Hur slutar en dras till psykopatiska män?

(null)


Enligt Thomas Eriksson som skrivit boken omgivning av psykopater är 3-4% av befolkningen psykopater medan brittisk forskning visar att det är mindre än en 1 procent. Det skulle innebär att det finns mellan 90-360 000 fullfjädrade psykopater och jag tror inte att jag har sådan otur att jag dras till den lilla klicken snubbar i Sverige. För att klassas som psykopat krävs att man uppfyller majoriteten av de krav som finns, bl.a har brist på empati, känslokall, manipulativt beteende, oräddhet och lögnaktig. 
 
Uppfyller man inte alla krav anses man istället ha psykopatiska drag. I och med att jag under tio år av mitt liv rört mig bland kriminella människor är risken större att jag stöter på psykopater än gemene man som inte vistas i de kretsarna. Men frågan kvarstår och jag kan inte släppa det, varför dras jag till den här typen av män? Jag gillar inte att säga att det är jag som kvinna som dras till dem, för det känns som att ansvaret då också läggs på mig. Men faktum kvarstår, många av de män jag har haft i min närhet är av samma skrot och korn. 
 
I och med att jag sen tidigt mest umgåtts med killar inkluderar det också vänskapsrelationer med män som tydligt indikerar att något inte står rätt till där uppe. Jag kan ändå ha förståelse om det gäller män jag har träffat irl men av någon anledning gäller det även många som jag träffat online. Många kvinnor som har en dragningskraft till dysfunktionella män har en knepig relation till sina fädrer eller att papporna helt har varit frånvarande i barndomen. Så är det ju inte för mig, jag hade en närvarande, kärleksfull, engagerade pappa och spenderade mest tid med honom iom att jag var en typisk pappas flicka. 
 
Att jag sen förlorade honom vid femton års ålder gör ju dock säkerligen sitt till, ganska direkt efter hans död gjorde jag slut med min helylle-svenssonspojkvän och jag började umgås med äldre killar i kombination med mycket alkohol. Idag kan jag ju se att det var ett sätt att fly sorgen och en omedveten jakt på en fadersgestalt inleddes. Jag var sexton när jag först introducerades för ångest och panikångest och mötte den första killen som skulle komma att misshandla mig. Jag har alltid sökt mig till spänning som ofta är synonymt med destruktiva män, allt som pappa inte var. 
 
Även om jag omedvetet sökte en fadersgestalt ville jag inte på något sätt bli omhändertagen, jag har alltid velat klara mig själv och inte ens få hjälp med att skruva ihop en simpel Ikea-möbel. Dock är det ex som jag köpte hus och startade företag med, Fredrik, mer lik pappa än de dysfunktionella män jag mött både innan och framgörallt efter vårt sju år långa förhållande. Största skillnaden mellan pappa och Fredrik är väl att Fredrik också introducerade mig för droger och kriminalitet, vilket väl stillade det spänningssökande jag tidigare sökt hos destruktiva män.
 
Så, många dysfunktionella män men alla är ju inte för det psykopater eller har psykopatiska drag. Ändå tillräckligt många för att jag ska kunna se ett mönster. Och jag möter dem i alla möjliga situationer och sammanhang. Varesig det har varit på jobb, under en poddinspelning, dejtande eller i missbruket så finns dem där som ett stående inslag. Ju mer jag interagerar med män, desto mer uppgiven blir jag över att faktiskt träffa någon vettig. Jag står fadt vid att jag kommer försöka inseminera om jag inte träffat någon om fem, sex år men jag är ju bara människa och behlver ju närhet, sex och oxytocinet som sprudlar vid hundkontakt. Jag har inte dejtat speciellt frenetiskt sedan jag lämnade den våldsamma relationen med Simon för ett år sedan och blev drogfri för tio månader sen. Men de jag har träffat har alla varit samma skrot och korn och jag inser att jag måste lära mig att leta efter motsattasen. Det har varit en missbrukande drogförsäljare och en gift man medan jag fortfarande knarkade. Sen drogfriheten har det bara varit en man som på ytan verkade väldigt reko men visade sig vara den totala motsatsen. Under vår första träff fick jag veta att han hade förlorat sin fru och mamman till sina barn, i cancer två månader tidigare.
 
