När inga ord kommer ut där ord behöver komma ut

 
Jag fortsätter ha massa ord inom mig, men aldrig haft såna här problem med att få ut dem. Det spelar liksom ingen roll om jag skriver, pratar, tänker, målar eller sjunger. Orden fastnar och gör bröstet svårt att andas.

Jag träffade min handledare på kommun som har hand om min arbetsträning idag,. Vi pratade om veckorna på sommarjobbet, de som varit tre men känns som en hel evighet och den fjärde som jag avslutar denna vecka. Sen tillbaka. Tillbaka till rutiner, längre arbetsdagar, människor som vet varför jag ibland stormar ut utan att säga någonting och hör på min röst när jag börjar bli så frustrerad att det snart går ut över någon annan. Tillbaka till det jag behöver för att fundera.

- Du måste ha väldigt mycket ångest inom dig. 
Första gången vi sågs där i mars försökte jag förklara konsekvenserna av mitt missbruk, hur jag hade en social ångest jag inte känner igen sen innan missbruket och inte vet hur länge man kollar någon i ögonen. Att jag hade skev syn på vad normalt är, att jag tänker för mycket, analyserar ännu mer och har en hjärna som aldrig, aldrig är tyst. Sen dess har hon sagt den där meningen otaliga gånger, att jag har så mycket ångest inom mig. Idag säger hon det när jag svävar iväg på att jag inte långre vet vad jag strävar mot, vad mina mål är, vad jag nu ska se fram emot när första drogfria året är gjort och att jag bara vill nå det där någonting och sen vara nöjd med det. Vad någonting nu är. 

Samtidigt så oroar mig för att jag aldrig kommer kunna göra det, nöja mig alltså. Prestationsprinsessan inom mig har alltid varit så intensiv, jag har egentligen aldrig tyckt att jag är dålig. Bara tyckt att jag alltid kan göra saker lite bättre. Till skillnad från självkänslan har det aldrig varit några större problem med självförtroendet. Jag är en Pippi Långstrump som vet vad jag är duktig på och tror att jag klarar allt till dess att motsatsen är bevisad. Samtidigt är jag en Ronja som vill klara allting själv, alltid vågar hoppa över helvetesgapet och inte är rädd för viltvitrorna. Men har man sugig självkänsla spelar det ingen roll hur självförtroendet är, för är självkänslan sugig värderar man sig efter sina prestationer och är man aldrig nöjd över sina prestationer så är man inte nöjd med sig själv.

Jag får ofta höra att jag måste jobba upp min självkänsla först, som om det kräver lika simpla övningar som för att till slut lyckas stå på huvudet. Jag blir frustrerad av att höra det. Dels för att jag har bättre självkänsla än någonsin och dels för första gången i mitt vuxna liv känner att jag är bra, att jag håller på att lära känna mig själv och också tycka om mig själv, jag tycker jag förtjänar respekt och säger ifrån om någon inte behandlar mig respektlöst och jag har slutat bära alla andras ansvar på mina axlar. Sen är den såklart inte perfekt, självkänsla är som kondition som kräver kontinuerlig motion. 

Nu tog det stop.
Som om jag bara hade en viss mängd ord i mig som trots allt kunde komma ut, så nu är de ute och inga andra finns kvar. Jag sitter på balkongen med el-ciggen och tycker för första gången den här sommaren att det är rätt nice att sitta här ute kvällstid. Det hände igår också så det måste ju betyda något? Till skillnad från alla andra kvällar som jag bara har velat att de ska ta slut. Mina tankar vandrar dock iväg lite för mycket. På fel män, på möjligheter till återfall, hur jag skulle kunna påbörja med kriminalitet i smyg igen och på snabba pengar. De fyra sakerna i mitt liv, i den mörka delen av mig, som jag vet stillar rastlösheten och kicksökandet i mig.

Jaja. Det känns ändå som om det håller på att vända? Imorgon är det onsdag vilket är lika med ledigt, jag tänkte åka till mamma och laga mat, ta en titt på Skänninges största event Skänninge marken och sen klockan 18:00 gå in hos den ansiktsterspeut mamma började gå hos när jag låg i magen. Jag ska nämligen få göra den födelsedagspresent jag fick av mamma genom en ansiktsbehandling, som jag har längtat. Sen när hösten är på intåg ska jag lösa in den andra lyx-presenten jag fick från en av er: massage. 

