Kommer jag medicinera resten av mitt liv?

Efter söndagens miss med en svalda medicinen dök ett DM upp på Instagram, jag får liknande frågor då och då så jag tänkte att jag likagärna kan göra ett blogginlägg utav det. För att slippa långs förklaringar i texten ger jag er ett litet knark-medicin-lexikon här:

  • LARO = Läkemedels Assisterande Rehablitering mot Opioidberoende 
  • Opiat/Opioid = Alla narkotikaklassade läkemedel inom kategorin morfinsulfat. morfin, buprenorfin, metadon och fentanyl samt drogerna heroin och opium.
  • Buprenorfin = Hette tidigare Subutex, buprenorfin är det verksamma ämnet i min medicin mot opiatberoende.
(null)


Kommer du äta din medicin resten av livet? Och hur känns det då för dig? 
När jag började medicinera mitt opiatmissbruk i mars 2017 hade jag väldigt lite insikt i vad beroendesjukdomen faktiskt är, varför just opiat/opioidberoende kan behöva medicineras eller ens vad medicinen skulle göra med mig. Jag hade någon naiv tro på att det var ett steg mot drogfriheten med en mellanlandning på medicin, som en enkel väg bort från missbrukslivet. Jag var ganska säker på att jag skulle medicinera max ett par år och såg prestige i att behöva medicinera så kort tid som möjligt. 

Nu? 
Lite andra tankar.
Jag vet inte hur länge jag kommer medicineras, kanske gör jag det hela livet. Kanske lyckas jag sluta om några år. Oavsett är jag bestämd vid att jag inte ska se något av det som ett misslyckande. Beroendesjukdomen är en ständig sjukdom, det är inget man kan bli frisk ifrån utan man är alltid under tillfrisknande. Jag har bekanta som efter 20åra drogfrihet varav 18år som behandlingsterapeut inom kriminalvården tagit återfall och förlorat allt från jobb till vårdnaden om barn. Man är helt enkelt aldrig säker. 

Jag tror det är viktigt att se beroendet för vad det är; en sjukdom och i mitt fall en sjukdom jag har svårt att få ett drägligt liv i, utan medicinering. För mig har det blivit lika förståligt att medicinera ett opiatberoende som en depression eller ångestproblematik. Varken beroendet, depressionen eller ångesten går att bli fri ifrån enbart genom att medicinera. Slutar du med anti-depressiva eller ångestdämpande finns med största sannolikhet den psykiska ohälsan kvar. Skillnaden är väl att det går att bli frisk från både depression och ångest men risken att få det igen är större för någon som redan har haft det. 

Om man börjar med anti-depressiva eller ångestdämpande läkemedel finns fortfarande ett alternativ att inte göra det, men hur drägligt blir livet då? Jag ser likadant på mitt beroende, givetvis går det att tillfriskna från ett opiatberoende utan medicinering men då kommer ju istället frågan om det är värt det? Många som lämnar missbruk bakom sig har också många år av rent krigande i bagaget, om det nu finns en medicin som hjälper mig att orka jobba med mig själv och drogfriheten, varför måste det värderas att jag tar den hjälpen? Det finns någon form av prestige i att klara drogfriheten utan medicin, en prestige som jag inte alls upplever i varesig utbrändhet, depression eller ångestsjukdomar trots att alla tillstånd klassas som kognitiva funktionshinder.  

Det är ju en form av kemisk fotboja, något jag verkligen fick känna på när jag i söndags råkade svälja den tablett som ska läggas under tungan och fick ett dygn av avtändning. Men jag kan inte jämföra hur ett drogfritt liv för någon som aldrig missbrukat lever. Det är inte det liv jag levt och inte heller det liv jag skulle levt utan medicin. Jag måste jämföra hur ett liv i missbruk ser ut och det i jämförelse med den kemiska fotbojan som LARO ändå är, så är fotbojan hundra gånger bättre. 

Det är drygt 50/50 att de som slutar med sin medicin mot opiatberornde fixar ett fortsatt drogfritt liv. Det är 50% chans att lyckas men deg är framförallg 50% risk att misslyckas. Att ha 50% risk att återfalla (ungefärligt beräknat på de som slutat med LARO) är en allt för stor risk för att jag ska våga ta. I alla fall än. Bara på de tio månader som gått sedan jag senast knarka har jag byggt upp otroligt mycket som lätt skulle kunna fallera om jag återföll i missbruk. Om jag sen har man, barn, hus, jobb och inslagna drömmar har jag ännu mer att förlora. Kanske känner jag mig trygg nog att långsamt trappa ut medicnen om fem år, kanske om tio år eller kanske om tjugo år. Oavsett kommer jag vara mycket noga med att jämföra det negativa i medicineringen med allt som möjligtvis kan gå förlorat. 

