Att värdera frihet högst efter att ha suttit i fängelse, knarkat och blivit misshandlad.

(null)

Jag tänker en hel del på frihet just nu, eller har väl egentligen gjort sedan jag blev drogfri. Dels för att jag fick frågan i fängelset av den buddistiska munken som frälste mig in i yoga och meditations krafter. Då tänkte jag inte jättesnälla saker om honom som ställde den frågan till oss kvinnor som var inlåsta på en sluten anstalt 23 av dygnets 24 timmar. När vi sen pratat kring det förstod jag ju varför han ställde frågan, jag insåg att jag var friare inlåst på en säkerhetsklass 2 än utanför de väggarna där missbruk, kriminalitet och våld styrde min vardag. Dels tänker jag på det i och med den kemiska fotboja som många kallar substitutionsmedicineringen jag får emot mitt opiatberoende. 

Jag kan uppleva att jag får känslomässiga käftsmällar innehållande euforiska glädjetjut av just känslan av frihet. När jag går i en skog, sitter och betraktar en solnedgång, äter chips och dipp till kvällsmat eller målar om en skohylla. Helt enkelt när jag gör saker som jag bestämt, jag och ingen annan. När jag flyttade till den här lägenheten i mars 2017 kändes det som om jag för första gången flyttade hemifrån trots att det var tretton årsen det hände. Jag kunde stanna upp i vardagen och tänka att shit, jag får ju göra som jag vill? 

(null)


Att jag känner friheten så tydligt är säkert en blandning av massor olika saker. Även om jag bara var inlåst i det där fängelset under sex månaders tid var det sex månader med tydliga regler. Någon annan bestämde när jag skulle vakna, äta och sova. Oanmälda urinprov och besiktningar av rummet skedde kontinuerligt, där någon annan bestämde att jag skulle kissa trots att jag inte var kissnödig för att inte hamna på isoleringen till dess att en kunde kissa. Någon annan bestämde hur många vykort jag fick ha på anslagstavlan i min cell, hur många böcker i bokhyllan och att jag skulle bädda varje morgon. Det var inte jag som beslutade vad som skulle ätas (jo, delvis i slutet när jag var köksansvarig men då efter den lista livsmedel som kriminalvården tillhandahöll), när jag ville ut och gå och jag fick betrakta skog och solnedgångar genom ett minimalt fönster med galler för och ytterligare ett staket med taggtråd högst upp. 

Sen har vi missbruket. Beroendet. Knarket. Den ständiga makthavaren över mitt liv, där tillgången till droger och sista åren pengar till droger styrde huruvida jag mådde bra eller var sjuk i abstinens. Jag hade inte längre makten över mitt liv utan mitt beroende styrde över mitt mående, jag slutade åka utomlands när läkaren jag slutade lyckas fixa recept på läkemedel som intygade att jag kunde ha olika substanser i kroppen och piller i resväskan. I missbruk handlar dessutom allt om att missbruka, allt annat är sekundärt och den primära strävan är att vara påtänd. Att vars påtänd dygnet runt gör ju dessutom att inget annat spelar roll. Ens intressen, hobbys och njutningsbara tidsfördrivs läggs på hyllan, man slutar leva till förmån för att existera och sista åren för att enbart överleva.

(null)


Kriminaliteten gör ju också sitt till. Poliser som kontinuerligt söker igenom ens tillhörigheter, går igenom varje kvadratmillimeter av ens hus och vars enda uppgift, i mina ögon, var att förstöra för mig. Att inte veta när och vem som lyssnade av mina samtal, att hela tiden hitta nya gömställen, byta kontantkortsteleflner, nya målvakter som kunde ta emot tyska paketen med tusentals piller och en ständig cirkulation på vänner, baserat på vem som för tillfället inte var skyldig en pengar, gick att lita på eller ibte vara osams med.  Den ständiga katt-och-råtta-leken som gick ut på att dölja mitt dubbelliv för familj och vänner. Gömma droger och pengar för polisen som när som helst kunde ta det från mig och göra att jag fick börja om från noll. 

Bygga upp en annan identitet online och komma ihåg att på nätet hade jag ett annat namn, en annan ålder och en annan historia. Att hela tiden dölja för missbrukande vänner den brottslighet jag genomförde på nätet och tillslut bli den kvinna vara identitet jag själv byggt upp iom drogförsäljningen. Att till slut helt släppa Cecilia och bli Annica gjorde att jag tappade den lilla makt jag hade över mitt liv, jag blev den drogförsäljare jag byggt upp och behövde komma ihåg vem som kände mig som Annica och vem som kände mig som Cecilia.

