Att för första gången träffa han som under 2,5 år slog mig

(null)

Sitter som vanligt vid Stångån, måste va den absolut bästa platsen i den här staden. Är ju så jävla typiskt att så många kvadratcentimeter innehåller minnen från mig och Simon. Och att han bor ett par hundra meter bort. Det kan varit så att jag såg honom nyss. Vet inte, såg en ryggtavla och kunde inte vända mig om tillräckligt mycket för att se. Kanske kände igen skorna, kom på efteråt att jag kunde kollat efter tatueringen jag förälskade mig i hos honom. Han har en bucketlist där. Några avkryssade, så som bestiga berg och gör olika lopp typ klassikern. Andra inte, som att fylla 65. Älskar fortfarande den tatueringen jävligt mycket. 

Men vi kan ju prata käkkliniken först, gick egentligen inte dåligt men det där med oförberedda saker är verkligen inte min cup of tea längre. Det märkte vi ju bara förra helgen. Jag kan inte hantera när saker ändras utan att jag kan kontrolla elle något plötsligt sker. Vi kom överens om att försöka ta en sockerbitsstor bit tandben utan att använda lugnande. Jag har ju nästan i ett år undrat om jag verkligen behöver det, har aldrig haft tandläkarskräck och nästan sett fram emot det. Vilket jag som sagt har varit ärlig om mot alla inblandade. 

Besvikelsen jag kände av det beslutet var ett rätt tydligt tecken på att anledningen till att jag har velat ha lugnande är för att få den där lilla ruschen jag älskar med benzo. Andra grejen var att jag måste sluta röka fram till operation så ska ringa vc imorgon för att se om jag kan få nikotinsubstitut. Risken att det blir infekterat eller att skruvarna till implantaten lossnar ökar med massor av procent hos rökare och det tänker jag såklart inte riskera. Jag har ju försökt sluta röka länge nu men då det blivit en droghantering på många sätt har det inte gått. Nu har jag inget val och det är såklart bra. 

Okej, tillbaka till Simon.
Jag hade gått Linköping runt för att hitta något ställe med päronglass för tyckte jag kunde unna mig det, gick inte utsn fick nöja mig med melon hus en sur expedit på en godisaffär (förstår mig inte på sura expediter, fattar dem inte hur de förlorar kunder?). Tänkte att ån vore en bra plats att landa i hur beroendet nästan lyckades lura mig att ta lugnande och hur jag ska lösa rökningsgrejen. Nu vet jag ju inte om det var han men om vi ponerar det så reagerade jag inte alls som jag tänkt, trott eller varit rädd för.

För ett tag sen fick jag frågan om jag är rädd att han ska komma hem till mig, jag kunde inte riktigt svara för jag vet inte. Jag har aldrig reflekterat över det, konstigt nog. Jag vet inte om jag ens är rädd för honom längre. Jag kanske borde va men jag känner att... jag typ inte orkar vara rädd? Jag har ju alltid varit dumt orädd för människor, oftast inte varit rädd för Simon förrän han faktiskt gjort något mot mig. Jag har inte varit helt oprovocerade mot honom. När han har kallat mig hora har jag sagt ifrån och blivit arg, när han på ren härskarretorik-manér satt på tv:n när jag försökt prata med honom har jag tagit tag i den och låtsas att jag ska kasta den i backen. 

Vid majoriteten av alla bråk har vi stått och skrikit till varann med ansiktet några centimeter ifrån. Jag tror det blev en form av försvsrsteknik, att aldrig visa min rädsla förrän han de facto satt gränsle över mig, höll fast mig eller på annat sätt utövade fysisk makt och senare fysiskt våld. Jag har sagt saker jag vet retat upp och provocerat honom,  sagt sårande saker och varit uppkäftig. Jag trodde länge att jag därför fick skylla mig själv att han då utövade fysisk misshandel. Den psykiska var alltid värre i vår relation, hur han successivt förminskade ner mig till ovärdig och hur jag började tvivla på mig själv. 

När vi bråkade var jag aldrig tyst, vägrar ta bort blicken från hans kolsvarta ögon eller visa mig svag. Jag vet inte om jag var rädd, jag var rädd när han gjorde saker och undvek att göra honom svartsjuk, avundsjuk, sur eller stött. Men när bråket sen var igång backade jag liksom aldrig. Som sagt, jag tror det var mitt sätt att överleva. Fake it til’ you make it liksom. Jag var rädd efter vår separation, när jag förstod vem han egentligen var, hur han hade lyckats manipulera mig och jag insåg att jag kom fysiskt lindrig undan (ja, bortsett från framtänderna då).

