Den versionen av mig som inte är så jävla duktig

(null)


En del av mig vill ju inget annat än att leva ett normalt Svensson-liv, en rätt stor del av mig som gör allt lite för fort för att jag så gärna vill inkluderas i det normala. 

Jag påbörjar relationer utan att ens orka eller hinna med mig själv, ha ett ordnat liv, skriva matlistor, hålla budgeter, städat hemma, rutiner, träna, vara duktig och nu det här med rökningen. Ända sen barnsben har jag triggats av att prestera, duktig har varit så viktig att det stundtals fått en negativ klang och gjort mig manisk att vara så jävla, jävla duktig. Jag börjar ju fatta mer och mer att den syn jag har på ett normalt Svensson-liv är jävligt skevt. Ni hjälper mig att förstå, vara restriktiv med vilka jag följer på sociala medier har hjälpt mig att förstå och jag har hjälpt mig att förstå. Ändå strävar jag dit, oftast omedvetet och så får jag stoppa mig själv och inse att det är ett orimligt mål. 

Sen finns ju något annat. En annan version av mig som gör att jag känner mig fejk i mitt drogfria liv. Som ligger som en liten tyngd på axlarna och påminner mig om att snart, snart kommer hela jävla fasaden spricka och någon kommer inse att jag inte är så jävla klok, duktig och god som jag framställer mig. Jag vet inte om det handlar om att jag ännu inte vant mig vid mitt nya jag men det känns ibland så fruktansvärt jävla fejk.

Jag är säkert känsligare nu under rökavväjningen men det här är ingen ny känsla. Den kommer då och då för att påminna om den inte så duktiga Cecilia. Den Cecilia som knarkar, vill ha kickar, är elak, tycker pengar, status och designmärken är viktigast, tycker det är spännande att vara olaglig, bara bryr sig om sig själv, trivs med att umgås med människor andra är rädda för, gräver ner tusenlappar i trädgården, älskar känslan att räkna tusentals importerade piller, hänger på The Darknet och lurar systemet, lurar rättsväsendet, lever dubbelliv, vill skita i allt och leva på känslan. Den Cecilia jag blir när beroendesjukdomen får vara i sitt esse. 

I ett år har jag gått med den här känslan. Att jag måste hålla demoner inom mig i styr, har skrivit om det innan och likställt det med att hon i Game of Thrones som är drakarnas mor och är den enda som kan hålla dem i styr. Fast drakarna är i min mage och kan jag inte hålla dem i styr tar de över och förstör mitt liv. Jag vet ju att den versionen av mig inte är borta bara för att jag är drogfri. Jag vet att det syns på min gångstil, min hållning, min blick och märks på min attityd. Den delen av mig som inte är konflikträdd, står upp för sin sak, försöker lära sig att välja sina liv och vars sköld är tuff och hård. Jag tror jag uppfattas så vid första anblicken och ofta känns det som om jag måste motbevisa, visa att det finns en snäll, känslig och omtänksamma sida. 

Jag är egentligen djävulskt trött på att ha den tuffa fasaden men det är ju oundvikligen en del av vem jag blivit genom allt jag gått igenom. Samtidigt saknar gamla Cecilia att vara den tuffa tjejen och vill vara den tuffa, kriminella, kicksökande, gränslösa, impulsiva, knarkande Cecilia utan konsekvenstänk. Låter det flummigt? Det är flummigt. Men även om den jag var i missbruk känns jävligt långt ifrån vem jag egentligen är, är det senast jag hade en identitet. Det va ändå en trygghet i att vara knarkare och drogförsäljare, som om den identiteten var bättre än ingen identitet alls. Och nu när jag försöker skapa en ny identitet känns den nya identiteten så jävla fejk för att den inte inkluderar vem jag har varit längre. 


Jag vet inte hur jag ska förklara. Men något inom mig slåss ju hela tiden för att komma ut, jag känner ju att det kommer ibland när jag är extra känslig, drogsugen, irriterad, ångestfylld, pms:ig eller less. Vet att jag låter kall när jag egentligen bara försöker hindra mig själv från panikångest. Kan låta som jag inte bryr mig när jag egentligen måste låta så för att inte sluta bry mig om mig själv. Har en blick som tränats i 20 år på att inte visa vad som försiggår inuti och ansiktsuttryck som övats i decennium på att skrämma, vara dryg, kaxig, obrydd och känslokall. Och när jag inte orkar kriga emot drakarna inuti kommer de sakerna fram som om det vore min grundidentitet. 

