Mamma med bruten fot och jag med för mycket tankar

(null)


Hur har ni det i värmen?
Mamma bröt foten i veckan när hon skulle ut och bada på hala stenar (förbjudet att påminna om att 70-åringar kanske ska ta det lite lugnt). Hon åkte liksom till den inbokade tiden hos frissan innan hon åkte till akuten, "men du måste förstå att jag inte kan gå runt med grå utväxt" svarade hon slm världens självklaraste grej. I torsdags blev det operation och grejor, sju skruvar och någon metallbricka. Hela sjukhusgrejen satte såklart igång massa saker i en ångestperson som mig, jag har bara mamma och syster kvar i familjen, har några släktingar som jag inte umgås med men majoriteten övervakar mig från andra sidan.

Mamma är mest hög på morfin (Mvh avundsjuk dotter) och frågade fem gånger under ett halvtimmes-långt telefonsamtal om hon skulle kunna bli beroende av två veckors användning, vilket hon tydligen hade frågat läkaren lika många gånger om också. Nej, mamma. Det kommer du inte pga:
  • Hon har ätit natkotikaklassade sömntabletter sen jag föddes (alltså käkat benzo i 30år) och aldrig höjt sin dos. 
  • Jag har aldrig sett henne för full, visst har det varit en del middagar med fördrink, vin, snaps, konjac och avec till kaffet under min uppväxt men jag minns inte en enda gång som någon vuxen inte kunnat sköta sig inför mig. 
  • Alla blir inte beroende, det tar tid att utveckla ett beroende vilket börjar med missbruk. 
Så idag ska jag åka till mamma och hjälpa henne, utöver det så glömde jag stänga frysen i ett dygn i veckan så allt smälte och frystes om pga jag bröt ihop och jag sa till beroende igår att jag vill prova att höja min medicin mot opiatberoendet. Jag har väldigt låg dos Subutex som substitionsbehandling, ända sedan start har det varit viktigt för mig att klara mig på så liten dos som möjligt. Vet egentligen inte varför, prestige i att vara duktig och klara så mycket som möjligt själv? 

Men så kommer jag i sådana här skov där all min energi går åt att inte knarka, tänk om det skulle bli lättare genom att höja styrka eller byta till metadon? Jag käkar samma dos Subutex som de som "enbart" varit beroende av och missbrukat typ tramadol (mildaste opioiden) medan jag levt på fentantyl som om det vore syre och det är 50ggr starkare än heroin. Jag vet ju att min tollerans fuckades upp av fentanylet, efter att jag började missbruka det så var jag tvungen att ta monsterdoser av alla andra opiater/opioider (tramadol, morfin, heroin etc). Ja, i min värld är ju något uppfuckat när jag inte kan knarka som jag vill. 

Första fem åren i missbruket var jag likadan med doser som jag är med min medicinering mot beroendet idag. Jag hade vissa gränser, typ aldrig mer än 800mg tramadol och även om maxdosen är ordinerat 400mg kände jag mig mindre pundig om jag ändå höll mina gränser. Det var olika former av rättfärdigandet för att jag skulle vara liiiite bättre än gemene knarkare och därför inte "knarka på riktigt". I början höll jag mig då bara till narkotikaklassade läkemedel för det "var inget riktigt knark". Sen var det olika doser jag hängde upp mig på och även om jag successivt höjde så var jag noga med gränsen jag höll för tillfället. Sen var det att inte snorta (dra i näsan) utan bara bomba (svälja pulver i en bit toapapper rullat till en bomb). När jag väl började snorta fick alla lämna rummet och jag vägrade se andra snorta. "Ser jag inte så händer det inte". Sådär fortsatte det tills jag gjort och provat allt.

Jag kanske bara ska höja dosen och släppa prestigen i att hålla låg dos eller whatever nu är anledningen till att jag är så bestämd med det. Har alltså 14mg och normal maxdos är 24mg, samtidigt visar nya studier att kroppen ändå inte kan ta upp mer än 16mg och då är ju nästa steg metadon. Alla blir ju så jäääävla hjälpta av metadon och tänk om jag också skulle bli det och slippa kriga så förbannat jävla mycket? Hallå, medicinering skulle ju bli den lätta vägen och en anledning till att få knarka lagligt. Ja, det var så jag såg på det innan jag började LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering mot Opiatberoende) så ni kan ju förstå min besvikelse när jag insåg att allt jobb fanns kvar för mig att ta mig igenom? Medicin är ju så liten del i LARO och även om det hjälper mot drogsug tar inte subutexen bort allt för mig, inte så som många känner av metadon.

När jag diskuterar LARO och dess fördelar med missbrukare brukar en av mina vanligaste resonemang va "om det finns medicin varför då må mycket sämre utan medicin om hjälp finns"? Nä, riktigt så låter det inte, brukar låta bättre men orkar inte tänka. Hjärnan är ju uppfuckad efter ett opiatberoende, den vet inte längre hur den ska producera glädjeämnen som dopamin, serotonin och endorfiner vilket substitionsmedicin ju hjälper till med + en överkänslighet i belöningssystemet. Läs mer under kategorin Min medicin mot opiatberoende, där skriver jag mycket om hur hjärnan tar skada, varför beroende ör en fysisk hjärnsjukdom och en kognitiv funktionsnedsättning plus konsekvenserna jag känner av i vardagen av min uppbrända hjärna.

Jag tänker att jag kanske måste ta till mig av det rådet själv, jag ser Subutex och metadon som anti-depressiva för den deprimerade, stämningsstabilliserande för den med mycket upp- och nergångar eller bara som insulin för en diabetiker. En livsavgörande medicin som räddar liv pga uppfuckad hjärna med brist på vissa funktioner och ämnen. Äh, jag veeeeeeet inte vad jag ska göra för sköterska N fortsätter vara konsekvent med att det inte finns ett schema att följa ut ur missbruk som talar om varför jag mår som det mår och nör det går över. 

Många känslor har ju dessutom en förmåga att vara en varg i fårakläder. Där drogsuget är varg och utmålar sig i diverse olika känslor, eller nej. Menar tvärtom, alla andra känslor typ tristess, rastlöshet, identitetskris, rotlöshet etc är vargen som klär sig i drogsug för att jag ska luras av hjärnan att knarka. Blev det rätt nu? Fucking förtydling: jag tror alla känslor är drogsug pga svårt att skilja på känslor. Jag är uttråkad men iom att knark löser allt för stunden omvandlas rastlösheten till drogsug.

Åååå, blablabla och yadayadayada. Ni är rätt många som inte följer mig på Instagram, häromdagen kom jag över 900 följare och iom att ni är drygt 3000 unika här i veckan är ni ett gäng som inte vet allt som försiggår på insta. Ska därför delge er varför jag kommit fram till att inte dejta någon som följer mig där, men det blir i nästa inlägg (vet att jag inte ska lova inlägg pga svårt att hålla de löftena men nu tänker jag skriva det inlägget direkt och tidsinställa till 12:00) 

Puss (ska åka till mamma och hjälpa henne snart, hon kommer ju va helt sängliggande i 14 dagar och ska sen successivt belasta foten)!