Att dansa till klockan två, somna lycklig och kallas knarkarkärring av någon en trott va en bästa vän.

(null)

Gissa vem som dansade typ nonstop till klockan två i natt? Gissa vem som sprang skyttetrafik till DJ:n för at få höra alla gamla dängor en festat till genom åren? (Standard är Fronda - Rullar fram, när jag fyllde arton och började springa på krogen spelade DJ:n den alltid när jag kom och det blev "min låt". Sen är Carolas "Tommy tycker om mig" ett måste när jag är ute med bästis-Tommy). Gissa vem som inte tyckte det va jobbigt varesig med dunkande musik, fulla människor eller mycket människor? Alltså, vilke jävla framsteg (fick för mig att framsteg inte är ett ord?) det här är, hade inte förväntat mig att det skulle gå så här bra. Enda sedan jag blev drogfri har jag varit den som gått hem först, varit tvungen att gå ut hundraelva gånger per kväll för att inte få panikångest alt. dö av värmesvallningar från medicin och sen varit helt förstörd dagen efter. 

Imorse vaknade jag första gången halv sex men tyckte att jag behövde lite mer än tre timmars sömn, halvsov till Fråga Lund på SVT och började drömma om skillnaden på kopp och mugg för att de pratade om sånt. Klev inte upp ur sängen förrän halv tio nästa gång och det är fan stort för att vara min ej-behov-av-mycket-sömn-kropp. Att jag nu sitter på yogamattan och har orkat prata med mamma är ett ännu större jävla kors i taket. Att det tagit elva månader som drogfri, med en hel hög bakslag, för att komma hit är sinnessjukt men vittnar väl rätt bra om hur missbruk förstör ens hjärna. 

Sen fattar jag ju att det inte betyder att det per automatik alltid kommer vara så här. Men precis som när jag för första gången var i Linköping utan att få en panikångeatattack i affärerna så vet jag i alla fall att det betyder att det går. Alla gånger jag KBT:at skiten ur min sociala ångest. Alla gånger jag gråtit för att jag känt mig misslyckad som inte klarat av det. Alla jävla gånger jag känt att jag gör mina vänner besvikna som går hem innan kvällen ens börjat, blir liksom värt det när det sen kommer en sån här kväll. Igår blev helt enkelt en otroligt betydelsefull dag för mig och kanske hjälpte det att jag nu känner mig själv så pass bra att jag vet att jag behöver förberedning en hel dag plus kväll innan.

(null)


Dessutom träffade jag en av de få tjejkompisar jag hade i högstadiet och vi satt länge och pratade för att sen säga hejdå och lova varandra att vi ska ta en fika. Igår när jag yogade träffade jag den enda riktiga tjejkompisen jag hade i gymnasiet och det visade sig att hon nu flyttat till Skänninge och var mammaledig, vi bytte nummer och lovade att ses. Kanske behövde jag få bort den där vännen som tagit så mycket energi för att öppna ögonen för andra? Jag har ju hela tiden känt att jag inte orkar lära känna potentiella vänner senaste året, att det inte funnits någon energi över till det. Kan det vara på grund av att så mycket energi gått till någon som tagit mer än han gett och energin det slukar att gång på gång bli ledsen har hämmat mig i nya kontakter? Mycket möjligt.

Så bestämmer jag mig för att han inte får fler chanser och efter ett par dagar ser ödet till att servera mig andra människor och jag känner helt plötsligt att jag har all energin i världen (ja, kanske lite överdrivet) till att interagera med människor igen. Jag blev dock lite ledsen igår, eller rätt mycket ledsen så jag blev tvungen att gå några varv för att inte låta tårarna förstöra sminket. Jag vet ju att människor som snackar mycket skit om sina vänner till mig, med största sannolikhet snackar skit om mig till andra men jag har inte velat tänka på det. När han sagt att han inte vill umgås med en missbrukande kusin pga pundar-hallucinationer eller slutar svara en missbrukande barndomsvän pga att han är "whitetrash" borde jag sett indikationer på hur han ser på missbrukare.