Jag tror vi bara sågs två-tre gånger innan jag inte klarade av respeklösheten mot hans avlidna fru och fruns familj och att det redan hade indikerats på för många tecken som liknande Simon. Senare fick jag veta att det gick flera rykte om mindre smickrande saker om vad han utsatt andra kvinnor för och jag blir bara så jävla matt. Det känns inte som att det längre spelar någon roll i vilket sammanhang jag lär känna män för oavsett finns dem där och jag dras uppenbarligen till dem. Vad gör man om en viss typ killar attraherar en och dessa killar oftast visat sig vara antingen dysfunktionella, destruktiva, våldsamma eller rena psykopater? Eller allt det där i samma man? 
 
Andra killar, de bra killarna, är det liksom stopp för. Ingen attraktion, ingen spänning, inget intresse. Hur gör en då? Hur gör en för att ändra sin skeva syn på män och faktiskt intressera sig för dem som är bra? Det är ju svårt att tvinga sig att få känslor för någon. 
 
Hur tänker ni? Dras en till dessa människor eller dras dessa människor till en själv? Och allra mest: hur 
 
 
 
 




#1 - - Anonym:

När jag slutade knarka började jag dras till bra killar 👍 hoppas ditt hjärta snart hinner ifatt drogfriheten!

Svar: Jag har inte gjort det de senaste tio månaderna men tänker att det ju måste vända någon gång, får ha dig som mål 😅❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby

#2 - - E:

Jag hade fyra förhållanden mellan jag var 18-28. De första förhållandena var inte så farliga. Männen var mest manipulativa och kontrollerande. Men mitt sista hade kunnat bli min död. Han bröt ner mig fullständigt. Och sen introducerade han mig till min nya vardag, som innebar knytnävsslag och våldtäkter. Och det var så ironiskt. För jag var en stark kvinna? Hur kunde jag acceptera det? Hur kunde det så snabbt bli min vardag? Jag lyckades ta mig ur relationen i alla fall. Ett år senare var jag klar med min utbildning och började arbeta på anstalt. Det var jobbigt första tiden att träffa andra män som misshandlat eller mördat. Men jag insåg en sak. Att de allra flesta hade något gemensamt. Svaga män dras till starka kvinnor. Svaga män livnär sig på någon som är stark. Deras drift är att bryta ner den andre, för det är så de känner makt. Den där makten är för dem: livsviktig.

Numera vet jag att jag väljer män utifrån såna som på ytan är charmiga, verkar ha kontroll och som uppger sig vara stabila, starka män. Och de väljer mig för att bryta ner mig. Jag har förstått det och jag har accepterat att det är så, men jag har inte lärt/programmerat om mig ännu. Jag vet inte om jag någonsin kommer lära om mig. För att bryta ett beteende tar oftast lång tid. Jag vet inte hur du ska göra, och du kanske inte väljer män på samma sätt som jag - men jag har valt i alla fall. Det blir inga fler män i mitt liv. Och nu när jag har bestämt mig för det, så känns det så himla skönt. Att inte ha en snubbe. För jag har alltid upplevt att de bara är som en jävla massa bagage att släpa på. Jag behöver inte det där bagaget, nu får jag göra allt som jag själv velat göra. Tack för en bra blogg, och hej förresten :)

Svar: Vet du, jag tycker ofta deg är de starks och självständiga kvinnorna som blir utsatta för dessa män. Vet inte varför, vill vi ta hand om männen och därför låter dem komma nära?

Jag tänker liknande som du, med att jag dras till en viss typ av man och att det oftast är de dåliga. Önskar att det fanns en handbok i hur man programmerar om sig. Jag blir bara mer och mer cynisk när det gäller män men tror inte att jag skulle kunna ge upp dem. När jag väl tycker om någon är det så mycket jag älskar (det mesta innefattar närheten, den känns liksom viktigast att få från dem hehe. Som om de inte duger till mycket annat 😅)

Tack ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby

#3 - - Anonym:

Du skriver mycket om dina relationer till män, men nästan inget om kvinnor. Du har ju tidigare skrivit att du inte har några kvinnliga vänner, vad tror du det beror på? Jag har själv personligen svårt för tjejer som säger att de föredrar att umgås med killar för att slippa ”drama” etc. Jag har massa tjejkompisar som är världens bästa och mest omtänksamma. Har du bara haft otur tror du? Kram!

