Min relation till min kropp, frizone från utseendefixering i bloggen och ingen jävla rättighet att kommentera andras utseende.

Reality vs Instagram

Ibland blir det tre inlägg om dagen och sen blir det ingenting alls, kände mycket press i början av bloggandet. 

Ville skriva, leverera och bad om ursäkt för både långa inlägg och inga inlägg alls (insåg lyckligtvis till slut att det här ju är min blogg som jag gör hur jag vill med, inklusive radera kommentarer som är elaka eller bara innehåller ologisk gojja). Allt eller inget-människan i mig triggas ju av prestationsprinsessan jag dubbade mig själv till lite för tidigt i livet och av allt jag ska ta och lära mig i det drogfria vuxenlivet är balans det mest primära. Så jag övar på att inte känna press och inte be om ursäkt, för det här är ju trots allt bara min hobby. Att aktivt jobba med att hjälpa andra människor i missbruk och kvinnor utsatta för våld och allt annat jag vill ge tillbaka samhället, ligger på framtiden. Det lilla jag kan göra genom skrivandet får räcka för nu. Måste liksom läka själv först och jag vet ju att det aldrig legat på att ni är oförstående, vill ändra hur eller hur ofta jag skriver utan allt det där ligger i min egen hjärna. Nu har jag iaf kommit dit att jag inte blir stressad av att ett inlägg inte kommit upp på hela dagen och det är skönt. Även om typ två tredjedelar av er som läser här varje vecka, inte följer mig på Instagram uppdaterar jag ändå instastory dagarna i ända (Smygreklam 👉 Prisonbeauty).

Utöver det försöker jag att inte bli manisk med träningen och skippa alla förbud. Det går rätt bra tills jag läser en artikel om snabba kolhyderater och köper fullkornspasta som smakar svettigt kön. Eller hör någon PT säga att man absolut inte ska äta riktig mat utan mellanmål innan träningen, fast jag vet att jag mår bäst av att äta lunch precis innan träningen. För ett tag sen skrev jag i bloggen att jag aldrig haft en destruktiv relation till mat, det måste ha varit årets största lögn. Ja, inför mig själv alltså för när jag skrev det var det verkligen min sanning. Iom att jag kunnat äta vad som helat hela livet utan att gå upp typ ett gram har jag inte brytt mig om vad jag stoppar i mig och svart-vita jag tyckte det väl var tillräckligt underlag för att avgöra att jag alltid haft en hälsosam bästis-relation med min kropp och mina matvanor. 

Klart som fan det är lättare att ha en bra relation med kroppen om den är normativ, så här i efterhand känns det lite osympatiskt att jag skrev så. 2012/2013 vägde jag som minst, 43kg till mina 173cm och gick sen upp drygt 30kg och såg minst sagt friskare ut. Dock tror jag att jag sabbade ämnesomsättningen då för det där att äta en hamburgaretallrik, chips och dipp plus dricka två liter cola varje dag utan att gå upp i vikt, tillhörde helt plötsligt det förflutna. Utan förvarning fick jag känna på hur det känns när kroppen inte gör sig av med prick allt man stoppar i sig. Inte för att jag påstår att jag någonsin varit överviktig, det blev bara lite skillnad i hur jag kan äta.

Grejen är ju bara att hetsätningen fortfarande sitter i mig, blir jag sugen på något har jag knappt självkontroll nog att låta bli och helt plötsligt började jag få dåligt samvete efteråt. Vilket jag egentligen fått senaste fem åren vilket gör det till ren hyckleri att säga att jag varit bästis med kost och kropp. Men ljuga för mig själv har ju varit lite av min paradgren sen jag började knarka. Det som är sjukast i det hela är ju hur normaliserat detta beteende blivit för mig. Och värre har det blivit sedan jag blev drogfri och vill ta hand av varje centimeter av den kropp jag misshandlat genom droger, svält pga droger och ätit sjukt onyttigt pga snabb ämnesomsättning. 

Jag blev ju manisk som ni vet, som vanligt med andra ord. Jag ville lära mig allt om kost och motion och ta hand om kroppen. Började utesluta kolhyderater, gluten och försökte med socker men lyckades aldrig riktigt. Ja men allt det där vet ni, åt alldeles för lite och undrade varför jag blev mer hjärntrött när jag äntligen började styrketräna. Jag började följa hälsofreaks (aka utseendehetsiga konton)  på sociala medier, lyssna på träningspoddar, göra tränings-spellistor och läsa allt jag orkade läsa om mat och att äta sig snygg. Helt jävla fel väg att gå.

