Elaka ord, sommarjobb och hjärntrötthet

(null)


När jag tränat klart idag satt det här lappen på dörren. Från vem vet jag inte men klart en blir glad av lite uppskattning, framförallt iom att jag inte varit jättenöjd över min röst. Som 16-åring fick jag mindre konstruktiv kritik för den när jag på fyllan vrålade till Linda Bengtzing, av den nyktra chauffören. Även om jag fortsatt sjunga sen dess har det mest blivit med sinnesförvirrande substanser i kroppen och den där mindre konstruktiva kritiken har legat som en påminnelse i bakhuvudet. Tänk om vi bara kunde tänk efter innan vi pratar ibland, nu var ju jag identitetssökande, osäker tonåring när jag fick höra det men uppenbarligen är det ju något som suttit kvar sen dess. Likaså när jag fick höra att jag såg ut som ett spöke utan smink i samma ålder och som pro-30åring nu får skrivit jobba på att visa mig utan smink och inte känna mig ful eller mindre kvinnlig. 

Även om saker inte sätter sig lika hårt på pro-30-åriga Cecilia som 16-åriga Cecilia så skulle jag bli glad om folk bara kunde tänka på hur mycket ord faktiskt kan skada. Det är drygt femton månader sen jag gjorde slut med Simon och hans ord ekar fortfarande rätt bra i huvudet. Allra mest att jag överreagerar och är överkänslig, hans förminskning av mina känslor har blivit min förminskning. Det är så lätt att säga elaka saker i affekt utan minsta tanke på att den som tar emot orden inte bryr sig så mycket om vilken känsla den som sagt det, har haft. I samma stund som jag fick höra det där om att någon jag genuint älskat gått och kallat mig jävla knarkare inför andra vänner, visste jag att det skulle bli något som kommer sitta kvar ett bra tag. Det är ju så att kommer det dessutom från någon som vet ens egna självföraktade tankar, som i mitt fall är att jag värderat mig själv enbart efter mitt missbruk, gör det ju ännu hårdare. 

Det är ju samma sak på nätet, alla hatiska kommentarer som flödar är så jävla sjuka. Där gör man dessutom en aktiv handling att först skriva och sen skicka. Ofta till människor en inte känner mer än just via internet, jag får ju periodvis undvika de kommentarsfälten för att jag blir väldigt påverkad av den bittra stämningen. Jag vill ha positivitet kring mig. För mig är det ännu sjukare att vuxna människor faktiskt tar av sin energi till att hata andra människor på nätet. Ofta anonymt vilket bara gör handlingen mer tragisk, som de så lätt inte skulle behöva låta sig påverkas av genom att helt sonika låta bli att läsa den bloggen eller följa den instagramprofilen. För det tar ju energi att störa sig på människor och att en tillåter sig själv att göra det och dessutom får någon annan att bli ledsen av det, är för mig en jävla gåta. Har man inget snällt att säga kan man väl bara va tyst? 

Nu sjöng ju inte jag på gymmet idag, fuldansar gör jag ofta även om jag inte är påverkad av något, men sjunger vet jag att jag inte gör bra. Det var ju någon skiva som satt i gymmets cd-spelare och som pumpade träningspeppig techno. Hur någon nu förknippat det med att jag sjöng vet jag inte men de får gärna tro att det är jag som besitter en gudagåva till sångröst hehe. 

Nu är jag för jävla trött, både mentalt, psykiskt och fysiskt. För en gångs skull förberedde jag mig inför den sedvanliga återhämtningen i parken genom att ladda telefon full och så är jag för trött för att vilja sitta här mycket längre än vad det här blogginlägget tar. Typiskt hehe. Vi har pratat lite sommarplaner och semester kom på tal vilket jag var snabb att tacka nej till. Jag har precis haft min första lediga helg på fjorton månader och mer än så är jag inte beredd att deala med än. Väldigt exakt fjorton månader faktiskt, för jag tror att jag började medicinera 20 mars. Eller 25:e? Tur att jag inte visste att det skulle ta fjorton månader att komma dit jag är, med säkert lika länge kvar till allt är som jag vill.

Jag vet inte om det tar så här lång tid för alla, det finns ju inget schema för hur drogfriheten ter sig, även om jag bett om det ett flertal gånger på beroende under de här månaderna hehe. Alla har ju olika saker i bagaget att bearbeta och för mig är ju det första den obearbetade sorgen efter pappas död för femton årsen. Sen tror jag drogförsäljningen påverkat mig mer än jag förstått, jag har inte riktigt haft någon att prata med den om. Dels finns det ju mycket jag inte kan skriva om än, utan åren måste gå lite först och dels så har majoriteten av de jag haft kontakt med inte drivit det på samma nivå som mig. Det var först när jag catchade upp med en gammal vän och han satte ord på det jag känt som jag förstod vilken vansinnig stress jag levt i under flera år. 

Sen har vi ju förhållandet med Simon som tagit väldigt mycket, mannen som inte lever idag pga drogerna jag sålde till honom och förutsättningarna jag ändå fuckade upp. Så varje resa är jävligt inviduell och jag bestämde mig ju tidigt för att göra det här ordentligt, bearbeta skiten av varenda kvadratcentimeter av min ryggsäck. Men jag trot det tar tid för alla, även om våra bagage ser annorlunda ut har vi ofta en blandning av mer eller mindre traumatiska saker där i. 

Iaf, nya förslaget är att jag ska vara på ett café i Skänninge över sommaren och min spontanta tanke var njaaaae. Jag trivs väldigt bra i Skänninge men det är lite för litet för att jag ska vilja göra allt däri. Jag trivs med att "behöva" hämta medicin i Mjölby, som är lite större och erbjuder bättre promenadrundor, parker att titta på människor i, caféer att skriva på, billigare mataffär, bästis har sin butik här och nu också gymmet. Argumentet från deras sida är att det kommer finnas mer att göra på caféet i Skänninge men jag är osäker på om jag är redo att inte behöva åka så mycket till Mjölby. Nu måste jag ju ändå hämta medicin i Mjölby så jag vet inte hur upplägg eller arbetstider skulle se ut. Ska träffa han som har hand om Skänninge-caféet, och var studievägledare för mig på gymnasiet, imorgon så får vi se hur bra han kan sälja in det. 

En del av mig förstår ju att jag hela tiden måste utsätta mig för nästa steg medan en annan del av mig tänker att jag pressat mig själv senaste månaderna och nu behöver landa i allt, inklusive lediga helger, ökad arbetstid och inte öka mer på någon månad eller två, arbetskamraterna som jag nu känner och arbetsuppgifterna som jag ju kan. Kan inte riktigt tänka ut vad jag vill pga hjärntrötta hjärnan men vi får helt enkelt se vad som sägs imorn.

Nu ska jag resa mig ur favoritparken och gå till billigaste mataffären, Willys, som ju båda finns i Mjölby hehe. Sen är det inte omöjligt att John Blund skulle komma förbi en sväng. Man vet aldrig med honom, ibland säger han att han ska komma men får förhinder och andra gånger kommer han oanmält. Hatar oanmälda besök.

Puss!