11 månader utan knark

(null)

Hallå!!!! Vi har ju glömt vidröra det som numera börjar automatiseras varje 25:e och som är så vansinnigt jävla häftigt, nämligen ytterligare en drogfri månad på mitt CV. Jag önskar att jag hade börjat blogga innan den 24 juni 2017, dagen då jag senast knarkade, så jag kunnat visa er vem jag var då, hur jag levde och hur min vardag såg ut. Droppar man in här för första gången idag, när jag kirrat elva drogfria månader, görs inte resan direkt rättvis med tanke på att kampen nu är ett seglande på rosa moln i jämförelse med för 334 dagar sen. 

Hur fan gick det här till egentligen? Jag vill på riktigt att ni ska förstå att om jag fixar det, så fixar varenda jävel det. Sorry för mycket svärord men jag tycker svordomar är bästa orden för att understryka vikten i hur jävla overkligt det här. Tror mig dessutom ha läst någonstans att människor som använder svordomar för att förstärka det de säger ofta har högre intelligens. Har tyvärr ingen källa så det kan likagärna vara något jag hittat på och nu gjort till min sanning. 

Hur en dag såg ut då?
Jag började ju medicinera mitt opiatberoende i slutet av mars 2017 men det tog, som ni märker, tre månader innan jag faktiskt kunde behålla en drogfrihet. Jag flyttade till min lägenhet samma dag som jag började medicineras och skulle för första gången i mitt liv bo och leva ensam. Har egentligen aldrig gjort det, än mindre i vuxen ålder och som riktig singel. Jag flyttade hemifrån som sextonåring men då med dåvarande pojkvän, när jag lämnade honom två år senare bodde jag visserligen i egen lägenhet men hade alltid en pojlvän vid min sida och som nittonåring träffade jag Fredrik och vi flyttade rätt snart ihop. Jag skulle fylla 21 månaden efter att vi köpte hus och när jag lämnade honom fem år senare flyttade jag nästan direkt till Simon, med ett stopp hos bästis i ett par månader. 

För elva månader sen försökte jag hålla mig drogfri men föll typ varannan helg, kanske varje, minns inte riktigt. Jag sov till elva på förmiddagarna, åkte och hämtade medicin vars dos va för låg att jag inom ett par timmar började bli abstinent. Innan de där två timmarna passerat yogade jag och gick jag ut och gick, det var liksom det enda jag pallade med. Möjligtvis en timmes lunch med bästis men sen tog min sociala energi slut och strax efter ett var jag nästan alltid hemma och så hjärntrött att jag sov fram till kvällen. Hade energi max en timme för att sen vilja lägga mig igen.

Dagarna var en cykel av vakna försent, åka till beroende, yoga, gå ut och gå, luncha med Tommy, åka hem, sova, äta kvällsmat, sova. Bortsett från två gånger i veckan då jag åkte till det behandlingsprogram jag dömts till på frivården men de dagarna slukade så mycket energi att de andra krävdes för återhämtning. Det enda jag orkade fokusera på var att klara dagen utan droger. Sen kom fredagen och helgerna var jobbigast då och är jobbigast nu. Jag började träffa en snubbe som både sålde och brukade droger vilket gav mig fri tillgång att kunna åka till Linköping varje helg, som en belöning för att jag fixat veckan drogfri. Iom att jag inte kunde blanda min medicin med mina favoritdroger opiaterna så började jag ta amfetamin och kristall. 

Jag har aldrig gillat Uppåtdroger speciellt mycket men det är liksom bättre än ingenting alls, jag hade sagt upp kontakten med mina missbrukande vänner men iom snubben introducerades jag för nya; amfetaminmissbrukarna.

Vet ni?
Jag mår för dåligt för att skriva mer om hur jag levde då, jag påminns om hur livet enbart handlade om att överleva och inte leva. Att jag inte orkade med annat än de basala behoven äta, sova, träna och ligga. Här någonstans påbörjade jag en relation med en gift snubbe och fick då den bekräftelse och uppmärksamhet jag kände mig behöva. När jag inte kunde knarka blev mitt break att möta honom på hemliga platser, det blev typ ett hemligt projekt och ett sätt att hämnas på någon som gjort mig fruktansvärt illa. Jag vet att det är dåligt och jag kan lugna er med att jag avslutade det ju mer drogfri jag blev. 

