Att inte vilja sluta tro på att bra män finns.

(null)

Att sitta barfota med fötterna i gräset, värmas upp av solen och lyssna på fontänen mitt i Mjölby är fan inte fy skam av livet att ge mig. Förra gången jag satt här blev jag avundsjuk på mannen som med svängiga armar var uppenbart påtänd. Idag där både andra människor och samma människor som förra gången, skillnaden från då är att det också är människor med ansikten jag känner igen. En av dem har jag sålt droger till och den andra har stått utanför min dörr med två andra män när de visste att jag var ensam hemma. 

Det är väl tillfällen som då som min spelade kalla fasad har kom väl till pass. Med sammetslen röst och anabolapumpade armar ville de komma in, pratade med smickrande röst om något vi bråkat om och stod lite för nära mig för vad som är okej. Efter minuter som kändes som timmar ville de krita droger och tyckte det var bättre att jag bara släppte in dem. Jag höll krampaktigt i ytterdörren när jag tittade dem i ögonen och svarade nej. Bakom mig stod mina två hundar och är det något de har varit bra på så är det att skydda sin matte. Jag skakade när jag stängde dörren framför dem och såg deras bil åka iväg. 

Vid tre olika tillfällen har de bröstat upp sig, mina hundar, haft öronen spetsade och med sammanbitna käkar morrat åt dem som stått framför mig. Alla tre gånger var jag ensam hemma, alla tre gånger var det män som ville ta sig in i mitt hus och alla tre gånger visade dem att ingen skulle få komma innanför. Däremellan var dem världens snällaste vilket gjorde skillnaden så påtaglig och jag behövde aldrig vara rädd när jag hade dem hemma. En amstaff och en rottweiler-schäfer som skyddar sin matte är det bara dumdristiga män som ger sig på.

Så mannen som nu sitter ett femtiotal meter framför mig är inte en okänd man som lyser påtänd. Det är en man jag varit påtänd med och då blir känslorna annorlunda. Som om han också personifierar baksidorna av missbruk? Jag tror på att utsätta sig för sånt här, att inte undvika parken som förra gången gav ett sorgligt drogsug för då är det ju den känslan hela stället definierar. Nu kommer jag kunna gå här ifrån utan att relatera det med drogsug. 

På tal om män håller ju min åsikt på att förändras radikalt. Ju fler som sårar mig desstu mindre blir tilliten till dem och det gör mig ledsen. Livet var så mycket lättare när jag inte vara medveten om skeva kvinnosyner, ojämställdhet och mäns svineri. Inte för att jag vill tillbaka till omedvetna Cecilia som skrattade åt låga sexskämt, jagade mäns bekräftelse eller levde för deras uppmärksamhet. Jag vill ju inte vara hon som springer patriarkatets ärenden, anser att män behöver daltas med och värderade mig som kvinna efter mäns åsikt kring min knullbarhet. 

Jag menar bara att det är lättare att flyta med, surfa på vågor och inte se problematiken. Ju mer medveten jag blir destu mer cynisk blir min bild av män och jag märker att jag möter dem med mer skeptis än innan och så vill jag inte vara. Men sanningen är fortfarande att majoriteten av de män jag mött är sådana jävla sexistiska, kvinnoförnedrande svin och att bli sviken av ytterligare en man gör ju inte tilliten till kukbärare speciellt mycket större.

Jag börjar mer och mer sakna någon men inser att jag fått en liten skev syn på det. Jag får för mig att jag inte är stark och självständig om jag samtidigt vill ha en man i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur jag ska få tid till det umgänget med tanke på att jag anser jobb, yoga och träning, bästis, personlig utveckling, familj, bloggen och Instagram fyller upp all tid som jag inte är hjärntrött på, på tal om hjärntrötthet är klockan 14:39 och hjärnan har inte loggat ut så pass att jag bara vill hem och stänga av intryck. Min hjärna registrerar ju allt hela tiden. 

