När beroendet är som en tänkande varelse i mig och 13 månader utan knark

(null)

Det är ofta som jag försöker sätta ord på det här med beroende, varför en saknar något som förstört så mycket och jag använder synonymer till förbannelse, spottar ut ord i en evighetsström men så blir jag så jävla frustrerad för att det är i slutändan bara är ord och det finns inte tillräckligt många ord för att beskriva en knarkares kärlek till sin drog. 

Det är som om beroendet är en egen person, en levande varelse med tänkande hjärna som gång på gång våldför sig på min kropp. Tar utan att fråga, systematiskt bryter ner mig från ett skrikande nej till ett viskande nej blir ett knappt hörbart ja. Som om beroendet sitter likt Charles-Ingvar Jönsson och gång på gång utbrister att han har en plan, tajmat och klart in i minsta detalj och självkontrollen är Vanheden som utbrister Lysande Sickan! och beroendet svarar att han heter Charles-Ingvar Jönsson men det spelar ingen roll. För i samma sekund som självkontrollen utbrister Lysande sickan! vet beroendet att han lyckats övertyga självkontrollen att fylla varje cell i kroppen med kemisk lycka.

Svårast är allt som påminner, efter tio år på diverse sinnesförvirrande substanser finns det inte mycket kvar som inte påminner om hur mycket bättre en kan må. Det är ju då en ska skapa nya minnen, nya rutiner och ett nytt jag. Men så är människan biologiskt ett vanedjur som inte alls vill skapa nya minnen, nya rutiner och ett nytt jag för inga minnen, rutiner eller nya jag kommer någonsin må så bra som de gamla. Det kan vara smaken på AloeVera-dryck med 35% vindruvor för att jag drack så mycket AlorVera-dryck med 35% vindruvor när jag började knarka med Simon och nu inte kan dricka det längre för smaken av AloeVera-dryck med 35% vindruvor slungar mig tillbaka till Extacy-festivaler där jag svalde blåa piller med spöken på under varma sommarkvällar. 

Varje morgon som jag går till beroende för att hämta medicin går jag också förbi en lekpark där jag aldrig mer kommer leka med min favoritperson 4-åringen, som nu är fem, för att hans pappa svek mig för många gånger. Precis där kommer doften av någon växt som jag aldrig kan identifiera men som alltid får mig att stanna upp och i en millesekund reflektera över att det luktar cannabis. Beroendet som är den tänkande varelsen i min kropp, parasiten, påminner mig om att inget sex är så bra som sex på cannabis som förstärker känslan. Eller sex på kokain, amfetamin, lyrica eller kristaller. Så är tankebanan igång, från en lekpark där jag saknar ett barn men var tvungen att klippa banden för att pappan gjorde mig mer ledsen än glad. Till olika sex på olika droger till olika killar jag påtänd legat med, till människor jag lärt känna genom killarna jag legat med på olika droger och som ju va jävligt roliga att knarka med. 

Sådär håller det sen på dagarna i ändan, ibland lättare än annars såklart. I början av drogfriheten var det intensivare och jag var glad om det en gång i veckan gick en hel kvart utan att något påminde mig om allt bra med knark. Det spelar liksom ingen roll att så många drömmar gått i krasch av mitt missbruk, för knarket lagar sorgen över det ändå. I den stunden som drogsuget tar över varje millimeter av min kropp spelar allt jag förlorat inte heller någon roll. Kärleken till Fredrik, barnet i magen, hundarna, företaget, huset, vännerna, livet som jag vet det. För drogerna dämpar minnet av allt jag förlorat på grund av drogerna. 

Jag är aldrig ensam när jag har knarket, det spelar liksom ingen roll om jag inte fysiskt träffar människor för knarket väger upp ensamheten genom att fylla mig. Gemenskapen i missbruk finns dessutom alltid där, trasiga själar med dimmiga ögon möts för att de har för många inre demoner att fly ifrån. Det finns alltid plats för en till i missbrukande kretsar, för vi är alla lika trasiga och möts i att sitta bredvid varandra och för en kväll döva det som gör ont inuti. Knarket tar också bort rastlösheten, tristessen, vardagslunken, sorgen, smärtan, ångesten, paniken, trauman, minnena, tankarna och känslorna. Och rotlösheten, framförallt rotlösheten för när jag är påtänd ifrågasätter jag inte vem jag är för knarket ger mig en identitet. 

Såklart är det bara högst tillfälligt, det är ju därför en börjar dagen med kemiska substanser för att behålla den där tillfälligheten så länge som möjligt. Jag vet att det är en mer intensiv drogsugsperoid nu än vad det varit på flera månader. Och än så länge har det inte vunnit men det sliter sönder mig innifrån.

