Att vilja skita i allt men egentligen inte kunna

(null)

Jag försöker komma på om jag någonsin gett upp? Alltså på riktigt skitit i allt. 

Möjligtvis när jag lämnade Fredrik under sensommaren 2014 och festade upp halva droglagret med Simon. Så schysst var jag, tog med mig en cocktail av droger såsom fentanyl, morfin, tramadol, benzo, cannabis, adhd-mediciner och festade upp drygt 30.000kr. Plus att jag tog hälften av våra drogpengar, vilket i slutet av min drogförsäljning inte var så mkt för så blir det för alla drogförsäljare till slut. En säljer mindre, knarkar mer och jag som var naivt godtrogen hade dessutom kritat ut droger för drygt 100.000kr. Jag tyckte att jag visst hade rätt till hälften av droger och drogpengar vilket Fredrik inte höll med om  och vi bråkade länge om det. Han kunde ju inte fortsätta importera utan mina kunskaper och kontanter, vilket Simon nog hoppades på att jag skulle fortsätta med. Vilket jag först hade tänkt och klargjorde både för mamma och bästis att jag minsann skulle fortsätta sälja och det fanns ingenting de kunde göra åt det. Fy fan vad jag skäms över min hybris som singel-kvinnlig drogförsäljare då, jag var övertygad om min egen förträfflighet som Queen of the drugworld men i ärlighetens namn var det ju mest en fasad för mig själv iom att jag höll på att falla riktigt jävla hårt. 
Men i min hjärna var det sant där och då. 

Simon var ju glad iaf. Han lyckades haffa en undernärd brud med noll självkänsla som han kunde bygga upp och sedan successivt trycka ner plus full med droger och pengar. Jag måste ju varit drömscenariot för en psykopstisk misshandlande knark-snubbe med noll inkomst och en mamma som betalade hans hyra. Har jag sagt att han blev sur när jag ville sluta sälja? Det blev han, han har aldrig gillat min principfasta sida, sett det som något negativt. Så han kunde för allt i världen inte förstå varför jag inte ville sälja några fler droger efter att en vän dött av en överdos på fentanylet jag sålt till honom. Det var så tidigt i förhållandet att han ännu inte kunde påverka mina beslut. Enda principen jag hade kvar i slutet av försäljningen var att inte sälja till dem under 20, gjorde det en gång till en 18-åring men annars var det något som ofta ledde till bråk mellan mig och Simon. Jag stod fast vid det, han kunde inte förstå och det slutade med att han beklagade sig över mina principer som om det var något dåligt. 

(null)

Men i alla fall, sensommaren 2014. Då kan man säga att jag verkligen sket i allt. 

Ja, det där är alltså jag 👆24 augusti 2014. Första bilden på mig själv som jag lagt ut på sociala medier sen 10 april samma år. Det var här jag vägde 43kg, håret var ofärgat (alltså hälften mörkblond utväxt) och som en enda rastabulle på huvudet pga aldrig redde ut tovor och jag hade hål mellan framtänderna. Sket i saker jag annars bryr mig om med mitt yttre, ändå påstod Simon och att jag var attraktiv när jag åkt hem från en extacy-fest för att sälja droger till honom och det var liksom början på att jag lämnade Fredrik för honom. Ni ska få det i ett eget inlägg men jag skäms brutalt över mina handlingar så därför skjuter vi lite på det. 

Jag tyckte det var obeskrivligt skönt att träffa någon som kunde ta enkla beslut åt mig, efter alla år där jag varit den som haft koll på allting från ekonomi till mat till projektledning var det så jävla skönt att bara släppa på allt. Allra skönast var att släppa kontrollen till honom när jag var påtänd, jag har alltid haft svårt att njuta av droger fullt ut (när jag inte är hemma) för att jag måste ha koll på det praktiska. Man får inte glömma att Simon också hade bra sidor, utöver sin misshandel. Som den gången då jag fick panikångest mitt på en festival för att min telefon dog och jag inte kunde ha koll på när sista tåget hem skulle gå. Han försökte få mig att lita på att han hade den kollen men jag kunde liksom inte släppa på det. Stod extacy-påtänd och hyperventilerade bland heliumballonger för att jag inte kunde lämna över kontrollen till honom.

