Hur mitt liv såg ut på Instagram 2013, del 1

Iom att många av er gillade inlägget där jag berättade sanningen bakom ett gäng gamla Instagram-bilder från 2012 på märkesgrejor, konsumtion, låtsasliv, designprylar, husrenovering, kärlek, framgångsrikt företag och allt annat jag skrek ut för att ingen skulle komma innanför och upptäcka baksidan innehållande missbruk, drogförsäljning och dubbelliv. Tänkte jag att vi skulle fortsätta kolla hur första halvåret av 2013 såg ut. 

Inlägget om hur jag utåt sett levde 2012 hittar ni HÄR (👈 länk).


9 december 2012 #cantwaitfor2013. Om du bara visste hur mycket som skulle gå åt helvete.
Kort fakta om första halvåret under 2013: Jag levde fortfarande dubbelliv deluxe men umgänget började mer och mer bytas ut mot andra missbrukare. Jag sålde fortfarande mestadels droger online men hade även börjat sälja IRL så bekantskapskretsen innehållande andra missbrukare växte såklart. Än så länge drev jag mitt företag som vanligt, visste inte om att polisen fått nys om mig och därför lyssnade av telefon och hade span, Fredrik hade fortfarande kvar sitt Svensson-jobb och jag hade ännu inte provat fentanyl för första gången, men sålde det sen något år tillbaka. Var tredje vecka hämtade vi narkotikaklassade läkemedel för tiotusentals kronor hos en cancersjuk man och lika ofta importerade vi stora mängder narkotikaklassade piller från Tyskland som skickades till olika målvakter innan de nådde oss. 






Jag vet inte om någon kan tyda texten jag skrev, hög på diverse substanser, under natten till 8:e mars, ville göra någon metafor mellan Fredriks ständiga huvudvärk och porslinparets trasiga huvud. När detta inlägg skrevs trodde jag att jag skulle hämta ett hekto amfetamin kommande dag och på lördagen poppa Extacy med Simon och hans dåvarande tjej. Det var ju så vi lärde känna varann, Simon började köpa droger av mig och Fredrik som gjorde att vi knarkade ihop ibland. Har nog aldrig bloggat om hur jag gick från Fredrik till Simon, ska göra det. Det blev såklart inget av den extacy-planeringen pga polisen tog de blå spökena (alltså extazyn) och jag spenderade helgen på arresten i Linköping. 
I mars 2013 tyckte jag nämligen att det var en bra idé att gå från att enbart sälja narkotikaklassade läkemedel ("ej riktiga droger") till att "bara en gång" sälja "riktiga droger" iform av ett hekto amfetamin. Fredagen den 8:e mars hade det gått en vecka sen affären skulle blivit av och jag hade hela veckan haft världens sämsta magkänslan. Ja, redan 2013 bestämde jag mig för att aldrig mer strunta i magkänslan, tog bara fem år att göra slag i saken. Jag var iaf bestämd med att om det inte blir av på fredagen så drar vi oss ur och såklart blev affären då av på fredagen. Jag satt kvar i bilen medan Fredrik hämtade amfetaminet då jag var less på paret vi skulle hämta hos. Först ett dygn senare fick jag reda på var vita volvos och en vit skåpbil hade stått under tiden och hur de betraktade mig genom kameralinser. 

När vi körde in på uppfarten, jag med ett hekto amfetamin i väskan, till huset utbrast nämligen Fredrik "Helvete, snuten!" . Det stormade civila och uniformerade poliser med dragna vapen och jag fick vara med om min första husrannsakan plus fick spendera helgen på arresten. När vi kom hem på måndagen (efter att ha hämtat hundarna på hundpensionat för flera tusen pga inte ville ringa vår familj) kom mamma och ex-svärmor på spontanbesök med allvarliga och oroliga miner. Hela helgen hade jag frågat min advokat om det stått något i tidningen och han svarade nekande, på måndag kom det och det stämde in så mycket på oss att våra mödrar reagerade. De visste ingenting om vårt dubbelliv men vi hade börjat hålla dem på en armlängds avstånd, ställde ständigt in middagar och att träffas, pratade sällan i telefon etc. Eller sanningen är att Fredriks mamma reagerade men min mamma ville inte tro att det Fredriks mamma anade var sant, först 1,5år senare erkände vi

