Att för första gången känna att jag förtjänar att bli behandlad bättre.

(null)


Hej vänner!
 
Jag hade tänkt skriva till er igår kväll men någonting hände och jag vet inte hur jag ska skriva om det utan att hänga ut någon, men jag behöver göra den sedvanliga dansen över tangentbordet för att förstå vad jag känner. Att välja bort relationer när en blir drogfri är en jobbig sak att göra, det går inte att umgås med människor som missbrukar, i alla fall inte i början av sin drogfrihet, och måste då ta ett beslut för att värna om den egna drogfriheten. Som Nemo Hedén så klokt sagt: allt jag sätter före min drogfrihet kommer jag att förlora. Det gör ju drogfriheten ofta väldigt ensam och så även för mig. 
 
Men det är ju inte bara drogrealltioner en måste överväga hurvudia en riskerar sin drogfrihet över om man ofta blir ledsen över något. Förra sommaren var den värsta jag har haft, inte nog med att jag precis släppt allt vad missbruks liv heter så hade all min ordinarie personal på beroendeenhete och frivården semester, min bäösta vän jobbar som allra mest på sommaren. Jag blev bortvald av någon jag tyckte väldigt mycket om vilket jag hade otroligt svårt att deala med, hen visste att jag var i stort behov av den men en partner var viktigare än mig och jag låg i fosterställning och grät i tre veckor över hur respektlöst jag blivit behandlat. 
 
En av livet svåraste men också finaste saker att göra är att förlåta och jag förlät. Tillit är ju inte något som per automatik kommer och sedan jag förlät har det varit småsaker som påminner om behandlingen i somras. Och igår fick jag liksom nog. Jag har tröttnat på att vara ett andrahandsval, tröttnat på att ge så otroligt mycket mer än jag får och trött på att känna mig lika viktig som smutsen under någons skor som enbart duger när någon annan inte dugit. Att sätta gränser har alltid varit ett problem för mig, jag har tillåtit mig att behandlas sämre än jag förtjänar pga att jag trott att jag inte förtjänar att bli behandlad bättre.
 
I kapp med att min självkänsla vuxit har också min självrespekt kommit tillbaka. Jag har äntligen insett att jag är en jävligt bra vän som förtjänar att behandlas där efter och när jag inte gör det måste jag säga till. Vi tränade mycket konflikthantering på frivården och jag använde mig av alla knepen därifrån. Lät bli att anklaga utan att berättade hur någons handlingar fick mig att må, var konstruktiv och saklig och beskrev de känslor jag får av att vara ett andrahands val. Det godtogs inte så och jag förstår att det är svårt att ta in att man sårar andra människor och jag fick ett hej då. Jag svarade att detta var hens sista chansen efter sommarens otroliga smärta men fick ingen förståelse i det. 
 
Såklart är det sorgligt när en relation tar slut, varesig det är kärleksrealtion eller vänskap och jag hade hoppats att det inte skulle sluta såhär. Jag vill inte att det ska ta slut men jag vet att jag måste sätta vissa gränser för att inte göra avkall på min egen självrespekt. Jag har kommit till en punkt i livet där jag hellre är ensam än att hela tiden bli sårad och acceptera det för att jag både rädds ensamheten och älskar personen ifråga. Någon sa till mig att inte ta det personligt, att personen jag älskat säger i affekt. Men det går inte längre, det går inte att gång på gång bli sårad för att att den andra inte förstår att hen sårar. Någonstans inom mig kände jag också att jag hela tiden haft en känsla om att det här kommer hända. Löftet jag fick efter förra sommaren har liksom inte betytt så mycket som jag velat då tilliten varit totalt fuckad ändå. 
 
Men jag ligger inte och gråter i fosterställning idag, inte som jag gjorde förra sommaren och jag antar att det beror på att jag blivit starkare. Jag antar att det visar att jag har en större självkänsla och större självrespekt idag. Jag är en otroligt bra vän, det vet jag. Jag ställer upp och lyssnar, finns alltid där med råd och visar uppskattning. Men jag har också en gräns, jag måste ha en gräns. Jag kan förlåta men inte hur många gånger som helst. Och ärligt talat har jag förlåtit den här personen väldigt många gånger. Jag känner mig ändå stolt över att jag vågat ta det här beslutet, stolt över att jag inte gör avkall på min självrespekt för att jag så gärna vill att en relation ska vara bra. 
 
Vi får se var det här slutar, även om jag tror att det här är slutet. Jag är sorgsen men stolt. Ledsen med nöjd. Jag satte ner foten och berättade att jag vägrade bli respektlöst behandlad och även om det inte mottogs bra från personen, så gjorde jag det för min egen skull och det, mina vänner, är ett otroligt stort steg för mig. 
 
Igår hann jag med både födelsedagslunch och åka till tandis för att rotfylla en tand (aj!) och laga en annan. Min tandläkare hade fått tag på käkkirurgen som bekräftade att allt som allt är det sex tänder som bliviti skadade. De två framtänderna som jag slog ut under själva ep-anfallet, två tänder som fick så hård smäll att de gått av och flyttat på sig samt två tänder vars tandrötter blivit inflammerade efter att Simon tryckte sönder tandrötterna på framtändenra när de höll på att växa fast (läs mer HÄR). Allt som allt är det alltså sex tänder, mmmhm. Så det kommer dröja några månder till innan jag kan få mina implantat för nu måste de adnra fyra tänderna rotfyllas och möjligtvis korrigeras. 
 
Idag ska jag till kvinnokliniken för att ta prover för hormonrubbning och jag måste komma ihåg att fråga om jag kan få någon starkare smärtlindring mot mensvärken (ge mig moooooorfin. <- skoj!). Igår tog jag massa bilder till ett inlägg med "Min dag i bilder",  det inlägget får ni lite senare. Så, nu ska jag ställa mig på yogamattan och när jag tänker på tre saker jag är tacksam för kommer den största tacksamheten vara till mig själv. Jag vågade säga ifrån trots att jag visste att det med största sannolikhet skukle leda till att relationen upphörde, jag respekterade mitt värde som person och satte gränser för hur jag anser mig förtjäna att bli behandlad. Det är stor skillnad på nu och för ett årsen, idag vet jag att jag förtjänar att bli behandlad bättre.