Såna grejor alltså, det var något som slutade prioriteras när missbruket blev misär och när jag började knarka mer än jag sålde knarka. Har inte varit hos en frisör på fyra år (lögn, hade frisörelever i fängelset) och fick som 25-åring lära mig att färga och klippa själv från att ha gått hos frisör var åttonde vecka sen tretton års ålder. Livets kontraster alltså, skrev om det på Instagram igår 👇.
(null)

(null)

Det är augusti 2014 och misären har kommit som en rejäl käftsmäll. Företaget är satt i konkurs, huset har förvandlats till ett pundarlager av alla prylar folk bytt för att få droger, Fredrik hade fått sparken från sitt Svensson-jobb och Mercan, ATG:n som kostade hundratusentals kronor i början av vårt förhållande hade successivt bytts ner mot en Volvo 745:a. Vi var skuldsatta, fått abonnemang avstängda, blivit av med pengar under husrannsakningar och blivit blåsta av köpare. Vi la mer tid på att knarka än att sälja knark, hade inte längre något kärleksliv, hade knappt någon kontakt med familjen och alla genuina vänner hade bytts ut mot de som var lika aktiva som oss. Vi inväntar fängelsestraff, har gått över till fentanyl och stjäl för att kunna upprättahålla någon form av drägligt leverne.

.


Jag satt i sminkrummet och betraktade kvinnan jag mötte i spegeln. Vem var hon? Mitt hår var en enda rastabulle på huvudet, jag vägde 43kg och hade hål mellan framtänderna. Helt plötsligt fylls jag av en sådan intensiv flyktkänsla. Fredrik hade senaste tiden börjat prata heroin, vapen och väpnade rån. Något inom mig, som jag idag tror var pappa, sa att jag var tvungen att lämna. Jag skulle inte överleva annars, det blev så tydligt.


Jag skulle komma att få mycket skit för sättet jag lämnade på. När jag satte mig i bilen och skulle köra därifrån ringde jag en vän för att kolla till Fredrik, det skulle visa sig att han svalt 50 valium. Allt ansvar lades på mina axlar för att han gick ner sig ännu mer, hans nära skyllde allt på mig och majoriteten av våra vänner tog hans parti. Det var alltid så, jag sågs som den tuffa och Fredrik som den snälla trots att vårt förhållande var jämlikt. Fredrik brukar säga att det beror på att jag inte kan vara tyst.

.


Men jag ångrar inte att jag gjorde det. För jag hade inget alternativ och är övertygad om att jag inte skulle levt idag utan det drastiska beslutet. Jag flydde till Simon och ett nytt helvete skulle ta sin början, men det visste jag inte då. Det enda jag visste var att jag inte skulle dö än och jag hade inget privilegium att välja för den fria viljan försvann i samma stund som jag blev beroende. Jag var helt enkelt tvungen.

Tisdag

Igår kände jag något som skulle kunnas likställas med livsglädje, det känns ju som en evighet sen jag kände det så kan lika gärna ha varit en sockerkick. I don’t know längre. Det gick över efter ett tag men jag vet ju att det är så jag funkar, det kommer små glimtar som inte är åt helvete dåliga och successivt blir en halvtimme en halv dag. Jag kunde kolla på flera avsnitt av Orange is the New black och ni som följt mig ett tag vet ju att det här med serier inte varit något jag kunnat prioritera i min drogfrihet. Har inte haft ro att fokusera och haft sådana koncentrationsproblem att jag stängt av efter en kvart.

Sen att just den serien kickar igång två typer av världar, dels den i fängelset vilket vore väl lustigt om det inte påmindes om. Det andra är kriminaliteten som ledde till fängelset, den saknar jag ju titt som tätt. Borde ju inte när konsekvenserna av min kriminalitet var just fängelset. Jag går fortfarande runt med den där rastlösheten i kroppen, känns fortfarande som jag balanserar på en tråd och när som helst faller ner i återfallet. Så jag försöker upprätthålla rutiner.

Äh, kan uppenbarligen fortfarande inte skriva. Blir stakigt och jag får inget flow. Hej och hej då. 

Vad hände på min Instagram i helgen?