Sen gjorde jag det, vilket var sådär obeskrivligt skönt. Men fan... är det verkligen en bra sak eller var det början av hans manipulation att lita på att han hade koll på allt? Never mind now, då fanns det inget jag behövde mer än att bara släppa på allt. Skita i det. Fucka ur,. Och herre-jävlar vad jag fuckade ur.  Sensommaren 2014 var varm och vi hade så förbannat roligt, iom att jag hade både droger och pengar kunde vi leva ansvarslöst ett tag. Tills det tog slut. Det blev som sagt mkt extacy och jag som hade drogkontakterna fick aldrig åka själv när det var snubbar jag skulle byta/köpa av. 

9 oktober 2014, bästis betalade fyra timmar i frisörstolen men jag var fortfarande sjukt smal och förstår inte hur jag kunde lägga ut denna bild utan att se hur påtänd jag såg ut?

I alla fall.
Borde ju sett att Simons oro var svartsjuka men då tyckte jag det var gulligt med någon som oroade sig efter ett förhållande med Fredrik där han litade på mig villkorslöst. Fredrik var aldrig orolig när jag gjorde affärer på egen hand, för alla jag gjorde affärer med kände ju även honom så det fanns ju en trygghet i det.  Så Simom och jag åkte runt, gick på festivaler, festade med nya människor, låg och kollade på moln, hade obscena mängder sex, skrattade och var ständigt påtända. Ibland fick jag sitta mittemot någon langare som hade två anabola-snubbar stående bakom sig varav den ena tog emot pengarna och den andra gav drogerna och jag tyckte det kändes som en fjantig Johan Falk-film iom att jag känt langaren i flera år. (Ett sätt att lura eventuellt spanade civilpoliser).

Då sket jag iaf i allt och levde drömliv ett par månader. Eller ja.. drömliv för en knarkare. 

Varför jag funderar på det? För att jag ofta säger att jag vill fucka ur och skita i allt men gör det egentligen sällan. Jag kan ju inte släppa kontrollen, de gånger jag fått drogutlösta psykoser är när jag känt att jag varit för påtänd för att kunna ta hand om mig själv. Värst var en gång när jag hade rökt cannabis och jag och Simon skulle följa med en 18-åring att hämta mer. Först och främst gick han en meter framför "för det gjorde man om man var alfahanne" vilket ju resulterade i sjukt mkt fnissande från mig och Simon där bakom. Spelade ingen roll om vi gick fortare för då gick han ännu fortare. Helt plötsligt känner jag att jag börjar bli för pårökt och får för mig att den här 18-åringen ska kidnappa mig. Det spelar ingen roll att Simon är med (som jag vanligtvis kunde släppa kontrollen till) och övertygad mig om att han hade koll. 

Jag började få panik och bli nojig över att jag inte längre visste var vi var. Simon var ju van vid att kontrollbehovet alltid var utlösande faktorn till mina nojjer och psykoser så han stannar en kvinna bara för att få bekräftat var vi är
"Hej, min tjej är lite full och är orolig över var vi är. Visst är vi i Ryd?"
"Men hej, Cecilia! Hur mår du?"
En klasskamrat från gymnasiet. Såklart. Jag minns inte hur jag tog mig ur det för jag var alldeles för påtänd men jag tror Simon löste det. Hon skrev samma kväll att hon skulle till Mjölby om jag ville åka med.  

Hur kom jag in på det här? Just det, skita i allt. Sanningen är ju att hur mycket jag än vill göra det när jag mår dåligt så gör jag det väldigt, väldigt sällan.  Jag kan bara minnas de där första månaderna med Simon under 2014. Flera gånger under tonåren tog jag in på hotell när jag åkt land och rike runt med kompisar, för jag vägrade anpassa mig om jag blev fylle-osams med någon och sedan inte kunna åka hem. Hade alltid med mig extra-cash, aldrig urladdad mobil, alltid koll på tåg och bussar. Kontrollbehovet har ju sina positiva sidor också, jag behövde aldrig försätta mig i farliga situationer för att jag inte kunde ta hand om mig själv.

27 augusti 2014

Om vi ska knyta ihop den här säcken av spretigt inlägg så vill jag jj ofta skita i allt men jag vet också att det inte kommer ske. Jag kan inte för jag kan inte släppa på kontrollen och genom att hänga av sig ryggsäcken av ansvar måste man släppa på kontrollen. Jag kan fucka ur under kontrollerade former, med någon jag litar på, i mitt eget hem, inte för långt bort etc.  Men ärligt talat tror jag inte att jag kommer hamna i samma destruktivitet som jag levt i. Då trodde jag ju att jag hade kontroll men idag vet jag ju att jag inte hade det och jag tror inte jag kan knarka mig till den inbillningen. Jag är för medveten idag. För medveten om konsekvenser, vad och var handlingar kommer leda till. 

Jag kan inte knarka upp mina hyrespengar, pengar som ska gå till räkningar eller vara påtänd i min lägenhet en hel helg. Jag kan inte skita i det för jag fattar konsekvenserna. Jag kan inte springa påtänd på stan för jag förstår att jag inte har råd  att betala böter så de kommer gå till KF och jag riskerar på så sätt min medicin. Jag kan inte sno det jag inte har råd att köpa för jag har inget knark som kan få mig att våga, hjälpa mig att stänga av sympatin gentemot butiksinnehavaren och deala med hur pinsamt det är att åka fast. Jag kan inte inleda relationer med knarkande män för jag vet var det kommer göra med mig.

Jag har egentligen aldrig varit en sådan som tänker att det löser sig, jag oroar mig ofta för saker (nähä?) som andra skjuter upp på framtiden. Simon fick in mig lite i hans flow att saker alltid löser sig men det var många gånger han fick lägga enorm tid på att övertyga mig. 

För jag har så svårt att släppa kontrollen,

3 september 2014


Varför är jag då så jävla orolig att jag ska fucka upp allting? Fan.. jag vet inte. För att jag kan bestämma mig för att skita i allt och då är jag väl medveten om konsekvenserna men har slutat bry mig. Det här säger såklart emot sig självt med vad jag precis skrivit, men när jag skiter i allt skiter jag oftast i det i kortare perioder. Inte så pass mycket att jag kan bli av med t.ex lägenhet eller medicin. Förra våren när det var kontinuerliga återfall så tog jag då pass många återfall jag kunde tills min medicin riskerades. Då bröt jag, när jag fick konkreta krav. Jag är nämligen en jävel på att hitta genvägar och utnyttja dem för egen vinning. 

Blir det här så flummigt som mina flummiga fluminlägg brukar bli när jag inte vet var jag ska komma? 
Grejen är ju att jag trodde mig ha full kontroll med Fredrik och när vi drev företaget, hade huset och levde dubbellivet med dold drogimport, försäljning och missbruk trodde jag mig vara så lycklig en människa kan va och att jag levde fucking top nutch-liv. Sen kommer jag ur det och inser att jag fuckat upp allting jag någonsin drömt om.När jag var ihop med Simon trodde jag mig ha kontroll över mitt liv och vårt förhållande, trodde mig va lycklig och försökte hela tiden sluta knarka. Så lämnar jag honom och inser att jag inte vet om han misshandlat mig eller om det var som han påstod: att jag bara fick för mig.

Det är två perioder i mitt liv där jag på riktigt trott mig ha kontroll och sen visat sig vara den totala motsatsen. Jag vet inte hur många gånger jag sa till sköterska N i början att om jag inte ens kan lita på mig själv, vem fan kan jag lita på då? För det är fan läskigt hur sann ens sanning blir när en rättfärdigat sina handlingar tillräckligt många gånger att man lyckats ljuga för sig själv till förbannelse. Att inse att man inte längre vet vad man upplevt eller vad man (enligt exet) fått för sig är otäckt, jag behövde komma till käkkliniken och inse att mina framtänder faktiskt hade brutits av under tiden de skulle växa fast efter ep-anfallet, för att inse att Simons våld faktiskt hade hänt. Det är också otäckt när man precis förlorat de tre största drömmarna i sitt liv (egen villa, eget företag och själsfrände till sambo) och inser att man trott sig ha total kontroll och känna den ultimata lyckan.

