Vad hände på min Instagram i helgen?

Godmorgon måndag!
Iom att jag har lite problem med att få flow i skrivandet just nu så fuskar jag lite genom att kopiera ett par av helgens Instagram-poster & instastorys iom att alla av er inte följer mig där (👉 Prisonbeauty)

I fredags pratade jag om Bitcoins:

(null)

(null)

(null)



I lördags färgade jag håret med hjälp av hela kroppen och matchade färg med ärr, jag skämtade om puder och var bitter pga en man  på Instagram samma dag hade kommit med det trötta argumentet att det faktiskt finns kvinnor som misshandlar också. Typ lika uttjatat som INTE ALLA MÄN!!! Är sjukligt trött på alla män som ska ta fokus från kvinnor i diskussioner när männen är mer än överrepresenterade som förövare. Ja, vi vet att det även finns psykopat-kvinnor men nu är det inte det vi pratar om. Det är som om många män tar det personligt för att de likt förövarna också är kukbärare. Älsk på de män som bara kan stå för att många män är svin och mansbebisar utan att försvara det manliga släktet genom att peka på den lilla procent med kvinnor som gör samma fel.

(null)

(null)

(null)


Och igår var jag hos mamma med den brutna foten och handlade, lagade mat och städade. Sen satte jag på nya säsongen av Orange is the new black och för första gången sen jag blev drogfri kände jag bara ett avsnitt till. Har ju haft problem med att orka koncentrera och fokusera på att kolla på serier och filmer. Allra mest amerikanska för då måste hjärnan användas ytterligare ett steg genom att översätta. Så pluspoäng för att jag kollade flera avsnitt på raken även om händerna hela tiden var tvungna att pyssla med något. Serier är ju väldigt förknippat med droger för mig då jag började knarka genom att ha många, långa myskvällar på mysiga droger med dåvarande pojkvän. Så nu tänker jag skapa nya serie-referenser utan knark plus att det är nice att komma ihåg det man sett.

(null)

(null)

(null)


Och så skrev jag ett par inlägg också: 

(null)

Ibland kan jag känna sådan genuin avundsjuka. Som när en ser ett nyförälskat tonårspar som är övertygade om att de kommer leva ett helt liv tillsammans, små egenheter är enbart gulliga & det syns utanpå hur intensiva känslorna känns inuti. Så går man 5m bakom, som en tant i deras ögon fastän man bara är 30år och tänker cyniska, bittra tankar om att någon kommer bli sårad, egenheterna kommer bli störningsmoment och när den nykära perioden lagt sig kommer de inte längre ligga tio gånger om dagen.

.


Precis så kan jag känna när jag betraktar människor som är i början av sitt knarkande. Innan det blivit ett beroende, när de bara blir lite bakis dagen efter och tror att det är att ha avtändning och säger att det inte alls var så farligt. När missbruket fortfarande är en rosaskimrande evighetslång festival och bara är mysigt, härligt och roligt. Innan några kännbara konsekvenser kommit och ingen förlorat jobb, skuldsatt sig, ljugit för familjen, förlorat hyreskontrakt, svikit vänner och sårar partner.

.


De flesta missbrukare söker ju hela tiden den där första perioden men man når den liksom aldrig trots att en ökar doser och byter substanser. Samma dag som jag muckat från fängelset och varit drogfri mina första 6månader på 8år köpte jag ett fentanylplåster så fort jag steg av bussen från Göteborg i Linköping. Jag hade bestämt mig samma dag dom jag ställde in mig, det var enda sättet att härda ut frihetsberövandet, att se fram emot återfallet. Jag hade sparat pengar av den lilla lönen på 13kr i timmen så jag skulle ha råd att ta mig själv till Nevereverland. Jag klistrade en 1x1cm stor bit plåster på folie och andades in den kemiska smaken med ett rosa sugrör, orolig över dosering efter så lång drogfrihet & förväntade mig det välbehagliga ruset. Och jag kände det, så intensivt att hela min värld snurrade. Eller inte. Jag kände inte i närheten vad jag fantiserat om i 153 dagar.

.


För så är det, de flesta fall av drogmissbruk slutar med beroende & misär. Där jag är nu Så när jag hör människor säga att de kan sluta när de vill men inte slutar för att de inte vill avundas jag naiviteten. Jag saknar känslan av att ha hittat livets elixir, för den känslan är övergående.



(null)

Jag vet inte vad som skadat mig mest. Att leva med en psykopat under fysiskt och psykiskt våld, bli fråntagen mina rättigheter på ett slutet kvinnofängelse, vara styrd av beroendet, leka katt-och-råtta-lek med rättsväsendet, behöva rätta mig efter regler som frivården och beroendeenheten satt upp eller att begränsas av ångest, depression, social fobi, ptsd, avtändning, påtändning, utmattning eller uppbränd hjärna. Antagligen en blandning av allt.

.


Jag vet bara att jag känner en surrealistisk frihetskänsla när jag ska välja dip-pulver. Jag ler lite när jag väljer Fresh Island och en tanke jag tänkt hundratals gånger senaste året tar ett varv inom mig. "Jag får göra som JAG vill". Det visade sig att Fresh Islsnd inte alls var god, inte i närheten av Tortilla som jag vanligen tar utan rent ut sagt rätt äcklig. Men det gör ingenting för jag känner en annan smak på tungan, självständighet och frihet. För att jag inte väljer den smak Simon bestämde att vi tycker om.

.


Tänk att en så liten sak kan ha så stor betydelse, nästa gång tänker jag prova ytterligare en smak. Jag ska gå igenom hela OLW och Estrellas jävla sortiment till dess att jag hittar den som ska komma att bli min favorit. Och den smaken kommer aldrig mer bli tortilla, för jag har aldrig tyckt om tortilla så jäkla mycket ändå. För jag får göra vad jag vill nu. Jag får göra det hur jag vill, när jag vill. För jag är fri nu. Så jag äter chips med rätt äcklig dip till kvällsmat och fylls av den bekanta känslan jag kände för exakt 1 årsen och för ganska exakt 14 årsen. Som om jag flyttat hemifrån och inte har någon som bestämmer över mig.

.


En dip en söndagkväll alltså, så betydelsefull ändå.



❤️❤️❤️❤️

Så mina vänner, det där hände på min Instagram i helgen.