Svar: Jag vet faktiskt inte, jag har enda sen lågstadiet klaffat bättre med killar än tjejer. Jag tror det delvis handlat om att jag är uppfostrad av patriarkatet och att jag därför tyckt sämre om tjejer för tjejer anses som det svagare könet, svaghet för mig har då blivit känslor och jag har därför uppfattats som att jag är känslokall trots att jag är motsatsen. För att visa känslor = tjejigt = svagt. Jag har alltid hatat att jag sen barnsben behövt överbevisa mig mot killar för att jag som tjej inte ansetts vara lika bra och började tidigt göra typisk killiga saker. Dels för att bli bekräftad och omtyckt av killar men också för att jag alltid haft en större dragning till det som anses vara typiskt killiga saker. Jag tror också att det spelar in att jag var en typisk pappas flicka och alltid följde med honom till såväl jobb som motorklubb. Jag blev inte uppfostrad typiskt tjejigt vilket säkert också spelar in.

Jag har alltid känt mig utanför i kvinnliga sammanhang och sett andra kvinnor som en motståndare om mäns bekräftelse och uppmärksamhet. Ända sen pappa dog har väldigt, väldigt, väldigt mycket handlat om att få mäns bekräftelse och uppskattning så där går säkert något att hitta också. Mitt värde som människa och framförallt kvinna berodde på huruvida män tyckte jag var knullbar, ”inte som de andra tjejerna” och uppskattad. Jag hade en väldigt avslappnad inställning till saker, inte så pryd, grov i munnen och ”tålde skämt” för att behaga männen. Det är ju något jag inte förstod då utan förstått i efterhand.

Sen har jag haft svårt för typiskt tjejiga relationer, ansett att det ofta är väldigt mycket mer skitsnack, drama etc och att killar är rakare. För det är så jag har upplevt det så då blir nog jag nog en sån som du har svårt för hehe. Det i sin tur har nog lett till att jag heller inte släppt in tjejer så nära inpå.

Säkert också att det fanns någonting häftigt i att ha fler killkompisar och att det gjort att det förblivit så. Jag hade ett par stycken tjejkompisar fram till dess att jag började knarka som 19-åring och tjejkompisarna har jag haft under missbruket, men de har ju inte varit så äkta. Alltid majoriteten killar.

Summan är väl att det finns många olika anledningar men idag inser jag ju att jag gått patriarkatets ärenden och gjort det för att mäns uppmärksamhet och bekräftelse fått värdera mig som kvinna. Samt att jag inte har varit så medveten om genusperspektiv tidigare. Och jag har värderat mig själv efter mäns uppskattning över att jag ”inte va typiskt tjejig” och därför fortsatt vara så. Jag har haft fantastiska kvinnliga vänner, det är snarare mig det varit fel på och jag har prioriterat män framför dem.

Kort svar ;)
Men komplex fråga.
Kram ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby

#4 - - Anonym:

Jag kan bara utgå ifrån mig själv och anser nog att det är en mognadsprosess. Drogs också till "elaka" män. Men till sist träffade jag en mogen kille. Snäll på alla sätt. Det är också viktigt att sätta gränser från början. (Jag accepterar inte att du gör sådär emot mig) tycker han om dig tillräckligt mycket så kommer han sluta med det beteendet. Men man måste såklart ge dem en chans och inte gå på första intrycket. För det kan va fel!

#5 - - Anonym:

Jag kan bara utgå ifrån mig själv och anser nog att det är en mognadsprosess. Drogs också till "elaka" män. Men till sist träffade jag en mogen kille. Snäll på alla sätt. Det är också viktigt att sätta gränser från början. (Jag accepterar inte att du gör sådär emot mig) tycker han om dig tillräckligt mycket så kommer han sluta med det beteendet. Men man måste såklart ge dem en chans och inte gå på första intrycket. För det kan va fel!

Svar: Jo, allt det anser jag mig börja ha rätt bra koll på. Killen jag hade mellan 19-26 var full av respekt, omtanke, empati etc och behandlade mig som en drottning, han skulle aldrig skada mig. Fick ofta höra i början att han va för lugn och snäll (?) för mig. Så det som är problemet nu är nog inte huruvida de dras till mig eller om jag accepterar det eller inte. Utan att jag dras till dem, några andra är liksom inte intressanta och så fort det har visats minst lilla tecken så har ju jag stuckit.

Jag vill liksom lära mig hur en blir intresserad av de bra killarna och inte direkt friendzonar dem. För som det ser ut nu blir det väldigt singeligt iom att jag inte går inte i något med dem jag intressae mig för då de rätt fort visar sig vara idioter och de andra intresserar jag mig inte alls för istället 😅.
Ceclia Axelsson, Mjölby