Men så sitter jag på balkongen en onsdagskväll när det fortfarande är så varmt att brisarna är ljumna, tittar på den pastell-orangea himlen och hör mig själv prata till knarket. Bara en gång till. Bara en enda jävla gång till. Och jag känner det så fruktansvärt intensivt. Som när man är nyförälskad och hela kroppen skriker efter att få träffas men man får inteträffas  för någon annan har bestämt att han är dålig för dig. Eller som när man får en instinkt att det här jag gör nu går emot alla principer och jag kan inte fortsätta men så måste jag fortsätta för instinkten är drogsug och principen är att vara drogfri. 

Jag fortsätter försöka sätta ord på det, hur starkt det känns i mig att jag måste få knarka. Bara en gång till, snälla Gud eller Allah eller Moder Jord eller mig själv. Bara en enda jävla gång till. Om du kommer hit lovar jag att inte berätta för någon och så fort den kemiska smaken av fentanyl når mina lungor vet jag att jag kommer kunna slappna av och det är allt jag behöver för att orka fortsätta min drogfrihet är att känna den kemiska smaken av fentanyl men jag kan inte för att jag är beroende. Jävla, jävla beroende. Det värsta är att beroendet är en fuckboy som inte alls vill ha mig så som jag vill ha honom. Jag vill vara exkluderande, ses när lusten faller på och få ett avbrott i vardagen men inte gå in i någon relation för förnuftet vet nu för tiden att vi inte kan ha någon relation. Han, knarket, vill träffa andra, ses på hans villkor, göra mig olycklig kär och få mig att dansa efter hans svans likt en marionettdocka. 

Jag vet att det sämsta jag kan göra när jag känner såhär är att hålla en hand halvt utsträckt i hopp om att rätt person tar den. Jag vill så jävla gärna träffa honom, så mycket att det gör ont i hela mig och därför vet jag att jag måste ta tillbaka den halvt utsträckta handen för att sluta påminnas. Ändå tar jag inte tillbaka den, jag håller den krampaktigt en meter från min kropp tills dess att mjölksyran får mig att inte orka mer eller till dess att fel man tar handen och säger ja. Än så länge har mjölksyran vunnit men så fort handen fått vila sträcker jag ut den på nytt i hopp om att han ska ta den.

Idag är det 13 månader. 13 månader sen jag knarkade senast och jag har gjort det jag gör nu tusen gånger innan. Tar upp listan med negativa egenskaper, konsekvenser och påminnelser. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den listan för jag älskar knark och jag hatar det. Jag hatar så jävla mycket att kärlek för mig är i form av sinnesförvirrande substanser. 
#1 - - JJ:

Oj vad du var bra på att sätta ord på det det där jävla suget.
(LARO-patient sedan 2år, dessförinnan slav under Opiaterna i sinnesjuka 21 jävla år)

Svar: Skönt att höra att du hittat LARO som substitut, det räddar trots allt många liv. Jag är just nu vid tanken att jag kanske har för låg dos trots allt (14mg buprenorfin), jag går liksom på samma dos som de som missbrukat tradd medan jag gått på fentanyl.

Vad har du för dos och medicin?

Och tack för det där om att sätta ord ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - JJ:

Oj vad du var bra på att sätta ord på det det där jävla suget.
(LARO-patient sedan 2år, dessförinnan slav under Opiaterna i sinnesjuka 21 jävla år)

#3 - - Anonym:

Vad jag känmee igen mig i den här texten trots att missbruk aldrig hann ta ifrån mig allt.
Men på god väg. När jag bestämde mig för att sluta med allting ingick inte cannabis för att cannabis var inte en drog för mig, bara ett sätt att leva på. Slutade tvärt med det efter och ha slutat med allt annat två år tidigare. Men fan vad det vissa dagar känns mörkt för att man lever med vetskapen om hur jävla bra man kan må om man bara rullar en spliff!!! Det gör det svårt och njuta av allting annat i livet. För allting skulle ju vara så mycket bättre och roligare om man bara var bäng samtidigt. Haha.

”Jag dansar med djävulen ovetandes; den här rytmen är giftig men lockande, Rör mig till musiken och förlorar kontrollen, fast i en trans och jag förför demoner. Jag dansar med djävulen och jag älskar med hettan, lågorna dem omringar mig och elden helar. Deogerna dem gör så att jag känner mig levande, när vi dansar är jag älskad”

- utdrag från en text jag skrev under de perioderna..
skulle också behöva en vän. Socialfobi och ångest gör det svårt och skapa nya relationer, hittade din blogg idag och är härmed en flitig följare. Kärlek ❤️

Svar: (Sorry för supersent svar)

Men alltså texten du skrev, det kunde lika gärna varit jag som skrivit ❤️
Cecilia Axelsson