(null)


Slutligen är det den frihet som stals av Simon i 2,5år. Att leva med någon som systematiskt psykisk misshandlar en är nog ens frihets största tjuv. Att redan sen annan låtit knarket och kriminaliteten ta ens egna fria val och låta det lilla som fanns kvar, bli något Simon fick styra. Att leva ett liv som alltid kretsade runt hans tankar, hans känslor, hans mående, hans vilja och hans frihet gjorde att jag tappade mig själv helt. Om jag tyckte mig ha förlorat min identitet när jag och mitt drogförsäljande alterego blev en person med två namn, var det ingenting mot vem jag blev av mitt förhållande med Simon. Hela tiden ta ett steg tillbaka, trippa på tå för att inte göra honom arg, aldrig få vara sig själv, leva för hans njutnings skull, efter hans önskemål. Det är inte lustigt att jag inte kände igen mig själv när jag äntligen hittade styrkan att lämna honom, jag var låst i min egen kropp och hade ingen egen, fri vilja kvar.

Så, många aspekter som säkerligen påverkar den syn jag har på frihet och min egen, fria vilja idag. Jag har under tio år levt låst i min egen kropp, blivit min beroendesjukdom och lagt mig själv åt sidan. Det är väl inte lustigt att man till slut inte vet vilken mat en gillar att äta, vad man tycker om att göra eller vilka värderingar en tycker är viktiga. Det blir ju som en tonårsrevolt, en frigörelse, att på nytt lära känna mig och vem jag är. Visst att jag fortfarande känner mig låst i min egen kropp pga den uppbrända hjärna som hindrar mig från att göra vad jag vill eller den kemiska fotboja som min medicin faktiskt är. Men det är ingenting mot hur jag levt och jag lever hellre fysiskt låst med fria tankar än med att ens känslor är kidnappade av någon annan.

(null)

Jag tror det också är därför jag har lättare att hantera att gå från att kunna köpa vad jag vill till existensminimum. Därför jag njuter av att slippa kompromissa, kunna ta beslut efter mina känslor och ge ifrån mig glädjetjut av att kunna bestämma min egen mat. Det är nog därför jag värderar skog, solnedgångar och frihet så jävla högt. För jag vet hur det känns när en inte kan, vill eller får ta del av det. Jag har fått lära mig den hårda vägen, av ex som kastat allt han vet betytt något för mig eller gäng i västar som gjort inbrott, hur det känns att förlora varenda designpryl, saker med affektionsvärde och få sitt bohag förstört och tvingats bygga upp allt från noll. 

Så länge jag är fri i själen spelar det ingen roll om jag är inlåst i ett fängelse eller inte. Men jag hoppas fler kan förstå vidden av att kunna göra vad man vill, när man vill, hur msn vill. För det är så sjukt jävla lätt att förlora det, mitt framför ens ögon utan att man ser. Ett beroende, ett missbruk, en förkärlek till pengar, kicksökande som genom drogförsäljning går till fängelse. En man du älskar som inte älskar dig, eller älskar dig så mycket att hab gör dig till din egendom. Små felsteg i livet som gett förödande komsekvenser och gjort att jag som 29-åring gjort mitt livs andra frigörelse. 

Och jag är så mycket friare på existensminimum, i en hyreslägenhet utan en pryl "för mycket", med kemisk fotboja som medicinerar mitt beroende, uppbränd hjärna och utmattad kropp. Så mycket friare utan behov av designprylar, märkeskläder, status och materiell lycka. Kanske skulle majoriteten av er inte uppleva mitt liv som frihet men i jämförelse med det jag haft är möjligheten att yoga i soluppgången, känslan att kunna unna mig färska bär fler att ha varit hundvakt ett par timmar för en ynka hundring och tanken på att själv bestämma de små sakerna i mitt liv, är jag friast i världen. Så fri att det nästan är svindlande och dem tacksamheten hoppas jag alltid att jag har med mig i allt jag gör. 

(null)


Frihet är att inte behöva andras bekräftelse för att känna att man duger, att inte värdera sig efter mäns syn på ens knullbarhet eller vara sina prestationer. Frihet är att kunna stanna upp och njuta av naturens skådespel, känna dagg i gräset och kunna vara inomhus när det regnar. Frihet är inte att ha obegränsat med pengar utan att kunna betala sitt uppehälle, att strunta i vilket märke det är på dagens kläder och inte ströva efter nästa sak att köpa. Frihet är att kunna ringa mamma utan att behöva betala 20kr för åtta minuter, att inte vara inlåst i en cell tolv timmar om dygnet och när som helst kunna öppna dörren och gå ut. Frihet är att kunna resa utan att smuggla med droger, att ens mående inte styrs av tillgången till droger och inte behöva bli van med att någon lyssnar av ens samtal eller går igenom ens tillhörigheter.

Frihet är att inte behöva trippa på typ för att inte göra sin älskade arg, att inte behöva ta ett steg tillbaka och dämpa sin personlighet eller kunna säga vad man tycker utan att riskera ett slag. Frihet är att kunna välja sin mat, sina kläder och sina tider. Att när som helst kunna sms bästis, äta en glass eller plantera en blomma. Frihet är att vara stolt över sina prestationer, nöjd över sina handlingar och att våga stå för sina värderingar. Att våga känna sina känslor, tänka sina tankar och leva sitt liv. Frihet är att leva utan att någon annan bestämmer villkoren. 

Frihet är att vara jag.
För att jag duger som jag är. 

(null)