Även om jag just nu sitter och skriver till er hör jag fontänen i vattnet, bilarna som återförbi bakom, vinden som tar sig igenom de brusteducerande hörlurarna utan musik, barn som skrattar i lekparken på andra sidan ån, en fiskmås som skriker, tåget långt bort och mina egna hjärtslag pga att inget ljud är på i de där högtalarna. Jag ser skuggan av trädet till höger om mig och grässtråna framför mig röra sig i vinden och på min vänstra sida rör sig skuggan av mig själv. Jag noterar hur vinden känns i ryggen, hur lite hår har lossnat bakom höger öra och kittlar i blåsten, hur groparna i marken känns under min rumpa, hur en kastanj skaver under höger vrist och en fluga som sätter sig på vänster lår. 

Så det är det hela tiden i mitt huvud, samtidigt som jag reflekterar, analyserar och tänker. Samtidigt som jag kanske jobbar, är bland folk eller skriver och all hjärnverksamhet som också går åt till det. Enda gången jag kan lägga det tillräckligt långt bak i pereferin för att inte påverkas lika mycket, är när jag yogar. Då är det så tyst det kan bli i mitt huvud utan droger, aldrig helt tyst men ändå rätt tyst. Och det var ju också det jag älskade att tysta med droger, de ständiga ljuden inuti mitt huvud. Hade jag inte börjat knarka hade jag nog gått in i väggen ändå för oavsett missbruk måste jag lära mig att hantera det. 

Det är ju också anledningen till att jag älskar kombinationen solglasögon och hörlurar och kallar det min osynlighetsmantel, då kan jag stänga ute i alla fall lite ljud och betrakta världen genom ett lite dovare solglasögonglas ljus. Och kan liksom låtsas att jag inte syns lika väl och kan då bättre fokusera på annat än allt jag ser, hör och känner. Därför får jag panik av att ex. hörlurarna går sönder, för stt gå utan dem gör att världen runtomkring blir mer påtaglig, tryckande och fyller upp mig med intryck. Att lyssna på poddar gör att jag kan tysta tankarna lite och musik gör känslorna mindre kantiga. 

Så när jag väl kommer hem vill jag ha så lite intryck som möjligt. När jag säger att jag inte har tid med en ev. pojkvän är det ju inte konkret avsaknad av timmar jag menar för det finns ju men de timmarna behövs ju för återhämtning. Det tar ju rätt lång tid innan man är så pass bekväm med en ny partner att man kan göra den gemensamma tiden till återhämtningstid. I början är ju allt så färskt och en vill visa upp sin perfekta sida som alltid har nyrakade ben och aldrig för stora  tröjor med målarfärgsfläckar på. 

Så jag börjar längta efter att ha en pojkvän, men orkar inte lära känna en ny människa. Jag saknar någon att mysa med om kvällarna men kvällarna är ju min sämsta tid på dygnet, då jag är som mest hjärndöd. Jag vill ha någon att dela med samtidigt som jag inte vet om jag är redo att kompromissa med saker innan jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta hur jag vill ha det. Jag har ju varit singel i snart ett år och fyra månader och det är ju först nu jag egentligen börjat reflektera över det. 

Sen har vi ju problematiken med sex. Jag vet ju aldrig om det är en faktiskt pojkvän som jag saknar eller om det börjar bli lite långtråkigt i livet att jag vill fly in i sex när jag inte ksn fly in i droger. Jag försöjer undviks one night stands, gifta män och tillfälliga sexuella relationer i den mån jag kan, just för att jag vet att mitt belöningssystem är duktig på att lura mig in i tillfälliga, snabba belöningar. 

Gush, jag blir hjärntrött bara att skriva om det hehe. Hur ska jag då orka gå in i någonting? Det enda jag vet är att jag kommer var noga med den man jag väljer att testa med. Jag kommer vara noga med det viktigaste för mig, checka av med magkänslan då och då, lyssna om bästis säger den där meningen vi bestämt att han säger om jag går in för mycket i pojkvännen och att jag inte tappar mitt eget liv bara för att jag blir kär. Jag tror det är inom Anonyma alkoholister och narkomaner som man råder avhållsamhet i ett år som ny-drogfri. Just för att man behöver lägga tankar, energi och arbete på sig själv och jag håller med om att det vore bra, men det är ju ett biologiskt behov man väljer bort och jag tycker det är svårt.