Att hantera besvikelser

(null)


I och med att mitt mående är lite si och så just nu och jag försöker lära mig att lyssna på kroppen, att bara va och inte pressa mig själv  till det hjärnan inte pallar ligger bloggen lite på paus och jag hänger mer på Instagram. Därför blir det ju inte så mycket blogginlägg, trots att jag är medicinhämntningsledig på onsdagar. Tänkte istället ägna mig åt något jag inte gör vidare ofta pga kan ändå inte slutföra det pga ekonomin, fönstershopping. Den där 30-års dagen börjar ju närma sig inklusive helg med midsommar och 1år som drogfri (som om ni kunnat missa helgen som innehåller alldeles för höga förväntningar).

Ju fler som beskrivit sina jämna födelsedagar och hur lite de firat i jämförelse med hur jag tror man ska fira, desto mer landar jag i att det räcker gott och väl att vara med bästis på midsommarafton, åka till mamma på födelsedagen och jobba på årsdagen. Jag tror (vet) att all ångest inför den helgen inte är enbart förväntningar, utan dels att jag har dåliga erfarenheter från senaste åren. Förra året blev jag bortvald kvällen innan av någon jag trott brydde sig om, knarkade bort hela helgen och försatte mig själv i farliga och destruktiva situationer. Året innan det var jag gravid och svalde abortpiller på midsommaraftons morgon, rökte cannabis med Simon och när det började blöda åkte vi hemåt och han somnade medan jag fick utstå aborten på egen hand.

Året innan det minns jag inte ens, knarkade någonstans med någon? Antagligen Simon, det jag hela tiden varit rädd för inför denna helg är att jag antingen ska bli sviken igen och/eller skita i allt för att jag mår så dåligt och knarka sönder mig. Det jag behövt är konkreta planer men känt mig för blockerad av förväntansångest för att hitta på vad. När jag för ett par månader sen fick erbjudandet på mailen av en med missbruk i familjen och som gick i Simons skola (någon inte jag känner) att gå på spa på födelsedagen var jag väldigt tveksam, det kändes för dyrt för att tas emot men samtidigt skulle det vara en otrolig lättnad att ha något så konkret uppbokad. Och framförallt något jag alltid velat göra. När det i helgen kom fram att det inte skulle bli något blev jag enormt besviken för att den tryggheten rycktes bort. Dessutom suger jag på att hantera besvikelser för att jag genomlidit en del och får alltid självföraktet tillsammans med det. 

Börjar typ anklaga mig själv att jag är dum i huvudet som tror att någon är villig att ge mig något sånt, att jag ändå inte är värd det, att karman gör att jag inget får, att jag inte är värd att respekteras och yadayadayada. Det där lägger sig ju efter ett par dagar men i början är det alltid jävligt intensivt. Dessutom känns det jobbigare när det är från människor som inte missbrukar, som om jag trott att drogfria människor inte beter sig på ett visst sätt och de inte ens "kan skylla på drogerna". Tror det är därför det här med den där vännen tar så hårt, för tankar som att om inte han orkar med mig, respekterar mig eller värderar mig högre än en jävla knarkare - Vem gör det då?

Nu blev det här ett längre inlägg än jag tänkt, kanske börjar komma tebax från bloggkoman? Imorse var jag ute och gick med gymnasiets bästa tjejkompis och det är så jävla, jävla, jävla skönt med människorna som kände mig innan missbruket, jag behöver inte känna att jag identifierar mig med missbruk och kriminalitet för dem känner riktiga Cecilia. Nu ska hon typiskt nog flytta från Skänninge i helgen men bara in till Mjölby där jag ju hänger fyra dagar i veckan ändå. Jag hoppas verkligen det här blir en bestående vänskap och att jag inte blir en cynisk bitterfitta som inte vågar lita på någon.

Även syrran var här en sväng förut och efter att hon haft en rätt dålig period (bipolär) tror jag hon är på väg upp igen. Jag hoppas det. Det har väl helt enkelt varit för mycket små orosmoment senaste tiden som gjort mig extra hjärntrött och därför kollapsade i måndags. Just det! Skrev jag att sommarens arbetsträning är klar? Jag kommer vara uppe på skogssjön och baka och hålla på i caféet. De tar egentligen inte emot någon som arbetstränar pga ingen som kan handleda men iom att mitt problem inte ligger i själva arbetet utan att bara göra det så litar de tillräckligt för att låta mig va där ändå. Fan, har jag skrivit det här redan? Eller var det på Instagram? Minnet alltså, känner inte alls igen det.

