Att vara transperant i bloggen

(null)


ag har sovit prick hela eftermiddagen, det blir så när hjärnan blir lite mer uppbränd än vad den vanligtvis är. Jag har också haft på Paradise Hotel (danska version, så mycket vildare än svenska + jag börjar förstå danska trots när jag blundar) utan att ha på wifi och fått sms från 3 att jag  gjort slut på 80% av min mobildata. Inte lika roligt som att sova.) Jag har förväntat mig de där monsunregnen av tårar. Eller åtminstone någon form av liska. Istället känner jag mig mest tom, tom och sorgsen men antagligen inget mer för att jag innerst inne inte är förvånad. Jag har full förståelse för att detta verkar som en regelrätt uthägning och det är det ju på sätt och vis. Men jag driver den här bloggen för att visa livet som drogfri och allt vad det innebär. I detta fall vill jag visa att även drogfria relationer kan behöva väljas bort och hur viktigt det är att prioritera sitt eget mående trots att en blir lite mer ensam. För det är ju ett krig man måste kriga i stort sett hela tiden, det där mot ensamheten alltså. 
 
Jag vill visa att man inte ska stanna i en relation man mår dåligt utav, varesig det är med en vän eller en partner. Just för att allt som prioriteras för ens drogfrihet riskerar man att förlora. Jag tror inte att så många av de som bor här omkring kan lista ut vem jag menar, för det här är ju känslor och upplevelser som bara rör mig och honom. Jag vill i och med bloggen också visa vilka hinder en ställs inför och detta är ett utav dem, det är en stor sorg i att det händer och jag kommer alltid älska honom för de bra stunder vi haft tillsammans. Detta blir ju naturligtvis också en lärdom om mig själv, hur jag ser på en ömsesidig, respektfull relation. Och jag vill helt enkelt inte ha en realtion där jag blir mer ledsen än glad, det sa han själv till mig förra sommaren och nu är det så jag känner. Jag har mått mer dåligt än bra av den här vänskapen senste månderna och då kan jag inte vara kvar i det. 
 
Jag kommer nog vara ledsen ett par dagar, det brukar vara så. Ändå känner jag mig stark. Stark över att jag har vågat ta ett sånt här beslut trots att jag både älskar honom och vet att jag blir snäppet ensammare nu. Jag känner mig stark som insett mitt värde som människa och vän, stark för att jag återigen håller på att få en självrespekt och rädds lite mindre att lära känna nya människor. Efter förra sommaren har jag varit opropertionerligt rädd för det, frågat mamma hur fan jag ska kunna lita på en annan människa igen när både Simon och hans svek kom tätt inpå varandra. Pratat om att det är sorgligt att det inte går att lita på någon fullt ut, att man bara har sig själv i grund och botten. Men att genomgå den där "seperationen" gör ju också att jag visar för mig själv att jag klarar av motgångar som gör fruktansvärt jävla ont och att jag inte går under av det. Jag klarar det utan att ta återfall och det gör mig lite mindre rädd för livet. 
 
Det har varit en känslostorm hela dagen och jag har trackat Instastory utan dess like. Jag får väldigt ofta vansinnigt fina kommentarer och DM:s, från de som känner sig hjälpta av att jag visar verkligheten som drogfri, från de som känner sig mer pappade att lämna ett missbruk, från de som relaterar till mina känslor, tankar och inställning utan att ha ett beroende i bagaget, från de som har någon de älskar som är beroende och från de som bara känner igen sig i mycket av det jag känner och det betyder så otroligt mycket. Jag är så fruktansvärt jävla asglad över att jag startade den här bloggen och mitt Instagram konto. Hur cheesey det än låter så tror jag att det är tack vare er som jag vågar vara fysiskt ensam, för ni gör att jag känner mig mindre ensam. Det känns som att jag alltid kan vända mig till er och ni kan bekräfta att jag inte är helt jävla uppfuckad i huvudet när jag tror att det är exakt det jag är. Så tack för det, ni är underbara hörreni. 
 
Hur jag ska sova nu är ett jävla mysterium. Imorgon är det jobb igen vilket jag ser fram emot, liakså fredag inklusive samtal med min samtalsterapeut och avslutande gymträning. Jag behöver plugga lite träning tror jag, ska man ha så tung vikt att musklerna skakar när man gör sista repitionenen? Hur många repititoner ska man göra, jag kör 3x15? Kan jag köra hela kroppen varje gång (låter som jag tränar varje dag men tänker två dagar i veckan)? Nä, jag får nog ta och fråga någon träningskunnig om det här för jag här heeeelt lost. Är också jävligt duktig på att ge upp när det gäller träning hehe. När jag tänker att jag ska springa tio minuter slutar jag när jag börjar bli svettig och tänker att det är tillräcklig uppvärmning och då sverttas jag ju redan kopiöst av min medicin hehe. 
 
Vi hörs imorgon, det känns lite bättre nu när jag fått sova och skrivit av mig. På lördag ska jag fira bästis-Tommy som ju fyllde år igår. Ja, det är ju inte honom jag har menat om någon trott det. Den mannen krävs mycket för att jag ska lämna, lojalare person får man leta efter. 
 
Puss!