  • Dagboksanteckningar från när jag släpptes från arresten finns HÄR (står Gefle dagblad pga att jag ville va anonym i början av bloggandet). 
  • Random Facebook-uppdateringar från den tiden har jag bloggat om HÄR
  • Dagen (8 mars) jag åkte fast första gången har jag skrivit om bl.a HÄR

Att vi tapetserade en vardagsrumsvägg i svart är kanske inget jag skulle gjort idag, för er som följt bloggen vet ni att amstaffen Winston inte lever idag pga att han blev omhändertagen av polisen i början av 2017. Exet hamnade på psyket efter att män i västar med gängemblem på tömt huset och torterar honom och polisen tog då hundarna. Trots att jag står som ägare på den andra (rottisen Lexi) fick jag inget veta förrän dagen efter Winston avlivades och Lexi fosterhemsplacerades. Ån idag vägrar polisen säga var Lexi är, sekretessbelagt trots att jag fortfarande är registrerad som ägare. Jag skriver inte så mycket om det pga har sånt fruktansvärt dåligt samvete över att jag lyssnade på Simon när han inte ville att jag skulle ha delad vårdnad om hundarna och att jag inte kunde träffa dem så ofta hos Fredrik pga då älskade jag inte Simon. 
Jag började iaf 2013 med att skryta om att vi köpt en assnygg matta från Svanefors, sanningen var att vi fått den av exets mamma som jobbade med bl.a tyger.


Konsumtionshetsen och märkes-skrytet fortsatte såklart. Georg Jensen ljusstakarna uppe till höger och döskalleljusstakarna från Kosta Boda nere till vänster fick vi som betalning för droger. Hunter-stövlarna minns jag inte ens om jag köpte eller bara la ut på Instagram för skryt. Vi var iaf och tittade på dem när vi samtidigt köpte hundfoder, timmarna innan vi hämtade amfetaminet. 


Precis som 2012 skyllde jag alla vakna nätter på att jag va "tvungen" att jobba. Sen att halva tiden gick åt att jobba med drogförsäljning och drogbutiken nämndes såklart inte. En vanlig vardag såg ofta ut så att jag sov till lunch, började dagen med att svälja morfin och sen ha två timmars startsträcka innan jag kom igång för dagen och då vad tvungen att stressa för att hinna packa alla paket (både innehållande droger och grejor från vanliga butiken) som behövde postas innan 18:00. Sen var jag vaken  till tidig morgon och höll nästan uteslutande på med just butiken och drogförsäljningen. Jag kände mig som Queen of the world som fick det bästa ur två helt olika världar. 


29 april 2013: För betraktaren en helt vanlig bild, för mig en pik till tjejen i det par som förmedlade amfetamin-försäljar-kontakten då hon golade ner flera av de inblandade. Detta par var våra "vänner" och de försökte med samma sak som mig och Fredrik. Jag tog nämligen på mig allt i hopp om att Fredrik som hade Svensson-jobb skulle kunna ha kvar det och således också huset inklusive bolån. Till skillnad från mig och Fredrik, där jag fick 8 månaders fängelse och han 7 månader (jag fick en månad extra pga en hembränningsapparat) så lyckades dem och det var bara hon som blev dömd. 


Vi åkte ofta med hundarna till olika platser för att leka, aktivera och busa. Den 16 maj blev det dock lite annorlunda och jag började förstå hur ofta polisen hade span på oss. Vi hade varit i Mjölby (vi hade hus mellan Skänninge och Mjölby på den tiden) och från Mjölby till vårt hus gick en mils lång grusväg. En civil bil åker bakom vilket vi inte tänker på förrän något blått blinkar till inne i bilen och chauffören blinkar med helljusen. 2013 hade jag inte mycket mer erfarenhet av poliser än vad jag sett på TV och trodde aldrig poliser åkte själva.