Frihet under ansvar eller ansvar under frihet. Jag kommer fortsätta kunna gå iväg om det blir jobbigt, ställa mig på en yogamatta i skogen eller bara behöver andas. Tänker gå upp dit eftee jobbet imorgon och överraska Noi och Aleya med att jag kommer vecka 27. Lite ovanlig känsla att veta att folk kommer bli glada av att jag kommer, snacka om att självkänslan sugit om jag aldrig riktigt känt det så. Jag minns första gången jag kände det i vuxen ålder, det var 2016 när jag muckade från fängelset. Jag ringde mamma på vägen därifrån, efter att ha fått mucktårta, mucksånger, muckprank och massa kramar av de andra intagna och sa "mamma, de tyckte ju om mig för mig, för vem JAG är utan att vara påtänd, rolig att knarka med, drogförsäljare eller någons flickvän, de tyckte om riktigt Cecilia" och det var så häftigt att känna.

Och så känner jag nu på jobbet med de som är anställda också, det är helt enkelt en ny men jävligt härlig känsla. Förra veckan kom en ny tjej och hon sa att jag gjorde det roligt att komma till jobbet och bättre komplimang går väl inte att få? Jag tror jag uppfattas som skämtsam, rätt självsäker som skrattar, sjunger och dansar mycket. Skillnaden är väl att förr hade jag en fejkad kall fasad som syntes och hördes, denna gång är det jag på riktigt. Dock brukar energiska Cecilia lägga sig efter ett par timmar och jag blir lite mer inåtvänd när hjärntrötthet eller känslor tar över. Jag vet ju att det inte syns i sociala sammanhang hur jobbigt jag tycker det är och det börjar väl hjälpa att det också blir mindre jobbigt. Ju mer jac interagerar med människor destu mindre läskigt blir ju också det sociala.

Nu ska jag fönstershoppa!


P.S Vet ni vad som precis slog mig?
Jag ska ju för helvete fira att jag lever som 30-åring och dessutom är drogfri. För fem årsen trodde jag varken det ena eller det andra! 

Att sitta 500 meter från lägenhet han slog mig i.

(null)


Jag försöker överleva just nu, försöker att undvika att sätta ord på mina känslor för stt risken att jag bryter ihop är hela tiden överhängande. Jag vet inte varför det här har blivit så stort, varför det gör så ont. Jag vet bara att det är stort och gör ont. Antagligen har jag varit stark ett tag, inte tillåtit mig att vara ledsen och därför kan en sak för mycket bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag klamrar mig fast vid rutiner och känner mig mest tom just nu.

I detta nu sitter jag vid Stångån i Linköping, femhundra meter från den lägenhet där jag blivit slagen, förminskad, nedvärderad, isolerad, sexuellt utnyttjad och psykiskt misshandlad. Tydligen kan man gråta så mycket så linserna blir grumliga och just den gången en gråter så linserna blivit grumliga är det såklart sista paret. Så jag blev tvungen att åka hit, staden som en gång var vår men alltid lite mer hans. 

Att jag sitter femhundra meter från den lägenheten han fortfarande bor i, exet som förstört så mycket inuti mig, beror inte på att jag vill stöta på honom. Vi har inte setts sen vi gjorde slut förra våren och jag vet ingenting om honom längre, jag vet inte om han vet om min blogg och jag vet inte om han vet hur mycket han omnämnts. Det kändes som om jag inkräktade på hans territorium i samma stund jag tog klivet på grusvägen som går runt ån. Kanske är jag självdestruktiv som gör det här? Ett självskadebeteende som är tryggare än de obekväma, nya känslorna jag tvingas känna i min drogfrihet? 

Kanske gör jag det för att få kick av adrenalinet som rädslan skapar över att möjligtvis stöta på honom. Eller så gör jag det för att det här min favoritplats i hela Linköping och inget inger lugn så som vatten gör. Och så vill jag inte begränsas av honom, vill inte att undvika en endaste kvadratmeter för att det finns en möjlighet att han är där, istället blir jag som en trotsig tonåring som går hit bara för att visa för mig själv att jag kan. 

Även fast jag inte vill finns minnen av oss var jag än går runt den här ån, åtskilliga timmar som spenderats här sommartid, berusad av diverse olika substanser i en rosaskimrande värld. I september är det fyra årsen vi gick från knarköpare och knarkförsäljare till något annat. Först bara sex och han som lyfte mig till skyarna, iom att jag fortfarande sålde droger var förrådet oändligt. September var varm 2014 och vi knarkade, låg och festade utomhus i en evighetslång cykel.

Jag tänker på vem jag var då, så långt ifrån den jag är idag. Tänker att den jag är idag skulle han aldrig vilja ha, för idag är jag ingen som accepterar, tar ett steg tillbaka för att ge honom mer utrymme, blir hans extramorsa, älskarinna och allt annat än flickvän. Han skulle inte vilja ha mig för han skulle aldrig få tillåtelsen stt göra vad han ville med mig, så som han fick då. Och jag skulle såklart inte vilja ha honom, för idag kan jag se hans sjuka kontrollbehov, skeva svartsjuka och "kärlek" för vad det egentligen är. 

Det är sjukt hur lång bort tiden med honom känns, trots att det var i februari förra året som jag för sista gången gick ut ur den träfärgade dörren. Lika mycket som om det känns som igår känns det som ett helt liv har hunnit gå. Tänk vad mycket som kan förändras bara man vågar ta steget att gå. Nu ska jag resa mig ur gräset och ta min trötta hjärna hemåt. Jag blir extra trött av Linköping för att jag scannar av varje ansikte, vill vara beredd om det helt plötsligt är Simons eller en missbrukande vän. Jag har övertaget för att jag är beredd, men man blir jävligt trött av att vara beredd. 

Att inte kunna hantera besvikelser

(null)


Det är lite mycket just nu, jag har sjukt svårt att ta besvikelser utan att drabbas av ett självförakt som glatt berättar att jag är jävligt naiv som vågar tro på andra människors ord och dum i huvudet som tror mig vara värd att behandlas med respekt. Bredvid självföraktet sitter skammen med bästisen skulden och återupprepar likt en repig skiva att jag enbart drabbas av karman som konsekvens av hur jag levt. Ångesten joinar rätt ofta gänget och ger mig blixtar i bröstet av fysisk smärta som följd till psykisk värk. I deras lilla squad är drogsuget president och gängledare. Hon viskar, knappt hörbart, att det finns en lösning på allt det här. Att varenda känsla som gör ont bara är ett samtal och ett svalt piller bort från att försvinna. Hon lockar med att jag kan stänga av allt, bli obrydd, sluta gråta så fort någon frågar hur jag mår, bli känslokall, att jag så enkelt kan bli ångestfri, skuldfri och känslofri. 

Jag svarar squadet att jag ju måste lära mig hantera känslorna jag stängt av i tio år, att det är enda sättet att göra dem mindre hårda, kantiga och onda. Till svar förvandlas självföraktet till självhat och jag går sönder inifrån av självutplågande tankar. Av allt som händer lägger jag inte skuld på någon annan, jag blir inte besviken på människor som lovar saker de inte kan hålla. Eller jo, när det är en pojkvän som slår eller en nära vän som kallar mig jävla knarkare till andra. Jag blir besviken på mig själv som efter alla år där jag, av människor jag älskat och som jag trott älskat mig, har blivit sviken, nergolad till polis, bedragen, sårad, manipulerad, förminskad, slagen, sexuellt utnyttjad, hotad, skrämd, blåst på närmare hundra tusen, fått hemligheter berättade av och löften brutna från, ändå vågar tro på andra människors ord. 

Jag kommer från en värld där man på en dag kan bli bästa vänner och nästa vara värsta fiender. Jag har nog helt enkelt blivit sviken av fler människor än gemene man, beroende på den värld jag spenderat en tredjedel av livet i. Därför är svek och besvikelser ingenting jag lärt mig hantera än. Jag har varit drogfri i elva månader vs tio år som påtänd där jag kunnat stänga av alla känslor. Jag är för skör för att lita på folk egentligen, jag gör bäst i att inte göra det men ser samtidigt hellre folks fina sidor till motsatsen är bevisad, än tvärtom. Men det gör ju ont att betrakta mänskligheten så och den som lider mest i slutändan är jag, medan det känns som om andra så lättvindigt kan göra saker som sårar. 