Därför känner jag mig väl också falsk och som om jag har en fasad som alldeles strax kommer krackilera. För jag inte inkluderar den Cecilia i mitt nya, drogfria liv och därför känner det som om jag lurar mig själv och hela världen. Jag har svårt att förklara det här, det blir liksom så dubbelt. Ni som varit med ett tag vet ju att jag haft svårt fär det sociala, varit osäker på sociala koder, hatat kallprat och allt sånt. Grejen är ju att det sällan synts på mig, det har jag ju den tuffa fasaden att tacka för men det blir ju så stort glapp vem jag verkar vara och vem jag egentligen är. 

Jag kommer nog aldrig bli hon i gulliga, söta och feminia kläder. Inte vara hon som framstår som blyg, osäker och rädd även om jag ofta är det inuti. Grejen med att ha den där tuffa fasaden är ju att jag ofta får den rollen och jag vill liksom inte ha den rollen, samtidigt som jag är tacksam över att kunna använda den när jag behöver dölja vad som egentligen händer inuti. Blir det här väldigt flummigt, för jag förstår knappt själv var jag vill komma. Jag vill vara hon med attityd som inte tar skit, är självständig och står på egna ben men jag vill inte att det ska inkludera min tuffa fasad. För jag måste alltid överbevisa att jag är snäll. Eller jag får för mig det iaf, har alltid känt så.
  • Inför tjejer måste jag motbevisa att jag inte är så kaxig och är både snäll, mjuk, känslig och omtänksam.
  • Inför killar måste jag överbevisa min intelligens, att jag är händig och kan själv samt inte värderas efter mitt utseende.

Äh, det blir flummigt. Drakarna i magen får aldrig mer komma ut för risken att de kraschar mitt liv är överhängande. Jag måste hitta andra sätt att få kickar, att jag gör spännande saker utan att det olagligt och att jag lär mig vara stark utan att den tuffa ytan följer med. Det är väl därför jag går med linnen där det står Fuck you och Fighting for peace is like fucking for virginity. Rebellen i mig vill fortsätta rebella men i mindre och ofarliga former. 

Jag vet inte om det blivit någon röd tråd i den här texten. Fick ställa in dagens terapi pga för ofokuserad och irriterad av nikotinbristen. Så har suttit det ni nyss läste istället, så for vi väl se om det finns någon substans i det. Jag är på jobbet nu och hinner inte korrläsa eller se om det går att förstå texten. 

#1 - - Cecilia:

Jag älskar dina såna här "flummiga" men väldigt djupa texter, för att du försöker sätta ord på en känsla jag tror att väldigt många överkänsliga och överanalyserande människor lever med. Jag brukar skilja på folk och folk beroende på vilket "djup" i sin analytiska förmåga de besitter. Lite som om du tänker dig själv, din existens, vem du är i lager. Vissa människor når aldrig in på djupet, och det är där detta som du skriver om bor.

Vi analyserar våra tankar, våra känslor och allt det komplexa som finns i livet.

I övrigt är det slående, du hade lika gärna kunnat skriva om mig. Jag förstår helt och fullt hur du tänker och hur du menar med din text, inte det minsta luddigt i mina öron men väl så svårt att få grepp om för det.

Svar: ❤️❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Ellie :

Nån forskare sa en gång att det tar tre år att acceptera en livsavgörande omställning. Jag tror på det också. Ha tålamod ❤ du är sjukt stark och grym.

Svar: 😘❤️
Cecilia Axelsson

#3 - - Mia:

Det låter som att du håller på att hitta dig själv helt "enkelt". Tror du kommer komma till ett läge där du förhåller dig till att de där drakarna var en del av dig, men inte definierar dig längre. Någon sorts ihopläkning av förr och nu. Men du kanske just börjar på att fundera på hur du ska sy ihop det hela o h just nu ligger alla tygbitar och trådar och synålar över hela golvet och känns röriga. Men det blir nog ett riktigt konstverk till slut.

Svar: ❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson