Att våga stanna i känslor

(null)

God morgon ny dag, ny vecka och nya möjligheter. 
Det här med att solen går upp så jäkla tidigt gör ju mer med energin än vad jag någonsin kunnat tro, kanske för att jag senaste tio åren levt nattetid och sovit bort halva dagarna? Jag inser att det är längesen jag hade en riktigt downperiod, att jag inte rädds de låga, jobbiga känslorna lika mycket som förut. Då, när en minsta tillsymmelse till allt annat än euforiskt glad (vilket en ju, ärligt talat, inte är så jäkla ofta) gjorde mig rädd att något dåligt var på väg. Kanske handlar det om att jag börjar lära mig att skilja på känslorna? När jag började gå behandlingsprogrammet PULS på frivården, för ganska exakt ett år sedan, var alla negativa känslor lika med drogsug. Sorg, ångest, psykisk smärta, energilöshet, panik, rastlöshet, bearbetning - allt var helt enkelt sorg. 
 
Jag har ju också alltid varit rädd för mina känslor, hela tonåren stängde jag av och visade en iskall fasad för att jag fick för mig att det var coolt och att vara cool var det viktigaste. Med drogerna kunde jag stänga av och må bra på samma gång, utan att egentligen behöva anstränga mig mer än att svälja en näve piller. Att sedan tvingas facea sina känslor var nog det jag rädds mest det här året. Jag har inte riktigt vetat vad dem betyder, inte kunnat skilja på dem och framförallt inte vågat känna dem. Nu när jag börjar lära känna mig själv, mina känslor och vet vad som är vad är de inte heller så jävla läskiga att känna. Känslor är ju de facto ingenting en dör utav, de finns där och kan vara så pass jävla jobbiga att man vill dö ifrån dem, men i sig själva är det ju ingenting som kan stå som en dödsorsak. Eller jo, om man väljer att ta sitt liv på grund av dem men det är ju inte som en elakartad cancer som fysiskt dödar dig vare sig du vill eller inte. 

(null)

Jag har ju fortfarande en del ångest, men jag har lärt mig att hantera den och framförallt har jag slutat vara så rädd när de gått över i panikångest, att det är någnting som kommer döda mig. Jag behöver fortfarande springa ut från jobbet ex antal gånger, slänga av mig kockmössa och förkläde, för att sitta på knä, tjuvröka och andas i fyrkant. Men det går över, ibland på en cigg och ibland på två cigg, men det går över och det viktigaste är väl att jag lärt mig det. På det där behandlingsprogrammet på frivården fick vi lära oss att känslosurfa. Det var sjukt jävla as-läskigt i början, för första gången på femton år skulle jag alltså känna känslorna jag flytt genom sex, alkohol och droger. Vi fick arbetsblad där vi skulle fylla i tid, känsla, orsak och intensitet. Jag kom gång på gång tillbaka med tomma papper, vägrade att stanna i känslan, vägrade att inte fly. Rädd att om jag skulle stanna i den skulle den inte gå över förrän jag knarkade bort den. 
 
Så kom det litet smått, en ångest som inte var så stark och gav mig ett första steg till att våga stanna i den. Känna att ångesten var i mig, den fanns där och jag accepterade det. När den sen gick över fick jag ett lyckorus, stoltheten av att våga stanna i det var övermäktig och jag började gråta. Jag insåg att känslor inte dödar och det var första steget av många mot att kunna identifera mina känslor istället för att kalla alla för drogsug och bara ångest. Idag blir jag inte ångestfylld och rädd av att ex. vara låg på energi. Jag har lärt mig att min hjärna är uppbränd och att det kommer ta tid att återhämta sig. Innan har jag alltid haft så bråttom, velat att allt ska vara klart helst igår och inte vetat vad tålamod innebär. Så känner jag på sätt och vis fortfarande men jag har förstått att det inte är en fungerande strategi om jag vill ha ett hållbart, drogfritt liv. 

(null)

 
Sen att jag fortfarande måste påminna mig själv om att inte ha dåligt samvete eller känna mig tråkig för att jag tar tid till återhämtning, det är en annan kamp men jag tror det blir någon promille bättre för varje dag som går. Jag tror att ha kommit igång med arbetsträning är exakt det jag behövde. Igår var en sådan dag som var helt perfekt i återhämtningssyfte, skulle jag få frågan hur en perfekt dag ser ut skulle den se ut som igår + lite mer energi på eftermiddagen. Jag började som vanligt med att åka till mobila teamet för att hämta medicin vid halv nio, mötte bästis i hans butik och hängde där en timme för massa prat innan han öppnade. Tog yogamattan och ställde mig i parken för första gången i Mjölby igår och kände mig både starkare i hunden, liggande kobran och krigarställningarna. 
 
Gick tillbaka till Hallbergs och bästis butik där en annan kompis drack bakiskaffe och vi tg en gemensam lunch. Satt i skuggan och snackade ett par timmar innan jag gick iväg till skogen och gick den bästa rundan Mjölby har. Stannade upp och fylldes av luckorus, så glad över att våren äntligen är här. Stannade upp och kände dofter, lyssnade på fågelkvitter och porlande bäckar, betrakade grönska som mötte blå himmel och kände att livet börjar ordna upp sig. 2 maj 2017 skrev jag "Jag stannar upp, tränar på att vara medveten i försök att glömma det som gör så ont att jag tror mig dö av känslan. Tänker att om jag stannar upp och leker mindfullness tillräckligt många gånger kanske jag till slut kan göra det och också uppskatta det? Carpa den här jävla dagen, Fucking Carpe Diem, är det någonsin något annat än ett uttjatad väggord på medelsvenssons äggskalsvita väggar?"

(null)

 
Ja Cecilia, du kommer carpa skiten ur dagarna, inte alltid men ibland och det kommer vara värt de där påtvingade flummigheten. Sen åkte jag hem, satt på balkongen och läste, la en ansiktsmask, lagade mat och duschade kallt tre gånger på samma eftermiddag. Lite tröttare, lite mer hjärndöd men så fylld med positiv energi. Ofta när jag känner den där euforiska lyckan, om än bara för några minuter åt gången, tänker jag på hur lite som krävs för att komma dit, i jämförelse mot hur mycket jag har trott krävts. Hela mitt liv har jag trott att mycket pengar, fint hus, utlandssemestrar, märkeskläder, designprylar, många vänner, karrirär och status var vägen dit. Inte lustigt att jag aldrig känt den utan droger när den äkta vägen är yoga, lunch med vänner i skuggan, skrivandet, promanderna och mindfullnessen. Skulle jag levt på 70-talet skulle jag garanterat vara hippie, det är jag i själen nu också visserligen. Bortsett från cannabisen då. 

(null)

Nu ska jag vara en sån där jobbigt positiv morgonmänniska och gå ut och lägga yogamattan i daggen och carpa den här jävla dagen. Mjukyoga 15 minuter + 3st solhälsningar A och 3 st solhälsningar B är min standardrutin på morgon. En fem minutare meditation efter det och jag kan inte börja morgonen på bättre sätt, vill typ tvinga alla missbrukare att börja yoga, meditera och öva mindfullness (leva i nuet, vara medveten) för att det hjälpt så mycket på mig. Det och promenader är det viktigaste min själ behöver just nu.