vet ju att det inte syns i sociala sammanhang hur jobbigt jag tycker det är och det börjar väl hjälpa att det också blir mindre jobbigt. Ju mer jac interagerar med människor destu mindre läskigt blir ju också det sociala.

Nu ska jag fönstershoppa!


P.S Vet ni vad som precis slog mig?
Jag ska ju för helvete fira att jag lever som 30-åring och dessutom är drogfri. För fem årsen trodde jag varken det ena eller det andra! 
#1 - - Ida:

Jag har funderat på en sak om din fd vän... Om han nu verkligen tyckte att du var en pundarjävel eller pundarhora eller vad han nu kallade dig, vad fick han då ut av att umgås med dig så ofta och så länge?

Jag menar, man umgås ju inte med någon man tycker illa om flera gånger i veckan under så lång tid? Han måste ju haft någon anledning och om det inte är att han gillar dig som vän, undrar jag vad det var...

Var han bara ensam och övergiven och hade ingen annan att umgås med? Dåligt självförtroende och behövde bekräftelse av kvinnor på samma sätt som du beskrev pä instagram fast gällande män? Kan han ha varit kär i dig och blivit besviken över att du inte var intresserad och därför reagerat med "precis som om jag skulle bry mig om en jävla pundarhora???" Eller har han på något annat sätt fått någon fördel av att umgås med dig?

För mig är det helt oförståeligt att han skulle umgås med dig så ofta och under så lång tid om det bara var fejk... Har svårt att greppa det... Hela situationen ger väldigt skumma vibbar...

#2 - - Ida:

Svarar på ditt andra svar här, blir så långt att scrolla annars... Håller med dig fullständigt om att det är ytterst onödigt att på något sätt försöka förminska en annan människas kamp för att leva ett bättre liv. Alla som läser din blogg regelbundet förstår att du medicinerar, inte drogar och att medicinen är ett hjälpmedel, inte en genväg som tar bort allt sug och alla jobbiga känslor. Vi ser hur du kämpar och jag tycker att det är beundransvärt, både din kamp i sig,men framförallt din öppenhet om din kamp. 💜💙💚

Svar: Jag är säker på att inte att det handlar om att han inte tyckte om mig som vän, han har många vänner och skulle lätt kunnat välja bort mig om han inte hade velat umgås med mig. Vilket han garanterat hade gjort om han hade känt så, iom att han lättvindigt valt bort andra vänner och släkt, bl.a för att de har just missbruksproblem.

Sen varför han hade kallat mig knarkarjävel vet jag inte iom att jag bad honom dra åt helvete när jag fick veta och blockade honom överallt. Och jag är egentligen inte intresserad av att veta varför heller utan vill bara gå vidare nu.

Men jag tror inte han varit kär i mig, han är en av få som aldrig gett såna signs. Och jag hoppas att det funnits någon äkthet i vår vänskap, iom att vi lärde känna varann i gymnasiet. Vi har visserligen haft ett uppehåll på tio år då han anmälde mitt ex för hembränning som hämnd för att dem bråkade (vilket jag hade glömt när vi började umgås i början av förra året.

Tack ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby

#3 - - Sara:

Ida, det där var väl inte så trevligt skrivet? Känns som du bara sätter nya myror i huvudet på Cecilia, nu verkar hon ju rätt säker i sitt svar men när någon är sårad kanske det är bättre att hålla sina egna teorier för sig själv? När jag läser din kommentar läser jag det som om det kan ha varit värre än vad Cecilia trott?

Svar: Tack, jag tänker att det är ju mycket jag inte bloggar om och framförallt om mina relationer med andra människor (förutom Simon hehe), så jag vet ju lite mer om hur jag fungerar, hur f.d vännen fungerar och hur vår vänskap sett ut, än mina läsare. Vilket ju också gör att jag vet att han inte umgåtts med mig av andra skäl än att han har tyckt om att vara med mig, på samma sätt som jag tyckt om att vara med honom. Vi har alltid fått höra att vi är kära, vilket vi heller aldrig varit, varesig han eller jag. Så det är inte heller något nytt hehe, fått höra det om alla killvänskaper sen lågstadiet typ.

Klart jag är sårad över hur han behandlat mig och pratat om mig men jag är också säker på att vår vänskap inte har varit fejk eller att han varit med mig för att han inte skulle ha haft någon annan. Hade jag inte varit säker hade såklart någon annans teorier satt ”myror i huvudet” på mig men denna gång är det lugnt. Det Ida inte vet är ju vem han är som människa och vän, vilket ju gör att hon inte har lika mycket grunder att utgå från som jag har.

Fint av dig att säga till ändå, jag är inte heller något jättefan av att man ska spekulera utifrån saker man inte vet om, framförallt inte om risken är att det blir värre för den som är ledsen. Det kan ju komma spekulationer som man inte tänkt på själv och som då blir en form av sanning, vilket ju är onödigt när man inte har fakta nog att veta. Spekulationer leder sällan till något bra, för det säger ändå inget om hur det egentligen är. Men den här gången är det som sagt lugnt, jag vet hur han är som person, hur han pratar om andra och hur vår vänskap sett ut. ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby