1 år som drogfri

(null) 

(null) 

(null)

Så är det äntligen här, den största dagen i mitt 30-åriga liv. Så många gånger som jag varit osäker på att få uppleva den just idag, när återfallen legat nära och drogdjävueln  försökt intala mig att en gång är ingen gång och två är lika med noll. Jag har aldrig varit så stolt över någonting jag åstadkommit som det här, som jag har kämpat och krigat. Gråtit, varit frustrerad, all ångest, legat i fosterställning i veckor och undrat hur jag ska överleva utan knark i mig. Hur min sanning varit att jag knarkat sönder förmågan att vara glad, lycklig, kär och inte längre kunna skratta från djupet av min mage. 

Så har ändå stunderna kommit. När jag sprungit upp för trappan till station för att euforirus har gått bananas i magen. Jag har då och då känt genuin lycka, varit så glad att jag skrivit till behandlingsterapeuten på frivården om det är möjligt att känna så utan droger. Jag har kanske inte varit kär ännu men vågar hoppas på att det kommer och jag har definitivt skrattat sådär långt ner ifrån magen.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ångrat min drogfrihet, i stunder har det känns som mitt sämsta beslut någonsin. Men så har jag krigat mig igenom känslan, de första månaderna kommit till beroendemottagningen med grå aura runt mig och bara skakat på huvudet på frågan hur jag mår. Sen när vändningen kom, dels när avtändningen la sig och kroppen blev fysiskt starkare, började orka saker igen. Men störst är såklart när psyket successivt börjar må bättre, känslan av att vara tacksam för fågelkvitter och soluppgångar. Blivit tårögd av nystädad lägenhet, smaken av en varm choklad och kunna börja sätta ord på allt genom skrivandet.

Jag bestämde mig rätt tidigt att bearbeta skiten utav allt, helt plötsligt började saker jag stängt av i tio åt dyka upp. Känslor, tankar, intryck och sinnesstämningar jag glömt bort att man har som människa. Inte kunna knarka bort allt som är tråkigt, jobbigt eller gör ont inuti. Och så insikten om hur efter jag låg andra i min ålder, subtila saker som för andra var vardag men för mig innebar ytterligare ett problem med att interagera i samhället.

Börja gå med ryggen stärkt, våga möta folks blickar trots att jag i månader var osäker på hur länge en kollar någon i ögonen. Sluta bry mig om mäns bekräftelse av min knullbarhet, sluta bry mig om deras åsikt om mig överhuvudtaget. Bygga upp självkänsla, självrespekt och acceptans, lära mig att sätta gränser, hindra impulser och påbörja ett konsekvenstänk. Lära mig innebörden av balans, hitta verktyg för att inte gå all in eller ingenting. Bli hon som yogar, powerwalkar och till slut styrketränar, så långt ifrån vem jag alltid har varit men i dag så självklart för att själen ska må bra. 

Hitta en identitet, inse att jag är så mycket mer än min kriminalitet och mitt missbruk. Förlåta mig själv för att jag sålde fentanyl till han som inte längre lever på grund av det, förlåta mig själv för alla lögner, svek och smärta jag åsakat min omgivning. Förlåta mig själv för vad jag kostat samhället, alla familjer, relationer och ekonomier jag förstört i min besatthet att tjäna pengar på andras missbruk. Förstå berorndesjukdomens komplexitet, inse att jag utvecklat ett funktionshinder, acceptera att hjärnan är uppbränd och utbränd. Inte känna igen mig själv, min kropp och hjärna. Inte orka allt jag brukar orka, tvingas acceptera att jag bara har en viss mängd energi per dygn och måste vila mer än vad jag är van vid. 

Blivit sviken gång på gång av någon jag genuint älskade och trodde va min bästa vän. Bli behandlad som en knulldocka genom att ha en sexuell relation med en gift man. Inse att manliga vänner inte bara velat va vänner, deala med ensamheten som kommer av att säga upp kontakten med alla utom bästis-Tommy och lära mig att vuxna och drogfria relationer inte ser ut som jag var van vid. Lära mig sociala koder, hur man småpratar med kassörskan på Coop och kallpratar med bekanta utan att känna mig som en parodi. 

Acceptera vem jag är, att jag tankar energi genom att vara själv och sluta försöka vara någon jag aldrig har varit men ändå alltid försökt vara. Våga stå för min historia, berätta hur jag levt och vara transperant med alla fel jag gjort.  Så många timmar som lagts på totalt självförakt men som successivt minskat. Skapa nya traditioner, genomgå mina första drogfria högtider, årstider och alla andra tider. Ta tillbaka Linköping, staden som varit min men alltid lite mer hans. Simons stad. Bygga upp det han förstörde, inse att minnena jag hade var sanna och inte påhittade som han påstod.  Drömma mardrömmar flera gånger i veckan och vakna ett tiotal gånger per natt med öronbedövande puls och hårda hjärtslag. Ett år av hans ögon i mina drömmar, rädslan att möta honom varje gång jag varit i Linköping, sen vilja möta honom för att få det överstökat och till slut tro mig möta honom och inte känna någonting.

Bli singel och bo ensam för första gången på elva år, bearbeta alla slag, psykisk misshandel och gånger då han sexuellt ofredat mig. Försöka förstå varför jag stannade så länge, förstå varför han gjorde det och till slut acceptera att jag aldrig kommer kunna förstå. Få känslan av att ha flyttat hemifrån och bli glad av tanken att jag kan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Inse hur snabbt man blir instituonsskadad av att vara inlåst 23 av dygnets timmar och lyda kriminalvårdens ord. Bli av med frivården som så länge varit min trygghet, gått behandlingsprogram som förändrat mig och som jag är övertygad om har stor del i att jag klarade det.

Dra ut framtänderna, känna föraktet mot Simon som gjort det mot mig och tvingas gå med löständer.  Starta en blogg, börja skriva, ha livestream på julafton för alla som var ensamma, våga säga ja till inspelning med Agenda och helt plötsligt bli igenkänd för mitt missbruk på ett sätt jag inte var van vid. Och inte tyckte om. Inse hur negativt jag påverkades av sociala medier och hur skev min syn på normala människors liv var. Ta bort Facebook och snapchat och vara selektiv med vilka jag följer på Instagram. Börja bygga upp relationer online, lära känna massa kvinnor som förstår mig bättre än någon annan, plus ett par snubbar. Börja värdera mig själv och inse att jag har rätt att sätta krav på vilka människor som har en plats i mitt liv.

Det är mycket kvar såklart men att ha nått den här milstolpen som ett år faktiskt är, är så förbannat jävla stort. De första månaderna som jag räknade drogfria timmar och dagar var så evighetslånga, min första drogfria månad utan att sitta i fängelse var enormt för mig. På ett sätt känns det som om jag aldrig har levt det livet, som om det är en film jag sett där någon som ser ut som mig spelat huvudrollen. Samtidigt som det känns som om allt det där var igår och att jag inte alls varit drogfri ett år.

Jag vet att jag gjort det största jobbet själv men jag vet också att ensam inte är stark och att jag utan människorna omkring mig inte skulle klarat det. Jag har bättre relation med mamma, syster och Tommy än någonsin, de är mina skyddsvästar som hållt min hand när jag balanserat på tunna trådar. Varje gång jag fallit har de varit mitt bollhav som gjort att jag aldrig fallit så hårt att jag inte kunnat tagit mig upp. Min övervakare och behandlingsteraput på frivården, sköterska N på beroendeenheten och socialsekreterare på ekonomiskt bistånd som hjälpte mig under den första kritiska perioden. Och idag också min handledare på arbete & intergration, arbetsterapeut och chefen på min arbetsträning som stått bredvid när jag tagit staplande steg ut i arbetslivet. All personal på beroendeenheten och arbete & intergration, så många som funnits här under året som gått, med ett gemensamt mål: att det ska gå så bra för mig som möjligt. 

Att känna en gemenskap i Mjölby och Skänninge, tagit upp kontakten med gamla vänner som jag från och med nu hoppas på ha en självklar plats i mitt framtida liv. Och så slutligen ni. Ni som orkar läsa det jag skriver, kommenterar och ger råd, inputs, reflektioner och får mig att förstå mig på samhället. Ni som delar med er av egna historier och ger mig hopp om mänskligheten och medmänskligheten. Ni som varit en del av att bygga upp min självkänsla och mitt självförtroende, fått mig att våga tro på att jag är bra som jag är. Det finns så mycket jag vill säga men ändå känns ord överflödiga, som om de inte räcker till för att beskriva allt jag känner eller förklara stoltheten över resan jag har gjort. 

Ett år alltså... fy fan, det bästa året jag någonsin gjort! 2011 hörde jag nedanstående låt första gången och sen dess har den följt med mig och är min favorit i alla kategorier. Jag bestämde mig då att jag inom tio år skulle kunna göra det han sjunger i den text som blivit min favoritmening och som jag en dag vill tatuera in på min kropp. Det skulle ta sju år men nu kan jag se mig själv i spegeln och tänka att det gick bra till slut.

Jag vill kunna se min egna spegelbild om tio år, tänka att det var mycket skit och så men det gick fint ändå.
Johan Alander - Ingen enkel väg ut

(null)






#1 - - Caroline O:

Bra jäkla jobbat! Vilken resa..! 👊🏼

Svar: Tack ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie:

💪💪💪❤😍

Svar: 😘❤️

Är det paulas choice bha 2% du rekommenderar? (För visst var det du som rekommendera den?)
Ceclia Axelsson, Mjölby