Därför är det extra viktigt för knarkare att träna.

(null)


Det blev gymmet men som den oäkta bloggare jag är glömde jag ta en bild och då antar jag att det inte har hänt? Himla tur att att jag kom ihåg instastory och kunde bevisa det där, annars skulle jag bli lika osäker på om det hänt som när Simon fuckade upp min hjärna och fick mig att tro att jag fått för mig hans våld. Nu var ju målet att bara gå dit, känna på sakerna och ta den där jobbiga första-gången. Yoga och promenader har ju varit min enda träning senaste året och både dem två är lite mer för hjärna, själ och hjärta än kropp. Mycket mer meditativ yinyoga där en sitter och håller stretchiga positioner i 3-5 minuter än mer fysisk jobbig typ asthtanga-yoga. 

Jag tror styrketräning kan bli ett bra komplement till det men lågintensiv träning innebär ju inte jättebra flås eller speciellt starka muskler, så bered er på småstolt träningsvärktjat imorgon. När jag satt vid maskinen där en tränar baksida lår fick jag en flaschback från någonting jag förträngt. Jag är tillbaka på samma maskin men i annat gym, Friskis & Svettis i Tannefors. Simon står bredvid och är sur för att jag svamlade för mycket på rumpan under en övning precis innan, då en snubbe råkat kolla vilket Simon såg. Han var bra på att peppa mig i träningen, att orka de där sista när varenda muskel skakar som om de fåt epilepsi-anfall, det ska han ändå ha. Han försökte alltid få igång mig, att jag skulle röra på mig och få alla hälsofördelar som träning för med sig, men på den tiden var jag fortfarande fruktansvärt lat.

Simon räknar; "Åtta, kooom igen nu. Två kvar. Nio! Du fixar sista nu". Medan jag släpper vikterna och högt andas ut skrattar han "Det är en jävla tur att du har mig, du skulle ju aldrig klara av att träna själv". En fem-sex sekunder kort mening som jag säkerligen skrattade som svar till ett naivt svarade att han hade rätt. Det är två år sedan och har suttit i mig sen dess, mer omedvetet än medvetet och när jag nu klarade tioende repetitionen på samma maskin som då fylldes jag av lycka. Innan jag hunnit tänka öppnar sig munnen och jag säger till det tomma gymmet "Ha, jag klarar det visst utan dig!".

Hade jag inte varit själv hade jag nog blivit anklagad för att vara schitzo men nu var det bara jag där och jag kunde ge Simon svar på tal. Två år senare. Vilket jag skiter i, jag skiter i om det skulle ta en dag eller tio år. Det viktiga är att han nedlåtande kommentar etsade sig fast i mig och till slut fick jag revansch. Nej, jag fick inte revansch. Jag tog revansch.  Jag tecknade gymkort för ett årsedan, mamma hade inte fyllt 70 än och hade därför mer i änkepension från pappa än nu så hon betalade. Jag yogade bara, utnyttjade aldrig gymmet för jag vågade inte gå dit. Pratade med personal och ägare, ville ha hjälp att få ett schema, veta vad jag skulle göra men var i så fall tvungen att betala för en PT. Vid minst sex tillfällen och x antal tusen. Så det blev inget av, jag sålde senare kortet som en såklart va tvungen att teckna på ett år. 

Varför är det så viktigt att träna när man kommit ur ett kemiskt beroende då? För min del har hjärnan inte producerar endorfiner på naturlig väg på väldigt många år. Det har tillsatts på onaturlig, kemisk väg och helt sonika låtit hjärnan slippa producera varken glädjehormonerna dopamin och serotonin eller endorfiner. Vad som händer när en sen slutar knarka? Tja, det blir inte ett jätteroligt liv när inga glädjehormoner eller endorfiner susar i kroppen. Inte lustigt ändå, att jag varit så säker på att jag knarkat sönder funktionen i hjärnan som får normala människor att må bra. Eller att jag varit hundra procent säker på att jag aldrig kommer skratta igen. På sätt och vis är det ju exakt det som hänt.

Allra värst är det vid opiatberoende, jag har skrivit om hur beroende, likt depression, utbrändhet, adhd och bipolär, är en kognitiv funktionsnedsättning HÄR och varför opiatberoende skadar hjärnan allra mest HÄR.  Det är ju inte så att hjärnan inte återställer sig, den är ju så vansinnigt fantastisk att den återställer sig rätt bra. Dock kan det ta tid, återigen värst vid opiatberoende men även benzoberoende (valium, stessolid, imovane, xanor, iktrovil), nämligen upp till halva tiden av den tid en missbrukat. Vilket är en av orsakerna till att opiatberoenden kan behöva medicineras. 

I alla fall, hjärnan har alltså glömt hur den ska producera glädjehormoner och endorfiner, med eller utan underhållsmedicin (ex. min buprenorfin/Subutex) måste den tränas upp. Om en vanlig människa får endorfinkickar av riktigt bra sex eller ett skönt träningspass kan missbrukaren behöva träna hjärnan att känna igen känslan och producera endorfin. Det är ju också därför det känns som inget är roligt i början av ens drogfrihet, helt enkelt för att inte belöningssystemet stimuleras av det hormon som gör dig glad. 

Därför är det extra bra för missbrukare och alkoholister att göra mycket av det som vanligtvis fått endorfinerna att sprudla. Typ ligga mycket (svår balans att då inte använda sexet som en destruktiv flykt), träna mycket (utan att bli ortorexi, tränings- och hälsomissbruk) och göra allt det en vet att en brukar må bra av. Utan att bli manisk och beroende av den typen av endorfiner såklart. Så därför tror jag promenader och yinyoga för själ och huvud tillsammans med styrketräning och Ashtangayogan för kropp och huvud är en bra kombo för mig. Balans bara, vet att jag snuddar på gränsen vid ohälsosamt mycket annars, som beroendeperson är det så lätt att börja missbruka någonting nytt. 

Så, drogfria alkohol- och drogmissbrukare: börja träna för att hjärnan fortare ska återhämta sig och kunna producera allt det där göttiga en mår bra av, igen.