När man är van att få energi genom knark och inte kost

(null)


Den förlamade tröttheten fortsätter på ett sätt jag har svårt att hantera, eller har ju inget annat val än att hantera men vill så gärna att det ska vara ett fysiskt fel som går att få bort med hjälp av mirakelpiller. Skulle jag få bestämma skulle allt här i världen gå att lösa med rätt dosering piller men så är jag ju pillertrillare också, så den åsikten är ju inte direkt objektiv. 

Jag var hos min samtalsterapeut igår men jag var både stressad och splittrad så efter halva sessionen och ex antal pappersnäsdukar i bitar senare fick jag ge upp. Lika viktigt som det är att prata är det att inte prata när det inte går. Vi pratade överraskande nog om min trötthet och kom in på ämnena kost, motion och sömn. Vilket gjorde det så tydligt hur alla basala behov liksom legat i pereferin senaste decenniet och ju längre ner i missbruket som jag kommit, desto mer har det bara varit som en nödvändigt ont. Det var då jag gick ner till 43kg och kunde leva på tre tuggor hamburgare per dag. Opiater har ju en förmåga att ta matlusten ifrån en. Plus att vi hade hundar så jag gick ju någon halvmil per dag med tre tuggor och nävar med piller som bensin.

Nu, ett år in i drogfriheten, inser jag hur mycket jag återigen ligger efter mot andra snart-30-åringar i kunskap och erfarenhet. Att jag dessutom har skyhöga fördomar på hur ni "normala" lever gör ju skillnaden mellan min verklighet och vad jag tror är er verklighet enorm. Sedan jag blev drogfri har det blivit ännu viktigare att ta hand om kroppen. Det känns som om jag misshandlat den deluxe under tio år och nu vill gottgöra. Eller jag har misshandlat den hela mitt liv då jag haft skyhög ämnesomsättning och kunnat leva på skräpmat utan att gå upp ett gram. Smal på utsidan och fet på insidan. 

När jag gick ner till 43kg var det inte för att jag ville, jag insåg det först ett halvår senare när jag mötte min bästis oroliga blick för första gången på evigheter och han utbrast "Älskling, vad fan har du gjort med dig själv" och hans syrra fick köra mig den dryga kilometern hem till honom för att jag var för svag för att orka gå. I samma veva började jag dejta Simon som tog på sig projekt få-mig-att-gå-upp-i-vikt och var väldigt stolt över att han lyckades. Så stolt att han tog på sig äran inför alla vi mötte och sen använde emot mig när vi bråkade. Han tyckte jag var otacksam som inte gjorde som han ville när han var den som hjälpte mig att gå upp i vikt igen. Logiken i att sluta träffa mina manliga vänner för att han var vid min sida när jag gick upp i vikt, mycket tack vare anti-depressiva, var bara en av hans ologiska logiker.

Så jag gick upp drygt 30kg och sen dess har ämnesomsättning varit rätt fuckad, jag fortsatte äta som innan men skillnaden nu var ju att jag också gick upp i vikt av det. Sen dess har det snurrat lite upp och ner. Några kilo hit och några kilo dit, vikten är inte viktig så jag har inte koll på vad jag väger. Men så blev jag drogfri och ville göra allting rätt. Superpåverkad av alla dieter och tjat om att utesluta kolhyderater, gluten och såna saker har jag uteslutit såna saker. Iom min medicin har jag också fått sugig matlust, precis som i missbruket har jag svårt att äta tunga, varma måltider. Proteiner och kött är värst och varje tugga växer. 

Och så började jag arbetsträna 40% och nu senaste månaden gymma fyra dagar i veckan. Plus en halvtimmes yoga varje morgon och sett till att gå minst 12000 steg om dagen. Aldrig för vikten eller det yttres skull, hela tiden i försök att hantera drogsug och ångest, få själen att må så bra som möjligt och be kroppen om förlåtelse för alla år av misshandel. Bara det att jag ätit och sovit lika lite som innan. Vilket såklart inte går. Säkerligen en självklarhet för er men inte för mig. Jag har inte ens reflekterat över att det inte går att sova 4-5h per natt och äta underskott på kalorier utan att bli trött. 

När jag och min samtalsterapeut pratade om det hörde jag hur skevt jag levt. Jag blir ju också manisk, vill vara superhälsosam men då jag inte påverkats av kost och sömn senaste deceniumet har det liksom inte funnits i mina tankar. Mamma läste för ett par veckor sen att hjärnan behöver kolhyderater för att fungera så det började jag med igen för ett par veckor sen. Så det kanske är en väldigt simpel lösning på senaste månadens förlamade trötthet. Äta mer och sova mer. I och med att jag kunnat tillföra energi och ork genom droger har jag liksom glömt bort hur viktigt de basala behoven är. 

Ytterligare en sak som gör att jag känner mig smått dum i huvudet. Det är ju så självklart liksom, det går inte att yoga en halvtimme, gå två kilometer, jobba tre timmar och styrketräna en timme med endast frukost i magen. Så, nu ska jag äta mer och sova mer och så hoppas vi på att jag är back on track snart. För jag saknar bloggandet så in i helvete ska ni veta. Så in i helvete mycket. 

#1 - - mickan:

Hjärntrötthet, känner verkligen igen mig i det. Med risk för att tjata - ÄLSKAR din blogg och att du är så klok och empatisk. Älskar också dina kommentarer på bloggbevakning :)) kärlek!

Svar: Typ värsta tröttheten ever ju?! Hade aldrig kunnat föreställa mig HUR jävligt det faktiskt är.

Hehe, vad gullig du är. Det är lite min gulitypleasure att hänga där för ofta är det mycket över min gräns för vad som är rena elakheter. Hatar dock folket som kommenterar att jag får allt att handla om mig, VA FAN SKA JAG ANNARS UTGÅ FRÅN?!?!?!? Hehehe

Puss ❤️❤️❤️❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby

#2 - - Pia:

Drömde vi träffades nyss. Du läxade upp mig och kom med cykel.
Super blogg.

Svar: Hehe vad roligt, undra vad jag läxade upp dig för? Möjligtvis miljö, är inte så uppläxande med annat 😉.

Tack ❤️
Ceclia Axelsson, Mjölby