Augusti 2014


Åååå var vill jag komma egentligen?
1. Jag tror ju egentligen inte att jag kommer fucka upp det så mycket för mig själv att jag kommer förlora allt jag byggt upp senaste året.
2. Samtidigt ska en aldrig underskatta beroendets kraft.
3. Jag vill bara ha kontroll över allt här i livet.

Äh, vet inte var jag vill komma. Kan vi lista bra saker istället?
  • De två senaste dagarna har jag ätit två lagade mål mat per dag, matlusten försvann när jag började knarka för 11årsen och ingen skulle bli gladare än jag om den nu är tillbaka.
  • Bortsett från att jag köpte ett paket cigg i lördags har jag inte köpt cigg sen förra söndagen. 
  • Igår mådde jag bra i ett par 15-minuters perioder, ni vet sådär bra som när man känner att det kanske håller på att vända? 
  • Jag trivs på jobbet, nu har jag gjort halva tiden och om 1,5 vecka är jag tillbaka på ordinarie arbetsträning (Cecilia, sluta förminska dig själv genom att inte skriva jobb!). Jag jobbar ju just nu tre timmar + en timmes gym så sysselsättningsgraden är just nu 40%, jag börjar känna mig redo att öka någon timme ett par dagar. 

(null)

Det är det jag kommer på, idag ska det bli 33 grader och jag vet inte hur jag ska överleva. Kanske ska gå upp till badet ett timmar, idag är jag ju ledig som alla onsdagar men annars passar jag på att bada på jobbet när jag slutat. 

Jag veeeeet inte var jag vill komma eller vad jag vill säga eller någon-fucking-ting. Under såna här perioder då bloggandet hamnar efter är jag bättre på 13-sekunders klipp på Instastory, typ allt min trötta, drogsugna hjärna orkar med. Heter överraskande nog Prisonbeauty på Instagram. 

Puss på er och på mig och inte på någon knarkande snubbes bröst.





#1 - - Ida:

Kan inte fatta hur soc kan vara så opålitliga när det gäller att betala ut rätt dagar... Nästan alla företag klarar det ju galant, så en myndighet borde klara det... Kostar ju bara mer pga deras strul (ex böter för busskort)

Tänkte bara nämna Glam Glow Supermud, det är en superbra mask om man har stor talgproduktion och får finnar... För enstaka finnar, t ex en stor eller en inombordare är Neutrogena visibly clean rapid clear treatnent with microclear 8h superb. Den får ofta bort eller minskar finnen vetydligt under natten...💙💚💛💜

Svar: Nää, det är sinnessjukt i Mjölby kommun just nu. Nu hade jag lite tur så att det hjälpte att jag ringde igår och va på dem. Men det var sommarjobbare i receptionen som inte alls kunde besvara mitt påpekande om att det är fjärde gången det här året som jag får säga till hyresvärden att hyran är lite sen.

Enligt min hudläkare är det bortkastade pengar att lägga på skönhetsvård när en har acne (kanske därför inget hjälpt senaste 1,5åren hehe). Då det är en hudinflammation behöver man komma ner djupare än det yttre lagret och då med ngt tillräckligt starkt som mildrad inflammationen. Men jag vet inte, det är ju hans åsikt. Men Glam Glow har jag velat prova länge, kan förhoppningsvis göra det snart :).

❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Ida:

Jag får dalacin kutan emulsion (antibiotika man smörjer med) mot mina finnar, det hjälpte jättebra när jag hade som mest. Nu underhåller jag bara då och då när jag fpr ett utbrott... Just den är ett av få finnmedel som man kan vara ute i solen med utan att det är skadligt... Hoppas att du får något bra som hjälper! Vi har testat alla glamglow, den vita ör överlägset bäst på att tömma porerna, det är bra skrubb i den svarta, men rituals scrub är bättre... Den blå ger bra fukt. Övriga tyckte vi var skräp, men det beror nog på vad man är ute efter...