Att ha drakar kopplade inom sig som både vill knarka, knulla och ha kickar.

 
 

Jag insåg precis att jag ju glömt önska er en Glad påsk!

Jag tog precis en kvällspromenad till affären och insåg under solnedgången att jag ju inte tycker den här högtiden är det minsta jobbiga. Jag får inte ont i magen av att se glada påskbilder eller känner mig extra ensam när jag ser bilder på familjekonstelationer. Det är påsk, jag mår bra och livet är bra. Det räcker liksom så och det gör mig så jävla glad att jag har kommit hit. Alla andra högtider har ju varit pain in the ass och även om jag går runt med en liten besvikelse för att någon inte höll ett jävligt viktigt löfte från i vintras så känner jag mig inte dugg ensam. 

Jag vill kunna skriva om det där som är en liten tagg i hjärtat men det är svårt när det involverar andra människor som jag inte vill hänga ut. Exen är en sak, de får stå ut med att jag har ändrat deras namn och att jag fokuserar på mitt perspektiv av allt men andra människor ska ju inte behöva hängas ut för att jag har ett behov av att skriva. Jag försöker bara landa i att det inte går att ändra på andra människor, hur mycket en än vill att de ska vara som de lovat, utan att jag bara kan ändra på mig själv och bestämma mig för att sluta lägga energi på det. 

Koka upp vatten med 1tsk vinäger och ett gäng frysta bär, krossa bären när de tinat, i fem minuter. Koka sen äggen som du önskar. Låter du äggen dra en stund i vattnet blir färgen intensivare.

Solen har skinit hela helgen, jag käkade frukost med bästis-Tommy i hans butik imorse och har sammanlagt powerwalkat en mil idag. Svårt att låta bli när solen bestämmer sig för att skina mest hela tiden, för ett år sedan var det dock t-shirt väder så här års hehe. Tänkte också på det jag skrev förut om kicken i att driva in knarkpengar. Jag lyssnade på senaste avsnittet av Alex och Sigges podd där de pratade om heroin och att Sigge hade fått det förklarat för sig att det är som att stänga av allt som är mänskligt för en stund. Och så är det ju, tankar och känslor är ju det som gör oss till människor och att stänga av det är ju att på sätt och vis göra oss till robotar. 
 
I alla fall, jag har väldigt mörka demoner inom mig, det förstår jag ju desto (<- desstu hehe) mer jag skriver om det. Det är demoner som vill knarka, ha spänning, ha kravlöst sex, få kickar och leva på gränsen hela tiden. Demoner som är väldigt utmattande med andra ord och just nu kan jag hålla dem rätt bra i schack. Det är ju en rätt så sorlig tanke att jag måste göra det resten av mitt liv dock, hålla dem i schack alltså men jag antar att det blir lättare ju längre tid jag är drogfr. Men ändå, det är inte lustigt att jag kände mig hemma i kriminalitet och missbruk där dessa demoner fick löpa amok bäst de ville. För jag har nog alltid haft dem i mig, dragits till det förbjudna. 

(null)
Koka upp vatten med 1tsk vinäger och gurkmeja eller bladspenat i fem minuter. Koka sen äggen som du önskar. Låter du äggen dra en stund i vattnet blir färgen intensivare.

Ibland vill jag ju skita i allt, det var ju lättare när jag gjorde det. Lättare när jag inte vad medveten om feminism, jämställdhet, respekt, självkänsla, miljö, kost, motion, relationer, värderingar, moral, åsikter, principer, känslor, tankar och allt annat som hör livet till. Lättare men jag mådde ju inte bättre, så det är väl det en måste göra om en har demoner som dessa inom sig. Hålla dem i schack. Jag ser det som ett gäng drakar och jag likt Game of Thrones-seriekaraktären The mother of dragon håller dem i långa selar och styr så de inte rymmer. Ändå en fin tanke, att jag är lugn och sansad på utsidan men inom mig håller jag ett gäng aggressiva drakar i koppel hehe. 
 
Nåja, nu börjar mina ögon bli trötta trots att klockan inte ens slagit åtta. Känns skönt att jag också börjat acceptera min dygnsomvändning utan att känna mig tråkig, jag får ju ut mycket mer på morgnarna och har ingen anledning att inte ha det så här. Men som jag sa till mobila teamet imorse när jag hämtade medicin; jag är jävlgit glad att jag inte visste vilken livsstidsförändring som krävdes när jag påbörjade medicinerng för ett årsedan. Jag är osäker på om jag hade gett mig in i det då utan garanti att det är värt det, för det är väl ända garantin jag kan ge er som är i aktivtv missbruk eller början av er drogfrihet; det är värt det. Det är värt det tio resor om och för resten av mitt liv. 

