Ni och jag, jag och ni.

(null)


Ni är så jävla fina, ni stärker mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt innan jag tog modet till mig att starta den här bloggen. Det är fredagkväll, jag har svalt sömntabletterna, har ingen dålig man bredvid i sängen och inget knark i kroppen. Fixade helt enkelt den här dagen.

När jag startade bloggen var jag så jävla osäker på om jag fick ta utrymmet, så mycket dumt jag gjort i mitt liv som skulle vara anledning till att jag inte längre hade samma rättigheter som andra. Ja, de självutplånande tankarna har alltid varit en del av mig. Vet inte hur många gånger jag kommit in på beroendeenheten de senaste 18 månaderna och frågat sköterska N vad som är fel på mig. Har så länge jag kan minnas varit min egen största fiende, förminskat, klankat mer och använt mig själv som slagpåse. Självföraktet har liksom blivit så normalt att jag aldrig riktigt ifrågasatte, samtidigt uppfattades jag tvärtemot och fick kämpa emot jantelagens fula tryne som ju inte visste vilken dålig självkänsla deras självutnämnda poliser slog på. 

Jag måste komma ifrån det, jag måste sluta tro att jag är så jävla fel. Ville mest kika in och säga att jag fixade den här fredagen som började med dåliga förutsättningar genom att ha otursnummer. Jag vill också säga att jag läser på riktigt allt ni skriver, läser och tar till mig. Just nu ligger 41 obesvarade kommentarer, 56 DM på Instagram och msilkorgen har jag inte ens öppnat. Förlåt men jag läser och berörs, önskar att jag en dag får orken att bara svara på alla också. 

Lördag imorn och mitt enda mission är att berätta för mamma, har fortfarande inte tagit upp detta med någon av mina närmsta. Vill inte bli dömd för vilka killar jag ligger med, är väl mest det. Orkar inte höra hur fel det är för det vet jag redan och just sexet är så obetydlig grej i allt det här. Det är alla grejor runt omkring som spelar roll. Ska åska och regna imorn också, och alla vet ju att åskiga dagar är de sämsta knarkdagarna? (....) 

Tack hörni, på riktigt!