Fredagstankar och att mest prata om hur hjärntrött min hjärna är

(null)

Det känns som om det enda jag pratar om på Instastory eftee klockan 13:04 är hur vansinnigt hjärntrött jag är, hur många timmar jag däckat efter jobbet och hur jag räknar ner till jag får sova igen. Efter lite snack med chefen bestämde vi att arbetstiderna inte ska ändras över sommaren, uppåt alltså, behöver jag gå ner så gör vi såklart det. Det var det vanliga om att jag inte ska ha så bråttom, skynda långsamt, ha tålamod och yadayadayada. Allt det där jag vet men ofta glömmer eller inte vill komma ihåg. Hon skulle iaf ha möte med han som är platschef på Skogssjön på måndag och försöka sälja in mig genom att trycka på att jag är självgående, inte behöver handledning, kan ta egna beslut, har gått hotell & restaurang och är en jäkel på att baka. Bra betyg ändå? 

(null)

Här har vi Noi, hon är den jag klickar bäst med. Språket är lite sisådär och vi förstår inte alltid varann men det finns ju andra sätt atr kommunicera än bara talet. Vi är av samma skrot och korn, vi skakar på huvudet åt varandra när vi tröttnar på någon annan, blir rastlösa av att inte ha någonting att göra, vill hellre ha arbetsuppgifter än rast och förstår oss inte på människor som ser fram emot när arbetsträning, arbetsprövning eller anställning med subvition går ut och de kan återgå till att leva på A-kassa. Noi drar dock upp till Skogssjön på måndag (hon har till skillnad från många andra fast anställning) och jag känner redan nu hur mycket tråkigare allt kommer bli utan henne. Glad att jag kommer så bra överens med alla så snabbt. 

Jag har nog alltid trott att jag är är svår att tycka om och därför gjort mig själv till den personen, redan i barndomen kände jag mig alltid utanför grupper på mer än två personer och när jag berättade för lärare eller andra elver var det inte alla den synen de haft. Jag har typ påbörjat relationer med att ha en roll men vetat att många ändrar uppfattning om jag låter dem lära känna riktiga Cecilia. Största orsaken till att jag alltid känt mig missförstådd är vän för att jag låtit väldigt få människor lära känna riktiga mig,  Den där f.d "vännen" som jag fortfarande sörjer presenterade tydligen mig så för sina vänner, att jag inte var så omtyckt. Det gjorde såklart ont att höra iom att jag alltid varit rädd för det och då stålsatt mig och varit dryg innan de hann få en annan uppfattning. Väldigt kontraproduktivt beteende.

Mindre rolig sak som hände förut när jag var som tröttast

Det är ju en jävla tur att man kan växa upp, inse att man är rätt härlig ibland och våga ta bort den där fula skådespelarmasken. I veckan började en ny tjej på jobbet och idag sa hon att jag var en väldigt rolig tjej som gjorde jobbet roligare att va på. Går det att få finare komplimang? Så långt ifrån hur jag är van att ses på efter första intrycket, så mycket bättre allt har blivit sen jag bara vågar vara mig själv och våga tro på att jag duger som jag är? Synd att det tog 29år att inse att jag inte behövde spela någon annan. Sen kommer ju fortfarande den dryga, kalla och hårda Cecilia fram ibland men då handlar det nästan uteslutande om något med mitt eget mående. Då går jag hellre iväg än att låts det gå ut över någon som är osäker på hur mycket man ska salta pastavattnet. 

(null)

Och på tal om den där "vännen" insåg jag nyss att jag inte tänkt på honom på hela dagen, finns väl inte bättre tecken på att en håller på att komma över någon som sårat? Jag har visserligen tokångest för nästa månadsslut (midsommar + 30årsdag + 1år som drogfri-dag) iom att inga planer är direkt spikade och 100% säkra men det känns ändå bättre när han inte är involverad och kan ställa in i sista sekund, på fjolårsvis. Jag försöker dämpa förväntningarna, har ju typ inga förväntningar men det är nog att man "ska" fira dem sakerna så jävla hårt med alla ens vänner och va stolt över allt en gjort dittills i livet. Bara det att jag sagt upp kontakten med typ alla vänner och fuckat upp allt jag byggt upp. Önskar jag hade någon som mig i mitt liv hehe, någon som sa "jag löser det" och sen löste det. Nu har jag ju mig i mitt liv så borde ju kunna fixa samma grejor för mig själv som jag gör för dem jag tycker om. Men vet inte, känns kansk patetiskt att göra det själv?

Veckans bästa Instastory-bild står @detluktarmord för!


Aja, en del bra saker har ju faktiskt den här veckan gett oss:
  • Jag har fått tid på både hudkliniken och käkkliniken.
  • Riksdagen (utom SD med sin skeva kvinnosyn) har sagt ja till samtyckeslagen.
  • På Cissi Wallins intiativ, slöt ett helt gäng kvinnor upp bakom offret i Martin Timells rättegång. Fy fan, vad jag älskar systerskap!
  • Vädret (okej, jag kanske längtar lite efter nästa lördags regn).!
  • Jag har kunnat hålla i träningen utan att köra för hårt alt. ingenting + börjat varje morgon med yoga och meditation.
  • Njuter för förstqvgången på 1,5år av att va ledig från medicinhämntningen på helgerna, ska bara se till att komma ihåg att lägga under tungan istället för att svälja.  
  • Har skött rutinerna trots extremt mycket hjärntrötthet, ledsen över uppbruten vänskap och att livet över lag känts rätt motigt.
  • Elva hela jävla månader utan knark! 
  • Börjat käka piller för att mensen ska komma samma datum som denna månad, så jag kan börja med p-pillret Diane. På ordination står det mot acne hehe.
  • Håller på att tömma min medicinlista där sömntabletterna kostar 5kr istället för 750kr, högkostnadsskyddet går nämligen ut om en månad.
  • Jag har varit jävligt bra på att lyssna på kroppen min.
20:28, helt legitim tid för en soon-to-be-30-åring att gå och lägga sig en fredagskväll väl? Vaknade trots allt 03:43 imorse. 
Tack för att ni finns, hörreni!

(null)