Omvärlden är rätt duktiga på att döma beslutet om medicinering, framförallt andra missbrukare lägger värdering i att vara "dtogfri på riktigt". Alltså vara drogfri utan medicin. Jag har slutat värdera min drogfrihet så och är säker på att andras fördomar bottnar sig i den okunskap jag själv hade för ett år sedan. Jag är villig, både genom bloggen och irl, att förklara varför beroendesjukdomen är så otroligt lömsk, varför just opiat/opioidberoende kan behöva medicinering och hur jag ser på att jag medicineras. Men har människor inte intresse i  att se utanför sina fördomar så har jag inget behov av att förklara. Jag har äntligen kommit dit att jag är så pass trygg i mitt val att andras åsikter om det inte längre påverkar mig.

Medicinhämntning trappas successivt ut ju längre drogfriheten fortgår och till slut är det som att hämta vilken medicin som helat på apoteket. Inga urinprov, inga kontroller och ingen kemisk fotboja annorlunda mot diabetikern som tar insulin, de med sköldkörtelproblem tar levaxin eller de med adhd/bipolär/depression/insomnia har sin kemiska fotboja. Jag är otroligt tacksam över att möjligheten att medicinera opiatberoende faktiskt finns, att jag bor i Sverige under tiden jag utvecklat beroendet och vilka möjligheter jag får av subventionerad sjukvård. Utan buprenorfin hade jag nog inte varit drogfri idag. Kanske inte ens levt? Och om alternativet är att dö, medicinerar jag gärna min beroendesjukdom livet ut. 
#1 - - Ellie:

Bara att göra det som är rätt för en själv och vara i nuet. Ändå omöjligt att sia om en massa saker i framtiden när det i första hand är det viktigaste att försöka vara nöjd och göra det bästa av nuet. Man kan vända och vrida på det mesta i oändlighet men det landar liksom ändå i det subjektiva och aktuella livet man lever. Jag tänkte på just de sakerna i typ förrgår. Tydligen hade det varit nån politisk debatt av nåt slag och jag hörde dem säga på radion "vem vann?", och det slog mig att det är så stört. Handlar det jämt om vem som ska ha rätt i detaljfrågor och hur är det möjligt att avgöra vem som har rätt när så många utgår ifrån så olika grunder, erfarenheter, kunskaper och nivåer av medvetenhet. Man behöver inte alltid ha svar eller ha rätt i majoritet för att svaret i en sakfråga ska vara rätt för en själv. I synnerhet inte om man inte skadar en enda människa i sin ståndpunkt, väsen eller state of mind. Människan borde bli bättre på att bara försöka hitta sin harmoni och balans som egna individer, hur det ser ut är olika för de flesta men om vi alla strävade dit vore världen förmodligen en mkt trevlig plats. Kram

Svar: Så otroligt bra skriver! Förra sommaren, när han jag trodde va en bästa vän helt plötsligt slutade umgås med mig pga ny flickvän, fick jag höra att han skulle vinna om jag förlät. Men hur fan kan någon ens gå vinnande ur en sådan sak? Förstår inte varför det är så viktigt för så många, vad vinner man ens?

❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby

#2 - - Anonym:

Vilken dos står du på? Står själv på 12, men har lyckats trappa ned till 4 utan några som helst problem. Jag har trappat ned för min egen skull för att känna av attt det går och inte för att ”sälja vidare” om mån nu tror det. Vissa dagar när jag känner mig stark hoppar jag över det utan att känna nåt särskilt. Min plan är att bli av med skiten, men jag ska göra det själv utan nån läkares nedtrappningsschema. Har lite svårt att du fick sådana problem när du råkade svälja tabletten, det är ju väldigt lång halveringstid på dom och dessutom så får du ju effekten även om den blir klart sämre genom oralt intag.
Alla är olika känsliga vet jag ju såklart, men om du vill utveckla så gör gärna det.
Kriga på. Allt kommer att bli bra!

Svar: Hej.
Härligt att du lyckats trappa ner utan några som helst problem.Jag ligger på 14mg nu och blev väl egentligen inte av med avtändningssymptomen förrän efter 10mg. Vi är alla egna individer, 4mg skulle aldrig fungera för mig. Hur länge har du missbrukat och vad var din huvuddrog? Med tanke på att du kunnat gå ner så lågt tänker jag. För mig var det skillnad innan jag medicinerades, då klarade jag mig på att snorta 4-8mg per dag, men det blir ju stor skillnad när den intas rätt.