Livet är så annorlunda nu. Det finns massa saker jag vill och jag försöker fylla ut dagarna med sånt jag tycker om snarare än överleva dem som drogfri. Det går inte att kalla det jag hade för ett liv och det blev inte bättre när han jag trodde va en av mina bästa vänner helt plötsligt blockade mig och vägrade prata med mig pga ny flickvän. Nä usch, att jag fixade förra sommaren är fan en gåta men det gör att jag vågar lova varenda missbrukare därute att ni också kan. Jag lyckades tidigt bygga upp ett bra liv med både företag, förlovning och husköp. Och jag sabbade det lika bra vilket gjort att jag tvingats börja om från noll. Livet alltså, vilken håll-käften-andra-chans det gett mig! Vilken håll-käften-63452:e-chans jag gett mig. 

Nu måste jag skaka av mig känslan av livet som varit och gå tillbaka till den jag hade nyss, den där jag inte kunde sluta le mot mötande människor för att jag klarat 8026 timmar utan att knarka! 
#1 - - Anonym:

Du är så grym! Kan du göra detta ja då kan du ju göra precis vad Som helst längre fram i livet, hejja! :-)

Svar: Jag känner lite samma, tusen tack 😘
Ceclia Axelsson, Mjölby

#2 - - Nikolina:

Hej! Förlåt men jag vill bara dela min åsikt.

Jag tycker att substitut som staten ger en är droger också. Jag är själv förre detta missbrukare och varit amfetaminist sedan 18 år och är idag 29 (blir 30 i år) och äter substitutet Elvanse och det har fått mig att kunna agera normalt i samhället. Jag har också missbrukat subutex i 1 års tid och det var det värsta avtändningen i mitt liv och då hade jag aldrig testat heroin än, det kom några år senare.

Det är absolut inget fel på substitut men att skilja medicin och droger från varandra tycker jag inte om då allt i mina ögon är droger.

Häftigt att du vågar dela så svåra delar av ditt liv! Starkt!

Med hjärtliga hälsningar, Nikolina

Svar: Hej.

Jag vet att många ser på substitutsmedicin på det sättet och jag har insett att det överlag handlar om okunskap. Det är inte heller ovanligt att det är amfetaminmissbrukare och en av anledningarna till att jag skriver den här bloggen är för att sprida kunskap. Jag har en kategori som heter Min medicin mot opiatberoende, där skriver jag mycket om skillnaden på hur hjärnan påverkas av olika droger och primärt av opiater.

Att du tar Elvanse är ju samma sak som att jag tar buprenorfin, båda har vi en kognitiv funktionsnedsättning (du har adhd/ADD/amfetaminmissbruk och jag har opiatberoende), det vi har gemensamt är att skadorna på hjärnan iom våra funktionsnedsättningar ger liknande problem i samhället. (Googla Prisonbeauty + kognitiva funktionsnedsättningar så kommer du till det inlägg där jag skriver om likheterna mellan bl.a depression, bipolär, ADD/adhd och opiatberoende).

Jag ska försöka hålla mig kort (inte min bästa egenskap hehe) iom att jag skrivit så mycket om det innan och du kan hitta allt under den kategorin. Opiatberoende skadar hjärnan väldigt annorlunda, framförallt i jämförelse med centralstimulerande droger. Iom att du missbrukat Subutex vet du ju hur mycket mer fysiskt beroende en blir av opiater. Nu tror jag inte din hjärna har hunnit ta lika mycket skada, iom att du ”bara” missbrukat ett år men så här visar forskningen och är anledningen till att just opiatberoende medicineras: när man missbrukat opiater slutar hjärnan producera glädjehormonerna dopamin och serotonin samt naturliga endorfiner. Iom att det tillsätts på kemisk väg ”behöver” inte hjärnan producera dem ämnena. Grejen är bara att det kommer ju onaturligt stora mängder, genom opiater, vilket hjärnan snabbt vänjer sig vid. Beroende klassas som en fysisk hjärnsjukdom just pga att hjärnan skadas så mycket, belöningssystemet fuckas och så det med glädjehormoner och endorfiner.

När man sen slutar med opiater står hjärnan där och har glömt bort hur den ska producera sådana hormoner och att leva utan tillstymmelse till dopamin, serotonin och endorfiner är ett jävligt mörkt liv. Forskning visar att det tar hälften av den tid man missbrukat opiater innan hjärnan är återställd, samtidigt som man då ska hålla sig ifrån den substans som gör att man kan få må bra, bygga upp det liv man med största sannolikhet kraschat och bearbeta de trauman och den psykisk ohälsa som ofta är involverat. Att då får medicin hjälper hjärnan att reglera dessa nivåer och livet slutar vara bäcksvart. Det är dessutom stor skillnad på att missbruka buprenorfin och att medicineras med det.

