När munnen inte längre kan le utan bara gör en grimas.

(null)

Alltså, det känns som om juni kan bli en jävligt bra månad ändå! 4:e juni har jag nämligen fått tid hos käkkliniken för undersökning och kommande implantat-insättning, allt som allt är det ju sex tänder som tagit skada. Två som dragits ut, två som fått sig ett smäll, blivit sneda och skapat en mindre estetiskt glugg och minst två som behöver rotfyllas. Jag fattar inte riktigt hur tandbenet/tandrötterna kan äta upp sig självt men det är det som hänt efter att det blev en infektion när Simon tryckte sönder framtändernas tandrötter. Då först och främst ska ett par centimeter ben tas från underkäken och sättas där fram på överkäken för att ha något att fästa implantaten i.

I natt fick jag en kommentar av någon som ville vara anonym och det är klart man får va det men jag förstår inte varför det alltid är de anonyma som går in för att missförstå saker. Anyway, kommentaren avslutades med att fråga varför jag har så allvarliga, stela bilder och jag tolkade det som att jag åsyftas och tänkte att jag likagärna kan förklara det i ett inlägg också. Ni har ju sett bilderna från när jag såg ut som värst i mitt missbruk under 2014, om inte var det så här:

(null)

Det man inte ser på dessa foton är mina tänder. Jag hade nämligen ett mindre charmerande hål mellan framtänderna som gjorde att jag slutade le. Alltså helt slutade le, det blev till slut normalt att sätta handen för munnen och dra ner överläppen när jag pratade/skrattade. Jag vet inte hur länge jag gick med det, minns liksom inte för jag hade ju helt slutat bry mig om mitt utseende och fokuserade på att få knarka. När jag sen lämnade Fredrik i september 2014 träffade jag mamma för första gången på ett par månader som blev bestört av det hon såg. 15000kr (tack för att vi har lite tandvårds-rabatt i Sverige, det låg på det dubbla först) och många tandläkarbesök senare var min mun i ordningfixad och jag kunde både prata och le utan att försöka dölja det.

Grejen var bara att jag helt plötsligt inte kunde? Som om munnen lärt sig att dölja och nu inte kunde annat. 2016 slog jag ut framtänderna i EP-anfallet (lite bortkastade pengar från mamma med andra ord) och när de sattes tillbaka med hjälp av tandställning såg de typ inkastade ut. Ett par månader senare tryckte alltså Simon sönder tandrötterna och jag gick med trasiga tandrötter som blev inflammerat och kanibaler ett halvår. När jag sen kom till käkkliniken och fick svart på vitt att jag inte fått för mig det där knaket, så som Simon fått mig att tro, fick jag veta att det skulle kosta mig 30.000kr.

(null)


I maj, 2017 drog de ut framtänderna och sen dess har jag alltså gått med löständer. Grejen är att enda sen jag slog ut dem i epilepsi-anfaller, juli 2016, har det där döljandet av övre tandrad kommit tillbaka och nu äre som om musklerna är programmerade att dölja. Jag kan liksom inte le så att jag visar tänderna? Det ser mest ut som en grimas alt. att Gringen är ute tidigt i år. Vi får väl se om det där lättar sen när allt är i ordning i min mun, känns ändå bra att äntligen fått en tid för att bestämma mer. Förhoppningsvis kan jag påbörja operation efter sommaren. Känns som jag har skrivit tusen inlägg om mina tänder? Men får ju hela tiden fler läsare (9600 senaste månaden, hej hej) så vet ju inte hur mycket ni gått tebax i tiden och läst. 

Lika bra är att jag fått tid på hudkliniken 13:e juni, att gå utan foundation känns just nu som en avlägsen dröm. Inte jätterolig biverkning av medicin och det är ju faktiskt inte säkert att det går att göra något åt det. Ännu värre blir det vid mens och ägglossning så gissar att en del är hormonella finnar som p-pillret Diane förhoppningsvis hjälper mot. Är inte det här med menscykel djävuels påfund? En hinner ju knappt börja glädjas över att fiffi slutat blöda innan äggen börjar lossna och skapar jordskred i magen. Och om jag nu, mot all förmådan, skulle missa den molande värken i mage och ryggslut så invandrar halva finska armén. 

Är det Guds hämnd på kvinnan, för att Eva tog det där förbannade äpplet i Edens lustgård som Gud var tydlig med att hon inte fick? Jävla orm som lyckades mindfucka henne att göra det, ja skulden ligger faktiskt på honom. Jag hade med största sannolikhet, likt Eva, tagit den förbjudna frukten, pådriven av adrenalin och en manipulerande orm. Säkert är allt Adams fel, #inteallaadam (istället för #inteallamän). (Och man måste kunna lova att man aldrig slå en kvinna för att kunna använda #inteallaadam).

Allvarlig, stel bild! (Egentligen typisk hjärntrött jag)

Whatever, känns som det händer lite nu. Jag ska vara va på caféet fram till midsommar/30-årsdag/1år-som-drogfri-dag och sen hoppas jag på att upplägget blir en dag på ett museumcafé här i Skänninge och tre dagar i ett café vid en badplats i Mjölby. Alternativet att både jobba fyra dagar och bo alla dagar i Skänninge känns inte alls aktuellt. Det är alldeles för litet för mig och jag behöver komma ifrån till Mjölby där bästis, bästis butik, gym, park, billigare mataffär, fler människor, caféer, skogspromenadsrundor, bekanta och beroende finns. Så vi hoppas istället på 1+3 dagars upplägg. Vet ju inte var jag är om en månad eller två heller? Kan ju hända så vansinnigt mycket i mitt liv på bara några veckor. 

Imorn är jag medicinhämntningsledig, känns lagom med tre sådana dagar i Skänninge, mer än så blir jag helt enkelt kvävd utav. Är ändå så jövla glad och tacksam att de lyssnar på mig, mina behov och vi alla prioriterar min drogfrihet högst av allt. Verkligen reflekterar vad det skulle göra med mig Cecilia att te.x bara vara i Skänninge, än är ju allt så ostabilt att minsta förändring är viktig att ta i bejakande.