Resultatet? Jag normaliserade att få dåligt samvete av att äta det jag förbjudit mig själv att göra, blev successivt onöjd med min kropp och fick känna på vad kroppshat innebär. Ja, jag vet att det var jävligt ologiskt men säg det till mina känslor för mig lyssnade de inte på. Det fuckade upp mitt huvud totalt, samhället fick tillslut mig att bli onöjd över min kropp trots att den var normativ. Tack mig själv och min oförmåga till balans. Sen hade jag ju sämre självkänsla för ett år sedan när allt började. Jag var liksom onöjd om jag yogat mindre än två timmar eller gått mindre än en mil. På en dag. Människorna runt mig applåderade mig som helt plötsligt blivit hälsosam medan jag kände att det var allt annat än hälsosamt i och med att jag fick dåligt samvete om jag inte gjorde det. Men jag trodde det var normalt att känna så när jag inte åt eller tränade "rätt". Jag fortsatte för jag trodde det var så jag skulle leva för att vara duktig, hälsosam vuxen. 

Sen dess har ju självkänslan växt, jag är mer restriktiv med vilka jag följer på sociala medier, lyssnar på och läser om. Framförallt kom jag nyligen fram till en punkt där jag insåg att jag inte har energi att lägga på kroppsförakt, utseendehets, vara duktig och strävan efter att få bort det jag helt plötsligt fått komplex för. Det finns något viktigare och det är att hjärnan ska läka, själen måste må bra och att jag känner mig bekväm i det drogfria samhället som nu också är mitt samhälle. 

(null)


Med det menar jag inte att allt det maniska kring det är borta, så lätt är det ju inte som att bara bestämma sig. Jag får prata med mig själv flera gånger om dagen för att inte falla i gamla mönster, jag hetsäter fortfarande det jag är sugen på och det dåliga samvetet kan kicka in helt utan anledning. Men jag bryr mig inte lika mycket. Jag tror det har hjälpt att visa mina komplex, exempelvis acnen jag fått av medicinen eller prata om att jag inte kunnat gå osminkad sen jag som 16-åring fick höra av killens kompis att jag var ful utan smink. Jag tror det hjälpt mig att vara 100% transperant inför er och att på instastory normalisera degig mage, celluliter, finnar, utan framtänder och allt annat  samhället säger åt oss att inte tycka om.

Sen är jag mer tacksam för min kropp idag, inte för hur den ser ut utan allt den tagit sig igenom och ändå står här stark och stolt. Jag uppskattar mer när jag blir vigare i yogan och lyfter tyngre på gymmet än hur min kropp ser ut av det. Sen vet jag att jag har mycket att jobba på med kosten för att hjärnan och själen ska må bra, jag ska orka mer och allt sånt. Men jag har insett att jag måste ta det successivt för inget verkar fungera av att köra från 0 till 100 på en dag. 

Jag fattar att det ändå är lättare om man har en normativ kropp men man får inte glömma att de sjuka tankar som finns i ens hjärna, finns där oavsett kropp. Vad jag sett i spegeln är nödvändigtvis inte vad ni sett på bilder av mig. Oavsett så har jag bestämt mig för att utseendehets inte ska få finnas här på bloggen, jag kommer inte skriva så mycket om min träning eller min kost. För jag vill ha en frizon från det, både för min egen och eran skull. 

Givetvis skulle jag önska att jag kunde förmedla hur mycket bättre mitt psyke mår av att träna, yoga, gå långa slogspromenader och äta tillräckligt (matlusten är ju fortfarande ett problem, även om att äta en chipspåse inte är det). Men ni vet ju redan det där, hela tiden får man uppkört i ansiktet vad man borde göra för att bli smalare, snyggare och må bättre. Jag vill ha en frizon från det men läser jag att hjärnan behöver kolhyderater och jag känner enorm skillnad i förlamande trötthet kommer jag ju skriva det. Men vad jag gör på gymmet, hur många steg jag går varje vecka eller om jag lyckats hålla mig från socker en hel dag behöver inte ni veta. Det finns väl ingen människa i Sverige som inte vet vad man borde göra? 

Jag läste precis inne hos Paula Uribe att hon fått lite väl hård kritik för kroppshets då hon tränar inför Gladiatorerna och även om jag tycker hennes var alldeles för hård, vet jag att många av er krigar mot massa olika hjärnspöken och därför vill jag inte trigga till något sånt här inne. Även om jag tycker att man som bloggare ska få skriva om vad man vill är inte den här bloggen för träningsintresse som det är för Paula. Att jag sen dramatiskt mimar och dansar framför spegeln på gymmet till Britney Spears och Spice Girl lika mycket som jag tränar, suckar extra mycket när jag reser mig från sängen pga gillar träningsvärk eller känner mig cool när jag köper en power-bar kan vi ju prata mer om i så fall. För jag vet att det kan låta jävligt duktigt om jag skulle rabbla upp saker jag gör och inte skulle nämna det som är mindre "duktigt". Och jag vill inte ge den falska bilden av mitt liv heller. 