(null)

Jag är 29år och ska lära mig att leva det vuxenliv ni andra redan kan utan och innan, jag har ju dock många andra erfarenheter som gör mig till en rätt insiktsfull, analyserande och klok människa. Så en kan säga att vi spelar för två olika lag och vi väl i denna blogg kan mötas i en vänskaplig tennismatch? Jag servrar med mina tankar och funderingar medan ni slår tillbaka med era kloka inputs och förklaringar på det jag inte vet. Precis som vi redan gör med andra ord!
 
Hoppas ni får en riktigt fin påsk, jag ser fram emot massor av timmar med mamma och syster imorgon. De är världsbäst! 
 


Att få en kick av att driva in knarkskulder

(null)


Tre hårda knackningar på dörren. Någon rör sig innanför dörren och jag för mitt högra pekfinger för titthålet, medan jag tittar på min mannen som står vid min vänstra sida. Min älskade, underbara och genuint snälla pojkvän möter min blick och jag mimar frågande vad vi ska göra. Han böjer sig ner mot brevinkastet och ropar in, jag känner inte igen hans röst och reflekterar över hur arg den annars snälla rösten låter.
- Öppna, vi vet att du är där! 

Låset vrids sagt om och min pojkvän tar tag i handtaget i samma sekund för att slita upp dörren. Jag går in och min pojkvän efter. Jag låter hård när jag frågar mannen framför mig varför han inte besvarat våra samtal. Situationen är absurd och jag ser mig själv utifrån. Min blick är kall, min röst lugn och det är inte längre jag som står där. Hon jag betraktar från ett utifrånperspektiv är långt ifrån min känslosamma insida och jag undrar redan där vad hon håller på med.

- Var är våra pengar? 
Han svarar stammande, hans vänstra ben skakar och blicken flackar. Min pojkvän går förbi både mig och mannen, ropar utan att bry sig om svaret och börjar rota bland mannens personliga tillhörigheter. Jag frågar än en gång efter våra pengar utan att lyssna på mannens bortförklaringar. Min pojkvän kommer med något som uppenbarligen har ett affektionsvärde för mannen låter bönande när han ber om mer tid. Jag tittar på min fästman utan att känna igen hans blick och förstår varför mannen framför mig tittar bedjande på oss. 

Fem minuter senare går vi därifrån, jag är hög både på droger och kicken. Pratar hypat och skrattar medan min pojkväns sammanbitna min går tillbaka till det där snälla ansiktsuttrycket jag fastnade för två år tidigare. Tänk om jag hade vetat vilka vi skulle blivit, den där sommaren efter studenten när jag föll handlöst för honom och de snälla ögonen. Vi knullar i evigheter, lika höga på varann som av oss själva,  upplevelsen och drogerna som maximerar oxytocin-tillförseln när våra kroppar möts. Två dagar senare får vi våra pengar med lika mycket ränta som den ursprungliga skulden. Jag är hög på upplevelsen i flera dygn efteråt.  

När hypen lägger sig börjar jag ifrågasätta. Aldrig mig själv eller vårt beteende utan kicken av vad vi gjort och letar bekräftelse i faktumet att han blev rädd. Jag har svårt att förstå varför trots det utifrånperspektiv som jag hela tiden var i. Min kyla var lugn och jag har alltid varit duktig på att med mitt vokabulär låta mer hotfull än jag egentligen är. Min pojlvän är vältränad utan att vara biffig, han är lugnet personifierad och är den som av vänner beskrivs som lite för snäll. Vi är ett bra par, älskling! säger han innan vi somnar samma kväll och jag ler när jag svarar partners in crime, baby. Partners in crime.

Det är våren 2008, jag är 20 år gammal och har för första gången drivit in en knarkskuld. Mannen var en trettiofem är äldre man som förlorade kampen mot en aggressiv cancer något år efteråt, hans yngsta son är lika gammal som mig. Det skulle hända några gånger till innan jag slutade sälja droger och inte en endaste gång reflekterade jag över mitt beteende. Istället njöt jag av kicken det gav mig och blev hypad av respekten jag fick. 



Så här såg månen ut från mitt fönster i natt.