Jag tänker så här; jag har krigat de senaste tio åren för att ens överleva, om det finns en medicin som gör att jag orkar fixa i ordning mitt liv så är jag tacksam. Mitt alternativ är nämligen att knarka och med största sannolikhet dö. Anser du dig själv droga som tar Elvanse? Eller den med ångest som tar benzo? Eller den med smärta som tar medicin? Att medicinera opiayberoende är som att medicinera depression, diabetes eller cancer, där alternativet är att dö av sin sjukdom. Varför måste det då vara så fel när det är en beroendesjukdom man medicinerar? Varför ligger det så mycket prestige i att klara det utan, om jag inte klarar det utan så dör jag och då är den där prestigen i att medicinera inte så mycket värd.

Sen känner jag också att vem är någon annan att avgöra om jag får skilja på medicin och drog? Isf måste varenda människa som får narkotikaklassade läkemedel droga, annars är argumentet väldigt diskriminerande. Skillnaden på mitt liv nu och i missbruk/kriminalitet är brutal, det går inte ens att jämföra. Just för att jag idag medicinerade och då drogade. Att du missbrukat Subutex ett år är inte tillräcklig erfarenhet för att förstå opiatberoende och dess konsekvenser, det är ju inte så att jag går runt och är påtänd. Jag har missbrukat i tio år och är med andra ord rätt fuckad i hjärnan.

Jag förstår ditt argument, det är såklart inte första gången jag hör det. Men jag tänker också att om man börjar en kommentar med förlåt, för att man vet att ens kommentar inte kommer vara
Ceclia Axelsson, Mjölby

#3 - - Ida:

Hej, jag tolkade inte Nikolinas kommentar som någon form av kritik eller att hon såg ner på dig eller din medicinering, hon klassade ju både din medicinering och sin egen på samma sätt... Jag kan hålla med er båda, i många fall pumpar läkare ut en massa mediciner på marknaden som används som droger, men som Du skriver, det är skillnad på att medicinera och missbruka. Det är samma ämnen som används för medicinering som vid missbruk. Även heroin används inom vården under ett annat namn (osäker om det får användas i Sverige längre, men används inom EU). I mina ögon är det bara en sak som skiljer medicin/droger eller mediciering/missbruk och det är hur man använder det. Används det med syfte att göra kropp/hjärna bättre/friskare/smärtfri etc och i föreskriven mängd är det medicinering, men om samma ämne används för att skapa en viss känsla i kroppen och i för stora eller upptrappande mängder, då är det precis som order säger, ett missbruk (man brukar något på fel sätt).

Svar: Jag uppfattade det inte heller som kritik mot mig som person, därför jag la till ett par gånger att det inte var meningen att låts hård. Dock känner jag att det är väldigt tröttsamt att gång på gång behöva försvara sin medicinering som att det inte är en drog. Jag vet ju skillnaden på mitt liv som drogfri och mitt liv som missbrukare och vilken fruktansvärd kamp det har varit att ta mig dit jag är idag. Att då få höra att man fortfarande drogar känns väldigt förminskande, min kamp känns fortfarande sjuk verklig och jobbig men långt ifrån drogande.

Jag uppfattar det ändå som att Nikolina är medveten om att hennes kommentar kan uppfattas stötande då hon börjar med ett förlåt och då undrar jag (genuin fråga) varför man isf skriver den. Jag tror hon förstår att det inte är första gången jag hör det och ibland är det bara bättre att vara tyst då, för vad ska jag med hennes syn på medicinering till annat än att den får mig att känna att jag behöver försvara min drogfrihet och att jag inte drogar utan missbrukar. Jag har inget emot konstruktiv kritik eller att andra har olika åsikt än mig, men just det här rör ju ett val jag gjort. Som dels var väldigt svårt att ta iom att det får mig att känna mig sämre som inte fixar det utan och dels om man läser min blogg borde man väl uppfatta att jag inte ser det som om jag drogar, då skulle jag ju inte räkna drogfria månader.


Jag uppfattar det också mindre vanligt att amfetaminmissbrukare som diagnoseras med adhd och får medicin, missbrukare som tar mild benzo att sova på eller beroende som tvingas medicinera sin smärta med morfin, långt ifrån får sin drogfrihet ifrågasatt så som substitutsmedicinering. Jag tycker heller inte att man inte behöver sätta etiketter på andras val utifrån sina egna åsikter. Om jag anser mig medicinera och inte droga, kan det väl bara få vara så utan att någon ska säga att det är fel, för jag vet ju fortf att mitt liv nu mot i missbruk är två helt olika världar och allt är bättre än att knarka.

Typ så 😅

Ceclia Axelsson, Mjölby