Jag försöker helt enkelt hitta en balans i allt och någongång ska jag ta tag i sockerberoendet och äta kanske äta mindre snabba kolhyderater igen. Nää, det är lögn. Ett år har jag varit utan pasta med krämiga såser, kommer aldrig ske igen. Men först och främst måste jag lära mig att få rutin på att äta, lära mig när jag får blodsocker-fall, energi-förlust och vad min kropp mår bra och tycker om att äta. Oavsett så är det viktigaste just nu att hjärnan kan läka och själen må bra, jag vill bli starkare, orka mer och jag behöver yogan för att minimera ångesten. Sen måste man väga upp det genom att mima på gymmet, leka bodybuilder och ligga på soffan och äta chips och dipp eller möjligtvis en hel form kladdkaka. Balansen jag hela tiden strävar efter ni vet.

Min samtalsterapeut rådde mig att skriva ner allt jag köper i matväg, inte för kostens skull utan för ekonomins skull och det ser redan rätt tråkigt ut med många Color och energidrycker och cigg. Och jag fattar ju att kroppen skulle må bättre utan allt det, men det för bli en sak i taget. 

(null)


Just det. 
Sen ska jag fortsätta träna på att inte värdera mig efter mina komplex och ärligt talat börjar det gå bra. Jag har gått till Coop tre gånger utan smink och idag utan bh, jag struntar i om celluliterna syns när jag sitter ner i shorts och håller inte in magen när jag tar kort eller är ute och går. Läste någonstans att många kvinnor har i muskelminnet att dra in magen, hur sjukt är inte det? Alla de här småstegen, som att jag två gånger denna vecka struntade i att sminka ögonen (fick frågan om jag var trött hehe) och visar bilder där acnen syns är inga småsteg för mig. Det är enormt. 

Hela mitt liv har det viktigast varit vad män tycker om mitt utseende, få deras bekräftelse, uppmärksamhet och vara knullbar i deras ögon. Det är väl det största som har hänt mig, att känna att jag inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mitt utseende. Många förstår inte varför det är fel att även ge positiva "komplimanger" för andras utseende. Det handlar ju om att man då objektifieras, möjligtvis känner sig värderad efter sitt utseende och att någon annan har en åsikt kring hur man ser ut och det blir viktigare än vem man är. Ofta vill jag skriva och peppa snygga kvinnor men jag raderar kommentaren innehållande minsta lilla om utseende innan den skickas. Det är inte min rättighet att berätta för någon annan vad JAG tycker om dennes utseende. Det enda som spelar roll är ju vad hon själv tycker, min åsikt är inte ett dugg relevant. 

Jag gillar inte att få komplimanger för mitt utseende alls längre, vill svara "varför tror du att jag bryr mig om vad du tycker?" men är ju uppfostrad att vara artig så gör det inte. Men det är så jävla tröttsamt och jag har på lång sikt inge blivit lyft av att få utseenderelaterade "komplimanger" utan det har bara stressat mig, gjort att jag känt mig värdelös ofixad och blivit mer medveten om hur jag ser ut. Plus trott att folk säger det för att vara snälla för att jag själv inte tyckt det. Åsikter om utseende är ju dessutom jävligt subjektivt och vad andra gillat med mitt utseende har ju aldrig hjälpt mig eller gjort att jag tycker samma sak är snyggt. I stunden har det ju varit viktigt men nu känner jag bara blä. Att kommentera andras utseende känns ändå rätt jävla 1990, vi har väl lärt oss mer än så om hur negativt det påverkar?

Jag önskar att utseendet bara kunde finnas där, att min kropp kan få existera utan att värderas efter fult eller snyggt. Vill man inte operera sig (vilket jag börjar få mig själv att inte vilja, äntligen!) så är ju kroppen vad den är. Går ju inte att göra så mycket åt det och jag kan inte ta ansvar eller ära åt hur seden ser ut. Är ju bra mycket trevligare att få för ens personlighet för den jobbar jag ju på för att vara bra. Som kvinna har man fått lära sig sen barnsben att söt = bra och det går rätt snabbt att inse att man inte är lika värdefull utan det. 