Ut kom en man som visade polisbricka och ville att jag skulle blåsa alkotest. Mitt ute i ingenstans, han ensam i en civil polisbil och vi började inse vad det innebar att ha span. Det där fortsatte under hela 2013, vi hade rättegång nästan exakt ett år senare och då hade några fler småbrott tillkommit. Vi hade hunnit ha ett par husrannsakningar, lärde oss att gömma droger och pengar bättre och blev stoppade på alla möjliga platser av civilia poliser som bara ville att vi skulle blåsa. Jag tror de gör så för att visa att de har koll, jag har ju ingen aning om hur mycket span de hade som jag inte märkte av och då mycket av det jag pysslade med skedde på nätet kunde de ju inte upptäcka så mycket genom att ha just span. Men de kunde följa efter oss på ett synligt sätt, sen parkera 50 meter ifrån en bensinmack när vi skulle tanka och sen bara stå med fronten vänd mot oss. Det är så absurt när jag tänker på det i efterhand, vi stod liksom på olika ställen kring Mjölby/Linköping och bara kollade på varann.

Det var även så jag åkte dit för drograttfylla, ett par dagar efter midsommar stannade de oss för sedvanligt alko-blås men fick denna gång för sig att jag såg påtänd ut (de får ju inte ta urinprov på det om de inte misstänker). Jag som hade tagit kokain under midsommar visade såklart positiv på bl.a det och fick drograttfylla. Nu måste ju jag vara fri från epilepsi-anfall i tre år innan jag får börja ta körkort igen men pga drograttfyllan kommer jag också behöva lämna dyra lever-, blod- och urinprov som påvisar min drogfrihet. 

Jag inser att jag inte hade så mycket bilder från första halvåret av 2013. Säkerligen pga att det var då det på riktigt började gå utför. Att åka dit första gången är ju en rätt stor grej men jag trodde aldrig att jag som förstagångs-förbrytare skulle få fängelse på en relativt liten mängd amfetamin. Under husrannsakan hittade de ju lite mer piller, långt ifrån allt utan jag tog sonika fram de saker som innehöll spårbara ämnen (typ mdma i extacy, cannabis och amfetamin i adhd-medicin). Jag skriver ju av förklarliga skäl inte så detaljerat om min kriminalitet, jag drömmer ju om att skriva böcker så när tiden är gjord får väl livet som kvinnlig drogförsäljare komma i bokformat hehe. 

Fortsättningen av 2013 finns det lite fler bilder ifrån, men det får komma i ett eget inlägg. Det är jävligt tråkigt att följa hur mitt liv liksom haft alla förutsättningar men successivt förgör jag mig själv. Ibland får jag frågan när jag mått som bäst och jag svarar alltid 2009-2011. Då hade vi köpt huset och renoverat, jag startade företag, vi köpte hund, vi hade middagar, ordnade fester och maskerader, hade bra umgänge med både familj och drogfria vänner, förlovade oss och blev gravida (senare missfall i v.13 ej pga droger). Drogerna fanns ju där hela tiden och likaså kriminaliteten, men iom att jag inte börjat få konsekvenser än tyckte jag att det var helt underbart att få det bästa av två världar. Jag har alltid varit kicksökare, velat vidare, känt mig rastlös och dragits till det som är spännande. I och med att livet inte börjat gå åt helvete fick jag tillräckligt mycket spänning samtidigt som jag hade ett normalt liv. Det går ju alltid åt helvete om man ger sig in i kriminalitet och droger, men jag tyckte mig leva mitt drömliv mellan 2009-2011/2013.

Alltså är det här svintråkigt för er att läsa? Jag har ju förundersökningar, mina förhör hos polisen och rättegångar att dela med mig av också. Om ni vill se vad jag sa till polisen och tingsrätten och hovrätten och alla former av rättsväsende som jag har varit inblandad i. Det är ju ingenting jag är stolt över såklart men jag vill inte totalt romantisera bilden av drogförsäljning utan att visa konsekvenserna. Jag vet ingen som levt i den världen och inte fått konsekvenser, jo en men han är fan undantaget som bekräftar regeln. 

Ni kan väl trycka på hjärtat här nedanför om ni tycker sånt här är intressant att läsa om? 👇❤️😆


#1 - - Rosa :

Jaa snälla skriv en bok, du skriver så bra! Skulle älska att läsa dina ord o bokform!