Jag tar kanske motgångar hårdare än andra, faller säkerligen djupare än de som hela sitt liv tvingats hantera känslor och besvikelser. Men jag vet inte hur man gör och därför gör det så jävla ont. Jag försöker förklara att det är viktigt att inte lova mig saker en inte kan hålla, till den där "vännen" sa jag det i ett halvår och han gjorde ändå precis det och till min arbetsförmedlare i ett år innan hon gjorde samma sak. Jag är helt enkelt för skör i min drogfrihet för att kunna hantera den känslan. 

Återigen, jag lägger inte skuld på någon annan än mig själv och är tacksam för allt jag får här i livet. Men den enda planen jag hade kvar som jag kunde luta mig emot gällande den helg som innehåller min första drogfria midsommar, 30-års dag och 1år som drogfri, ställdes igår in och nu känner jag mig rätt handfallen. Det känns som att den där vännens fjolårs-upprepande svek inför den midsommarhelg var tillräckligt men jag fixade det utan att helt bryta ihop. Jag visste att jag ändå bara behövde klara midsommarafton för att planer fanns på födelsedagen och nu drogs den mattan också undan mina fötter. Jag har full förståelse för att någon, för mig okänd människa, inte har råd att ge mig något sånt. Det handlar egentligen uteslutande om mig själv och hur jag direkt börjar klanka ner på mig själv som återigen trodde på någons ord, att jag inte är värd någonting och yadayadayada.

Så jag bröt ihop i samma sekund som min sköterska kollade mig i ögonen och frågade hur jag mådde, jag försökte hindra gråten pga inget smink med mig men till slut brast det.  Jag satt vid ån i 103 minuter, hundra meter från jobbet, och försökte förmå mig att gå dit. Till slut gjorde jag det och trots att jag bara pallade två timmar struntade jag i mina sändergråtna ögon och snörvliga nästa och gick. Sen gick jag till gymmet men drog efter en kvart. Spelar ingen roll, huvudsaken är att jag gick till både beroende, jobb och gym. Prestationen är mindre viktig. Det känns som om jag har bestigit Mount Everst med två brutna ben och ett blint öga. 

Känslorna idag har varit jävligt hoppiga och därför har jag trackat intastory, där finns en mer omfattande förklaring på mina känslor och när jag landat lite får jag säkerligen ner det i ord i ett blogginlägg också. Sen om det blir imorgon eller på torsdag vet jag inte, allt handlar just nu om att inte falla för drogsugets lockande rättfärdiganden. 

Observera att det här inte beror på denna konkreta händelse som jag spenderat dagen att sticka offerkoftor för. Jag tycker inte synd om mig själv över huvudtaget och är inte ute efter medlidande. Under dagen som jag visat mina innersta känslor på instastory har jag fått drygt 60 DM varav 43 innehåller människor, både missbrukare och inte, som känner igen sig i mig. Som säger att jag sätter ord på deras känslor och är tacksamma över att jag visar resans alla sidor. Därför delar jag med mig + skrivandets terapi. Det här är helt enkelt reaktioner på vara rädd för att bli cynisk, kontinuerliga motgångar och kontinuerligt brutna löften. 

Det är känslor som kommer ur rädsla för den helgen och hur jag blir om jag får för mig att knark är en bra idé. Det jag tänker och känner är en konsekvens av min godtrohet och hur det är lite viktigare för mig att inte våga tro på någons ord förrän det är hundra procent spikat. Det handlar inte om ett lyxigt I-landsproblem att jag inte får gå på spa utan konsekvensen av vårt normativa samhälle som indikierar på att man bara är lyckad om man har ett stort gäng vänner att fira jämna födelsedagar och midsommar med. Vilket får mig att känna mig misslyckad och ensam. För mig handlar det om att inte låta självföraktet vinna, som säger att jag är den gemensamma nämnare bland alla sårande människor och därför ligger felet hos mig. Att jag inte är värd att behandlas bättre och därför behandlas jag inte bättre. Det handlar om femton år av svek från människor jag tycker om som resulterar i ett litet brutet löfte blir en hel tonardo i mig. 

Och det handlar framgörallt om att visa drogfrihetens resa och hur trasig man blir som människa av att leva i den världen under ständig påverkan av sinnesförvirrande substanser. 

Instagram, där hittar ni dagen. Kanske sparar jag den som höjdpunkt (ironin i det ordet) för att så många reagerat på igenkänningen 👉 Prisonbeauty