Jag fick ett så jävka bra råd ang. ett av de komplexen jag haft sen jag som tonåring började bli medveten om mitt utseende. Att se det som att det är det som gör mig unik. En enda mening som fick mig att sluta hata mig i profil, inte tycka uppsatt hår är jobbigt och gå mot att inte vilja operera. Jag vill ju inte vara som alla andra, varför då vilja se ut som alla andra? 

Allt det här hör ju ihop, mitt utseendefixering kommer ju delvis av att fått höra andras åsikter om mitt utseende under ett helt liv. I veckan kom jag i disbyt med en snubbe när jag försökte förklara varför det inte är okej att skicka DM ang. utseende efter en instastory. Han ville inte förstå och efter att han sagt att alla väl klär sig för att vara snygg inför andra blockerade jag honom för jag orkade inte ta den diskussionen. Ja, jag klär mig så snyggt jag kan för att samhället har fått mig att tro att jag vill det. Så känslan är ju att jag vill vara det för min egen skull men den egentliga sanningen är ju inte det. Isf skulle jag ju se likadan ut hemma? Det är ju något jag jobbar dagligen på, att kunna gå ut fixad till tårna för jag tycker det är roligt att vara kreativ med det men också gå ut när jag är som minst ofixad. Jag gillar ju snygga kläder, pyssla med hudvård och vara kreativ med ögonsmink men jag vill inte att det ska va något måste. 

Exempel: när jag blev ihop med Fredrik var han lyrisk över min platta mage. Han hade aldrig sett en så "fin och platt mage". Gissa vad den kommentaren han sa en gång 2007 gör med min syn på min lite mer degiga pastamage nu? 

Blev det rörigt alltihop? Kanske borde jag tagit det i två separata inlägg? Nåja, sammanfattning:
  • Jag kommer inte skriva så värst mycket om träning, det här ska va en frizone från det. 
  • Jag kommer antagligen fortsätta skriva om mat då det är det jag tycker är svårast att lära mig samt har sugig matlust. Just nu känns det som om jag inte gör annat än att äta men är konstigt nog mer hungrig? Men inte sugen på något.?
  • Jag ska försöka sluta äta/dricka det jag är sugen på och unna mig gott enbart på helgen tills ekonomi är bättre.
  • Om en månad får ni nog se hur (skevt?) jag fördelar mina matpengar. Eller ät- och drickpengar kanske det kommer bli.
  • Jag fortsätter träna på att visa mig på sätt jag är obekväm med.
  • Kan vi bara sluta kommentera andras utseende? Det är inte en rättighet att säga till någon att denne är snygg eller ful. Ge isf komplimanger för det som faktiskt spelar roll. Det enda viktiga är vad man själv tycker och sen är det ju kul om ens partner finner en attraktiv men det ska ju inte komma på förstaplats av saker ens kille gillar med en. (Simons favoriter med mig var min kropp, min fitta, att jag klädde mig sexigt  hemma, var utforskande i sängen och att jag var omtänksam... Tack för den liksom. Mvh knulldockan aka flickvän)
  • Just det, jag vill inte heller trigga till träningshets för jag fattar ärligt talat inte hur heltidsjobbare med familj hinner. Jag får ju dessutom min träning inräknad i min arbetstid just nu pga hjärntröttheten, tror inte att jag hinna/orka så ofta sen när jag går upp i tid. (Ni med psykisk ohälsa och utmattning som också är föräldrar: ni är mina idoler. Jag orkar inte ens med mig själv mer än jobba, sova, motioner och äta. Sen sova och äta igen pga känns som jag inte gör annat. Än mindre underhålla mina relationer)

(null)

Just det, jag tog på mig nikotinplåster imorse. Såg ut som fentanylplåster så lurade sköterska N på beroendemottagningen att jag köpt fentanyl. Kunde inte spela på det så länge pga kände mig elak. Har bara rökt fem cigg idag, tycker det funkar överraskande bra. Inget sug direkt utan mer vanan att röka och faktiskt rätt äckligt att röka nu. Failade dock nyss och köpte ett nytt paket, måste nog trappa ner med typ 1 morgon och 1 kväll ett par dagar. 1 augusti måste jag vara rökfri och gärna nikotinfri.

Det var allt från mig för osminkade mig idag, pusselipusselipusselipuss.





#1 - - Elin:

Har du testat Champix? Be om att få det utskrivet annars. Som antabus fast mot rökning fick mig att sluta. :) Ingår i det där högkostnadsskyddet. Lycka till!

Svar: Inte testat men läst på massor om det, tydligen är det rätt vanligt att man blir deprimerad och t.o.m självmordsbenägen så har inte vågat prova :/.

Tack ❤️
Cecilia Axelsson