Det är ju också så att även om halveringstiden är 20-24h har kroppen efter lång tids missbruk + bruk vant sig vid den dosen en har. Allt under den dosen kroppen fått tillgodosett under lång tid (mitt fall 11år nu) är under vad hjärnan ansett ”normalt” då drogen inkluderats i det ”normala tillståndet”.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med att du har lite svårt för att jag fick sådans problem. Kan inte riktigt svara på en fråga jag inte förstår :). Men utvecklar gärna när jag vet vad jag ska utveckla.
Ceclia Axelsson, Mjölby

#3 - - Anonym:

Kanske uttryckte mig klumpigt.
Tänker att du inte har varit med i programmet så länge och går och hämtar varje dag? Trodde du menade att du fick jobbiga symptom för att du råkade svälja en av tabletterna. För mig har inte skillnaden mellan 16,14,12 och 8 varit så jättestora och när jag låg på de doserna så diffade det väldigt lite med måendet.
”Huvuddrogen” är svårt att definiera då utbudet i storstaden var oändligt, tyvärr. Var uppe på väldigt farliga doser oxy under osunt lång tid och även rökt väldigt mkt H.

Det var inte meningen att ifrågasätta dina upplevelser, jag relaterade bara till mig själv. Ngt som givit mig lite styrka är att jag ser att jag kunnat trappa ned utan att behöva.
Jag ska bli av med det, det är mitt mål.

#4 - - Anonym:

Kanske uttryckte mig klumpigt.
Tänker att du inte har varit med i programmet så länge och går och hämtar varje dag? Trodde du menade att du fick jobbiga symptom för att du råkade svälja en av tabletterna. För mig har inte skillnaden mellan 16,14,12 och 8 varit så jättestora och när jag låg på de doserna så diffade det väldigt lite med måendet.
”Huvuddrogen” är svårt att definiera då utbudet i storstaden var oändligt, tyvärr. Var uppe på väldigt farliga doser oxy under osunt lång tid och även rökt väldigt mkt H.

Det var inte meningen att ifrågasätta dina upplevelser, jag relaterade bara till mig själv. Ngt som givit mig lite styrka är att jag ser att jag kunnat trappa ned utan att behöva.
Jag ska bli av med det, det är mitt mål.

Svar: Jag har varit med i programmet i lite över ett år, varav 10,5 månad drogfri, och hämtar medicin så pass ofta av egen vilja (vet inte var du fått varje dag ifrån, jag hämtar 4dagar) det är alltså inget jag gör för att någon annan bestämt utan att jag har velat ha den tryggheten innan jag kom tillbaka till jobb och rutiner.

Jo, jag fick symptom efter att ha svalt tabletten då det innebar 0mg. Min kropp har varit van vid starka opioider i elva år och av buprenorfin sista två åren. Att gå från 14mg till 6mg gör en stor skillnad på mig och ja, ärligt talade kändes det som att du förminskade mina upplevelser. För mig var ju upplevelsen ytterst verklig. Jag har haft avtändning på alla olika neråt-substanser som finns, så många gånger att hälften vore nog och vet hur det är, men att jag fick så mycket var jag ändå inte direkt beredd på.

Första månaderna i LARO (från 4-10mg) var jag frisk i 2-4 timmar per dygn, resten av tiden var jag abstinens. Min kropp har sen länge vant sig vid de höga och starka doser opioider jag tagit och i jämförelse med det är inte 5-6mg (som är det jag hade i kroppen söndagsmorgon) någonting och definitivt inte 1-2mg, som jag hade i mig måndagsmorgon.

Det är jättebra att du kunnat trappa ner så mycket utan att känna någon skillnad men det är väldigt ovanligt att det går att göra det utan abstinenssymptom. Därav frågan vilken substans du missbrukat mest och hur lång tid, då det påverkar lika mycket som vi som individer. Att gå från fentanyl till buprenorfin är ett steg neråt i styrka, vilket gör att det känns ännu mer om jag minskar den styrka buprenorfin jag går på. Jag har valt att stanna på 14mg för att jag vill ha så låg dos som möjligt men det har också sina biverkningar. Tex. får jag abstinenssymptom om jag tar medicinen 1-2h dagen efter, då jag enbart har ~5mg i mig och så lite har inte kroppen haft på väldigt många år (bortsett från i början av LARO, i början av 2017). Vanligast är ju att människor som missbrukat samma substanser som mig ligger på 16-24mg.

Under min kategori Min medicin mot opiatberoende hittar du det mesta om min LARO-behandling.

Jag förstår att det är lätt att utgå från sig själv, det gör de flesta människor och såklart även jag ibland. Att du haft sådan smidig resa är jätteskönt för dig och jag unnar dig det verkligen, men det är inte många som har den turen.

Lycka till med att sluta ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby