När inga ord kommer ut där ord behöver komma ut

 
Jag fortsätter ha massa ord inom mig, men aldrig haft såna här problem med att få ut dem. Det spelar liksom ingen roll om jag skriver, pratar, tänker, målar eller sjunger. Orden fastnar och gör bröstet svårt att andas.

Jag träffade min handledare på kommun som har hand om min arbetsträning idag,. Vi pratade om veckorna på sommarjobbet, de som varit tre men känns som en hel evighet och den fjärde som jag avslutar denna vecka. Sen tillbaka. Tillbaka till rutiner, längre arbetsdagar, människor som vet varför jag ibland stormar ut utan att säga någonting och hör på min röst när jag börjar bli så frustrerad att det snart går ut över någon annan. Tillbaka till det jag behöver för att fundera.

- Du måste ha väldigt mycket ångest inom dig. 
Första gången vi sågs där i mars försökte jag förklara konsekvenserna av mitt missbruk, hur jag hade en social ångest jag inte känner igen sen innan missbruket och inte vet hur länge man kollar någon i ögonen. Att jag hade skev syn på vad normalt är, att jag tänker för mycket, analyserar ännu mer och har en hjärna som aldrig, aldrig är tyst. Sen dess har hon sagt den där meningen otaliga gånger, att jag har så mycket ångest inom mig. Idag säger hon det när jag svävar iväg på att jag inte långre vet vad jag strävar mot, vad mina mål är, vad jag nu ska se fram emot när första drogfria året är gjort och att jag bara vill nå det där någonting och sen vara nöjd med det. Vad någonting nu är. 

Samtidigt så oroar mig för att jag aldrig kommer kunna göra det, nöja mig alltså. Prestationsprinsessan inom mig har alltid varit så intensiv, jag har egentligen aldrig tyckt att jag är dålig. Bara tyckt att jag alltid kan göra saker lite bättre. Till skillnad från självkänslan har det aldrig varit några större problem med självförtroendet. Jag är en Pippi Långstrump som vet vad jag är duktig på och tror att jag klarar allt till dess att motsatsen är bevisad. Samtidigt är jag en Ronja som vill klara allting själv, alltid vågar hoppa över helvetesgapet och inte är rädd för viltvitrorna. Men har man sugig självkänsla spelar det ingen roll hur självförtroendet är, för är självkänslan sugig värderar man sig efter sina prestationer och är man aldrig nöjd över sina prestationer så är man inte nöjd med sig själv.

Jag får ofta höra att jag måste jobba upp min självkänsla först, som om det kräver lika simpla övningar som för att till slut lyckas stå på huvudet. Jag blir frustrerad av att höra det. Dels för att jag har bättre självkänsla än någonsin och dels för första gången i mitt vuxna liv känner att jag är bra, att jag håller på att lära känna mig själv och också tycka om mig själv, jag tycker jag förtjänar respekt och säger ifrån om någon inte behandlar mig respektlöst och jag har slutat bära alla andras ansvar på mina axlar. Sen är den såklart inte perfekt, självkänsla är som kondition som kräver kontinuerlig motion. 

Nu tog det stop.
Som om jag bara hade en viss mängd ord i mig som trots allt kunde komma ut, så nu är de ute och inga andra finns kvar. Jag sitter på balkongen med el-ciggen och tycker för första gången den här sommaren att det är rätt nice att sitta här ute kvällstid. Det hände igår också så det måste ju betyda något? Till skillnad från alla andra kvällar som jag bara har velat att de ska ta slut. Mina tankar vandrar dock iväg lite för mycket. På fel män, på möjligheter till återfall, hur jag skulle kunna påbörja med kriminalitet i smyg igen och på snabba pengar. De fyra sakerna i mitt liv, i den mörka delen av mig, som jag vet stillar rastlösheten och kicksökandet i mig.

Jaja. Det känns ändå som om det håller på att vända? Imorgon är det onsdag vilket är lika med ledigt, jag tänkte åka till mamma och laga mat, ta en titt på Skänninges största event Skänninge marken och sen klockan 18:00 gå in hos den ansiktsterspeut mamma började gå hos när jag låg i magen. Jag ska nämligen få göra den födelsedagspresent jag fick av mamma genom en ansiktsbehandling, som jag har längtat. Sen när hösten är på intåg ska jag lösa in den andra lyx-presenten jag fick från en av er: massage. 

Såna grejor alltså, det var något som slutade prioriteras när missbruket blev misär och när jag började knarka mer än jag sålde knarka. Har inte varit hos en frisör på fyra år (lögn, hade frisörelever i fängelset) och fick som 25-åring lära mig att färga och klippa själv från att ha gått hos frisör var åttonde vecka sen tretton års ålder. Livets kontraster alltså, skrev om det på Instagram igår 👇.
(null)

(null)

Det är augusti 2014 och misären har kommit som en rejäl käftsmäll. Företaget är satt i konkurs, huset har förvandlats till ett pundarlager av alla prylar folk bytt för att få droger, Fredrik hade fått sparken från sitt Svensson-jobb och Mercan, ATG:n som kostade hundratusentals kronor i början av vårt förhållande hade successivt bytts ner mot en Volvo 745:a. Vi var skuldsatta, fått abonnemang avstängda, blivit av med pengar under husrannsakningar och blivit blåsta av köpare. Vi la mer tid på att knarka än att sälja knark, hade inte längre något kärleksliv, hade knappt någon kontakt med familjen och alla genuina vänner hade bytts ut mot de som var lika aktiva som oss. Vi inväntar fängelsestraff, har gått över till fentanyl och stjäl för att kunna upprättahålla någon form av drägligt leverne.

.


Jag satt i sminkrummet och betraktade kvinnan jag mötte i spegeln. Vem var hon? Mitt hår var en enda rastabulle på huvudet, jag vägde 43kg och hade hål mellan framtänderna. Helt plötsligt fylls jag av en sådan intensiv flyktkänsla. Fredrik hade senaste tiden börjat prata heroin, vapen och väpnade rån. Något inom mig, som jag idag tror var pappa, sa att jag var tvungen att lämna. Jag skulle inte överleva annars, det blev så tydligt.


Jag skulle komma att få mycket skit för sättet jag lämnade på. När jag satte mig i bilen och skulle köra därifrån ringde jag en vän för att kolla till Fredrik, det skulle visa sig att han svalt 50 valium. Allt ansvar lades på mina axlar för att han gick ner sig ännu mer, hans nära skyllde allt på mig och majoriteten av våra vänner tog hans parti. Det var alltid så, jag sågs som den tuffa och Fredrik som den snälla trots att vårt förhållande var jämlikt. Fredrik brukar säga att det beror på att jag inte kan vara tyst.

.


Men jag ångrar inte att jag gjorde det. För jag hade inget alternativ och är övertygad om att jag inte skulle levt idag utan det drastiska beslutet. Jag flydde till Simon och ett nytt helvete skulle ta sin början, men det visste jag inte då. Det enda jag visste var att jag inte skulle dö än och jag hade inget privilegium att välja för den fria viljan försvann i samma stund som jag blev beroende. Jag var helt enkelt tvungen.

#1 - - Anonym:

Skapligt störigt när någon försöker trycka på en känslor man egentligen inte känner. Respektlöst och framförallt ett tecken på att personen inte förstår. Jag skulle bli astrött på om någon skulle tjata om att jag hade ångest fast jag inte hade det. Risken är ju att man känner efter när man blir intalad det och skapar ångest. Det kan ju bli en du självuppfyllande profetia om någon säger det tillräckligt ofta till en...

Svar: Fast nae, jag delar många av min djupaste tankar och känslor med henne och hon är en av dem som får mig att vakna till och förstå när mina analys-banor börjar bli för invecklade och orealistiska. Jag känner inte att hon sätter ord på saker som inte finns utan det är min verklighet, och det är henne jag går till när jag behöver hjälp att ordna upp förväntansångest och sånt.

Sen är ju den här oron, analyserna, reflektionerna, kontrollbehovet och att alltid ha en plan B, C och D vardag för mig. Så jag upplever det nog inte lika ångestladdat som människor som inte tänker som mig och kan tänka mig att det i andras öron låter enormt påfrestande. För en människa vars hjärna inte är så full av många olika tankebanor hela, hela, hela tiden låter det säkert jobbigare än för mig som alltid haft det så här, om du förstår hur jag menar?

Men jag förstår hur du menar även om jag inte själv känner så, jag tror inte hon skulle sagt det om jag inte öppnat upp mig om grejor som de facto är just det: en jävla massa onödig ångest inför saker som inte går att styra. Jag har brutit ihop några gånger hos henne när den onödiga ångesten blivit för stor så det är inte så att hennes ord kommer från ingenstans.

Ångest har varit en normalkänsla för mig så länge jag kan minnas, vilket är en av anledningarna till att jag började knarka. För då kunde jag stänga av den. Jag försöker ju hitta verktyg att hantera den på nu och oftast går det bra. I bra perioder lyckas jag stänga av ångesten efter några minuter och har den kanske bara ett tiotal gånger per dag men i korta sjok. Och när det inte går bra brukar jag försöka söka upp den instansmänniska som kan hjälpa mig ur det (då det ofta är kopplat till att jag känner att jag inte har koll)

Men alltså, jag har nog alltid trott att alla har ångest varje dag. Kanske inte så mycket som mig, men att jag inte har så överdrivet mycket i jämförelse. Att mina bara dagar med bara några ångestpåslag är bra dagar för alla andra också. Som vanligt blir det långa svar när jag svarar hehe (kanske därför jag ibland suger på att svara kommentarer/dm för jag så gärna VILL svara alla invecklat och långt). Men kontentan av allt, jag förstår hur du menar men jag upplever det inte så. När hon sa det första gången var det som ett litet Wake-up-call ”vaddå, har inte alla som inte knarkar så här mycket oro och ångest?” och sen dess har det blivit en påminnelse om det, att jag är påväg att sväva iväg för mkt på onödig ångest typ.
Cecilia Axelsson

#2 - - Ida:

Aha ok... Jag tolkade det som att du inte själv kände så och att hon om och om igen sa det ändå... Jag missförstod!

Svar: Nej då, jag håller helt med henne hehe :)
Cecilia Axelsson