Jag drömde om det där i natt 👆, vet inte om det var fullmånen som fyllde hela min natt med olika mardrömmar. Vaknade i svettiga lakan och med skenande, öronbedövande puls en gång i timmen fram till larmet ringde vid halv sex. Jag tittade på Torpederna innan jag somnade och det var väl det som fick mina tankar på sånt jag inte tänkt på under många år. Jag skäms så mycket över sådana där grejor men allra mest skäms jag över hur det fick mig att känna. Helt plötsligt var jag någon. Jag fick en identitet i och med kriminaliteten som gjorde mig hög på min egen existens. Det spelade liksom ingen roll vem jag var, huvudsaken var att jag var någon. Det blev så naturligt att offra större delen av ens principer, värderingar och moral för känslan av att känna sig respekterad. Det spelade inte heller någon roll att respekten var en snedvriden variant som handlade om något annat än respekt, i den världen är rädsla respekt. 

Kicken efteråt var densamma som att ta emot en lyckad drogleverans eller att gräva ner sedelbuntar i tätförslutna burkar med fuktabsorberande påsar. Ju längre jag är drogfri, desto längre bort känns den här personen som jag varit. Jag får ofta höra att jag måste acceptera att beroendesjukdomen förändrar en men jag har svårt för det. Trots att jag inte kan se hur den riktiga Cecilia har kunnat göra sådana saker, har jag svårt att skylla på drogernas grepp om mig. Sanningen är ju att jag där och då älskade det. Jag älskade den världens spänning som kontrast till det lyckliga svensonliv jag levde dagtid. Jag reflekterade inte en enda gång över hur jag tjänade på andra människors dödliga sjukdomar.

Jag har ringt tjugofemåringars pappor, hotat att berätta för flickvänner och fått knark betalt av någons moster. Att jag hade en identitetskris och kände någon form av felaktig respekt rättfärdigar liksom inte anledningen. För det handlade det aldrig enbart om pengar, utan minst lika mycket om kicken. 

Efter att jag återuppspelat händelsen i nattens dröm var klockan 04:13 och jag betraktade fullmånen när jag rökte bort de ihärdiga hjärtslagen. Grejen är att det inte är händelserna i själv som jag nu i efterhand skäms eller mår sämst över. Vilket det kanske borde vara då andra människor tagit skada och då även missbrukares närstående. Det är väl mer att jag kan förlåta mig själv för det då det på något sjukt sätt tillhör den där världen. Det fungerar liksom väldigt skevt alltihop. 


(null)

Nej, det jag hatar är hur det fick mig att må, att jag faktiskt fick ut någonting av det, mer än pengarna i sig, och således gillade det. Mest för att det känns så otroligt långt ifrån vem jag faktiskt är och hur jag egentligen inte är sådan som gör saker på andra människors bekostnad. Äh, jag vet inte. Har som sagt inte tänkt så mycket på det senaste åren utan ansett att det tillhört det livets regler. Inte ordagrant döda eller dödas, men nästintill. Inte visa sig svag eller sårbar, sätta på den iskalla masken och inte visa minsta tillstymmelse till känsla. Likaså när mitt ex varit bort och flera män stått utanför min dörr i försök att få krita droger, låna pengar eller komma in för att göra Gud vet vad. Första gången det hände stod mina hundar redo bakom, jag var lugn och sansad men bröt ihop så fort de gått. Ringde gråtande till min dåvarande pojkvän och skakade när jag satt med ryggen mot ytterdörren. Svalde ett par lugnande xanor i försök att hantera känslorna, alltid dessa kortvariga flykter bort från allt som kändes.

Får nog försöka tänka på det när perioder är lite tråkigare än andra, som när det där spänningssökandet i mig börjar bli sugen på att fly in i droger eller sex. Det här livet är så mycket bättre. Jag har det hellre tråkigt ibland än att behöva leka katt-och-råtta med polisen, gräva ner pengar & gömma droger, hota beroendesjuka, ljuga för evighetsmånga flickvänner och tvingas hålla fasaden uppe för män som jag vet är psykiskt sjuka. Tack gode Gud för att jag inte lever där längre, tack Gud, Allah, Moder jord, universum, pappa eller vem nu det är som påverkar mitt öde. Allra mest tack till mig själv såklart. Nu ska jag läsa igenom den här texten så många gånger som krävs för att suget efter att ringa en viss man ska försvinna. Det slog nämligen till idag, spänningssuget som först eggar droger och sen går över till destruktiva relationer och kravlöst sex med män som inte vet hur respekt stavas. 