När jag invänt och sagt att jag ju också hallicunerat och i så fall är whitetrash jag med har jag nöjt mig med hans svar att det är annorlunda med mig. Men känslan har ju funnits kvar och blivit tydlig när jag pratat om beroendesjukdomen och han avbrutit för att prata om något helt irrelevant borde jag insett hur han ser på "såna som mig". Jag har väl trott att om man har många missbrukande släktingar, vänner och så mig, som han kallat sin bästa vän, så har man en mer human människosyn. Att det finns en förståelse och empatisk syn på droger, missbruk och kampen därifrån.

(null)


Istället får jag veta att han kallat mig diverse förminskande synonymer till "jävla knarkarkärring" under året som gått. Under året då han kallat mig sin bästa vän, tyckt det varit bra att jag kunnat ta eventuella samtal med hans nu 4-åriga son om droger och peppat mig i att fortsätta hålla mig drogfri. Allt faller så jävla platt när sanningen sen kommer fram och det värsta är väl självföraktet som kommer med det. Självhatet  fyller varje cell i kroppen och jag föraktar mig själv som inte sett igenom honom. Jag ångrar inte att jag förlät honom efter förra sommaren, jag tror på förlåtandes läkande kraft, men hade jag vetat hur han pratar om mig med andra hade det här beslutet jag nu tagit, inte varit svårt att ta för ett år sedan. 

Jag känner lite som jag känner med Simon, att jag slösade 2,5år med en pojkvän som fysiskt och psykiskt misshandlade mig för att sen slösa ytterligare ett år på att finnas för en vän som inte förtjänar min vänskap. Jag känner mig sviken, förd bakom ljuset och otroligt naiv, att han behandlat mig så här när han vetat vilket jobb jag gör för att limma ihop delarna av min trasiga självkänsla, är för mig en jävla gåta. Jag skäms över att jag sagt till honom att han och hans son är min medicin mot beroendet när han egentligen sett ner på mig för min sjukdom. När han sagt att vi då får ses mer och sen gått till vänner och kallat mig knarkarkärring känns så jävla långt bort från vem jag trodde att han var.

Sen tog självföraktet, jag vägrade lägga skulden på mig själv efter ännu en mans sårande handlingar. Jag torkade tårarna som ännu inte hunnit förstöra sminket, pratade in tre korta meningar om att han kunde dra åt helvete på hans mobilsvar och bestämde mig för att det är han som ska skämmas över hur han pratar om andra människor och framförallt sina vänner, det är inte min skam att bära. Jag vet att jag har varit en bra vän, att jag hela tiden funnits där när han gjort slut med tjejen och jag dugit som andrahandsval. Jag vet att jag varit ärlig mot honom medan han ljugit mig rakt upp i ansiktet och jag vet att jag inte gjort fel i det här. Att han tillät mig ta på mig skuld över förra sommarens paus i relationen, för att lätta sitt eget samvete, är inget jag kommer göra igen. 

Så jag tog tre djupa andetag, pratade lite med dem andra och bestämde mig för att inte låta honom stjäla mer från mig. Jag kan inte tvinga någon att ha självinsikt och jag vill inte försöka få en s.k nära vän att ha högre tankar om mig än som en "jävla knarkarkärring", för ser han på mig på det sättet från början har inte jag någon anledning att lägga energi på att bevisa att jag är bättre än så. Mest avskyr jag allt jag anförtrott honom, att jag gråtit över hur jag känner mig värdelös som människa pga min historia, att jag känner mig dömd för det jag gjort och att folk därför skulle se ner på mig. Samtidigt som jag gjort det är det han som är den som ser på mig så och introducerar mig för sina vänner som någon som inte är så omtyckt.

Man kan tro att jag gillar rosa...

Det gör förjävla fucking ont att höra att han sagt såhär. Såklart. Det är en sorg att vår vänskap utvecklats åt det här hållet men någonstans blir det ju mycket lättare att släppa. Istället för att känna att jag mist en fantastisk vän känner jag att jag tagit en enerhitjuv ur mitt liv som fått fler chanser än han förtjänar och inte är respektfull nog att ha en plats i mitt liv. Och den känslan är hundra gånger bättre än att ligga i fosterställning, gråta och förakta sig själv pga vad han gjort, så som jag gjorde förra sommaren. 

Så, en bra kväll med några tårar men ett högklassigt avslut. Nu ska jag ställa mig på den här yogamattan och försöka djupandas bort det sista ledsna i mig, han förtjänar inte en minut till.