Så, i ett år har jag varit nojjig över att stöta på honom utan att egentligen veta varför. Han skulle aldrig göra något mot mig på öppen gata, det var alltid viktigt att ingen fick se eller veta och han framställde sig som en charmerande och missfärstådd kille. Grejen är att jag aldrig vetat varför jag varit orolig för att stöta på honom, som jag sagt tidigare vet jag inte om han vet om min blogg/Instagram. Även om han omnämns som Simon här men egentligen heter något annat vet ju alla som vet vem jag är privat också vem han är. 

När jag nu såg ryggtavlan som jag tror tillhör honom förväntade jag mig kaninpuls, värmevallningar, ångest, kallt bröst och skakande steg. Men det hände ingenting. Jag försökte lista ut om det var han men kände inte alls de symptom jag var säker på. Nu vet jag ju inte till hundra om det var han och det kanske är just det. Jag såg inte hans ögon, dem som i ett år förföljt mig i drömmarna och kan därför intala mig att det inte var han. 

Jag har ju som sagt drömt mardrömmar om honom sedan i slutet av vårt förhållande och efter seperstion har det nästan uteslutande varit att jag gått tillbaka till honom eller att han jagat mig. Aldrig att han riltigt gjort något innan jag vaknat men det där med att gå tillbaka är drömmarnas största rädsla. För det förstörde mig, min självkänsla, självrespekt, självförtroende och självtillit så fruktansvärt mycket. 

Fan, fattar inte varför jag inte reagerade mer. Det måste va så att iom att jag inte vet om det var han ställde hjärnan in sig på att det inte var han. Och jag vet inte om jag fortfarande är rädd för honom, det handlar nog mer om att jag inte vet hur jag ska agera om vi stöter på varann, om han stannar och vill prata, vad gör jag då. Jag kanske bara lurar mig själv till lugn som en försvarsmekanism? Men det känns som att han inte kan komma åt mig längre och iom att den psykiska misshandeln var värst, intensivare och vanligare än den fysiska kanske det gör att jag känner som att jag har övertaget? 

Fan, hatar när jag inte vet varför jag känner och tänker som jag gör. Ni som levt i våld i nära relationer, är ni rädd för era förövare? 

#1 - - Anonym:

Min förövare träffar jag 1 gång i veckan när han ska hämta barnet. Kan inte påstå att jag är rädd för honom, inte längre iaf! I början direkt efter separationen träffade jag honom inte gärna själv dock... å det va inte för att jag va rädd för att han skulle göra något utan mer säga nått onödigt som gjorde mig ledsen. Men nu om det sägs något så rinner det av mig direkt å jag tar de inte, flinar bara å säger "ja, det är inte mitt problem att du tkr så om mig... det är ett fritt landoch det bekommer mig inte, synd bara att du inte kommit längre i din bearbetning ha de bra ses på söndag" 😂

Svar: Jag trot det skulle va annorlunda om jag träffade honom lika ofta som dig. Det är som om jag vill få det här första mötet avklarat bara.
Ceclia Axelsson, Mjölby

#2 - - Ida:

Jag hoppas att du inte är rädd för honom längre, på något sätt får jag som läsare uppfattningen att du nästan vill springa på honom undermedvetet, för att se om han fortfarande påverkar dig och om han har samma makt över dig IRL som i dina drömmar... Men jag kan såklart ha misstolkat det totalt.
Jag kan mycket väl tänka mig att du hade känt annorlunda än idag om du:

1. Hade varit säker på att det var han
2. Hade mött hans blick

Det där med att möta blicken är iaf något som påverkar mig. Jag har inte varit i ett förhållande med våld i, men jag menar rent allmänt.

Svar: Ja, jag vill nog det. På ett sätt för att se hur jag reagerar men också ligger någon vilja i att typ visa hur bra det går för mig hehe.

Ja, blicken är något som fortf förföljer mig i drömmar. Den rädds jag mest. Men vill typ göra det för att ha det överstökat.
Ceclia Axelsson, Mjölby

#3 - - Anna:

Jag var rädd för mitt ex. Han slog mig varje dag i 2 år. Men när jag träffade honom efter något år så blev jag inte det minsta rädd. Märkligt,men jag tror att man klarar det eftersom man inte längre sitter fast i ett förhållande med personen.

Svar: Ja du har nog rätt, sen tänker jag för att bli en sån kvinna som stannar i det behöver mannen bryta ner en successivt. Och när en nu lämnat exet har en byggt upp självkänslan och är inte längre i hans klor vilket gör att en kan se ur ett bredare perspektiv.
Ceclia Axelsson, Mjölby