Hoppas ni har en fin påsk allesammans, idag har jag inga planer men ska imorgon till världens bästa mamma för påskmidddag. Det ser jag fram emot, mycket mer än att knarka eller knulla. Blir tacksam över bloggen och er igen, för i samma stund som jag korrekturläste texten försvann alla jobbiga känslor jag hade när jag började. Jag måste nog förlåta mig själv varje dag fram till dess att det blir en långvarig förlåtelse. Som en av mina smarta läsare skrev; jag har ju faktiskt inte varit drogfri så länge. Nio månader är ingenting i jämförelse med elva år, glömmer ju bort det ibland. Klart jag inte ska knarka eller ligga med snubbar som behandlar mig respektlöst. Vad fan kom de tankarna ens ifrån, det är ju en bra dag idag också? 




En vårlista

Jag har helt oförskämt snott en vårlista av Egoina, vår är min favoritårdstid tillsammans med sommar, höst och vinter. Ja, när det verkligen är de årstiderna alltså, det här mitt-i-mellan-vädret mellan årstiderna är inte riktigt my cup of tea. 


(null)

Hur såg ditt liv ut förra våren?

– Jag hade precis flyttat till min lägenhet i Skänninge, den första egna på tio år och försökte deala med både drogfrihet, singelliv och identitetskris. Jag gick i timmar varje dag för att försöka gå bort det som skedde inuti men mådde bra av att ha tagit det första steget mot ett nytt liv i och med eget boende. Det andra gick mindre bra, nästintill varje helg åkte jag in till Linköping, knarkade med fel människor, låg med fel kille och fortsatte fly min identitet. 

 

(null)

Har våren börjat som du tänkt dig?

– Om en nu kan kalla tio minusgrader i mars som vår så har den börjat bättre än jag någonstin vågat hoppats på. Jag jobbar tre förmiddagar i veckan, har hittat ett bra flow i bloggen, kreativiteten, motion, sömn och mat. 

 

Hur hoppas du att våren blir i år?

– Jag hoppas på att dagligen kunna ha solglasögon, slippa underställ, le mot söta pojkar på stan, sitta på uteserveringar och skriva samt gå i all oändlighet medan Sverige färgas i en grönskalig nyans. 

 

(null)

Vad är dina planer för våren?

– Har inga speciella planer mer än att hitta ett bra flow i vardagen, möjligtvis öka en förmiddag till med jobb och hitta en stabilitet som gör att jag känner mig hinna med allt i livet. 20 april ska jag och bästis se Alex Schulman & Sigge Eklund livepodda och det ser jag allra mest fram emot. 

 

Vad är det bästa med våren?

– Solglasögon, vårjacka, lite för vita sneakers, ljus kvällar, leende människor, fåglar som kvittrar, uteserveringar, tussilago och d-vitaminkickar. Äh, finns det ens något dåligt med våren? Om en förutsätter att det blir väder vilket jag tror mig hört att det blir om vintern varit en vargavinter. 

 

(null)

Vad är ditt vårplagg nummer ett?

– Bara ett plagg? Sneakers. Nej, solglasögonen!. Nej. vårjackan! Tunna jackor är min klädfetish här i livet. 

 

Bästa vårstället?

– I skogen eller på stan på någon uteservering.

 

(null)

Vad är det första våriga du ska göra?

– Plocka tussilago och sitta på en uteservering. 


Vad ser du fram emot mest?

Att kunna yoga utomhus men det blir väl inte förrn till sommaren, annars är det där med att sitta på en uteservering i solen en av mina dreams just nu. 


(null)

Vad ska du köpa inför våren?

– Jag pysslar ju inte så mycket med att shoppa just nu, tyvärr. Skulle jag få drömma vore det kanske ett par sneakers, nya pilotbrillor eller lite nya jeans. Har typ bara ett par hela jeans som inte förlorat passformen, det där med trasiga jeans passade min smak perfekt men de börjar bli lite för trasiga. 

Vad kommer du att äta i vår?

- En jävla massa lax med tanke på att jag fått ett par kilo av en läsare. 

 

(null)

Har du redan några sommarplaner?

– Inga planer alls, funderar på att fylla 30år och fira ett helt år som drogfri. Hur jag nu ska fira det har jag inte en aning om, skulle helst av allt vilja åka på spa med bästis eller något men allt som en vill göra kostar ju pengar. Någonting jag inte har så himla mycket utav at this time. Jag ser fram emot en bra sommar i vilket fall! Kanske jobba någon annanstans då det är lågsäsong på cafét jag är på nu, under sommaren?