Godmorgon måndag!
Iom att jag har lite problem med att få flow i skrivandet just nu så fuskar jag lite genom att kopiera ett par av helgens Instagram-poster & instastorys iom att alla av er inte följer mig där (👉 Prisonbeauty)

I fredags pratade jag om Bitcoins:

(null)

(null)

(null)



I lördags färgade jag håret med hjälp av hela kroppen och matchade färg med ärr, jag skämtade om puder och var bitter pga en man  på Instagram samma dag hade kommit med det trötta argumentet att det faktiskt finns kvinnor som misshandlar också. Typ lika uttjatat som INTE ALLA MÄN!!! Är sjukligt trött på alla män som ska ta fokus från kvinnor i diskussioner när männen är mer än överrepresenterade som förövare. Ja, vi vet att det även finns psykopat-kvinnor men nu är det inte det vi pratar om. Det är som om många män tar det personligt för att de likt förövarna också är kukbärare. Älsk på de män som bara kan stå för att många män är svin och mansbebisar utan att försvara det manliga släktet genom att peka på den lilla procent med kvinnor som gör samma fel.

(null)

(null)

(null)


Och igår var jag hos mamma med den brutna foten och handlade, lagade mat och städade. Sen satte jag på nya säsongen av Orange is the new black och för första gången sen jag blev drogfri kände jag bara ett avsnitt till. Har ju haft problem med att orka koncentrera och fokusera på att kolla på serier och filmer. Allra mest amerikanska för då måste hjärnan användas ytterligare ett steg genom att översätta. Så pluspoäng för att jag kollade flera avsnitt på raken även om händerna hela tiden var tvungna att pyssla med något. Serier är ju väldigt förknippat med droger för mig då jag började knarka genom att ha många, långa myskvällar på mysiga droger med dåvarande pojkvän. Så nu tänker jag skapa nya serie-referenser utan knark plus att det är nice att komma ihåg det man sett.

(null)

(null)

(null)


Och så skrev jag ett par inlägg också: 

(null)

Ibland kan jag känna sådan genuin avundsjuka. Som när en ser ett nyförälskat tonårspar som är övertygade om att de kommer leva ett helt liv tillsammans, små egenheter är enbart gulliga & det syns utanpå hur intensiva känslorna känns inuti. Så går man 5m bakom, som en tant i deras ögon fastän man bara är 30år och tänker cyniska, bittra tankar om att någon kommer bli sårad, egenheterna kommer bli störningsmoment och när den nykära perioden lagt sig kommer de inte längre ligga tio gånger om dagen.

.


Precis så kan jag känna när jag betraktar människor som är i början av sitt knarkande. Innan det blivit ett beroende, när de bara blir lite bakis dagen efter och tror att det är att ha avtändning och säger att det inte alls var så farligt. När missbruket fortfarande är en rosaskimrande evighetslång festival och bara är mysigt, härligt och roligt. Innan några kännbara konsekvenser kommit och ingen förlorat jobb, skuldsatt sig, ljugit för familjen, förlorat hyreskontrakt, svikit vänner och sårar partner.

.


De flesta missbrukare söker ju hela tiden den där första perioden men man når den liksom aldrig trots att en ökar doser och byter substanser. Samma dag som jag muckat från fängelset och varit drogfri mina första 6månader på 8år köpte jag ett fentanylplåster så fort jag steg av bussen från Göteborg i Linköping. Jag hade bestämt mig samma dag dom jag ställde in mig, det var enda sättet att härda ut frihetsberövandet, att se fram emot återfallet. Jag hade sparat pengar av den lilla lönen på 13kr i timmen så jag skulle ha råd att ta mig själv till Nevereverland. Jag klistrade en 1x1cm stor bit plåster på folie och andades in den kemiska smaken med ett rosa sugrör, orolig över dosering efter så lång drogfrihet & förväntade mig det välbehagliga ruset. Och jag kände det, så intensivt att hela min värld snurrade. Eller inte. Jag kände inte i närheten vad jag fantiserat om i 153 dagar.

.


För så är det, de flesta fall av drogmissbruk slutar med beroende & misär. Där jag är nu Så när jag hör människor säga att de kan sluta när de vill men inte slutar för att de inte vill avundas jag naiviteten. Jag saknar känslan av att ha hittat livets elixir, för den känslan är övergående.



(null)

Jag vet inte vad som skadat mig mest. Att leva med en psykopat under fysiskt och psykiskt våld, bli fråntagen mina rättigheter på ett slutet kvinnofängelse, vara styrd av beroendet, leka katt-och-råtta-lek med rättsväsendet, behöva rätta mig efter regler som frivården och beroendeenheten satt upp eller att begränsas av ångest, depression, social fobi, ptsd, avtändning, påtändning, utmattning eller uppbränd hjärna. Antagligen en blandning av allt.

.


Jag vet bara att jag känner en surrealistisk frihetskänsla när jag ska välja dip-pulver. Jag ler lite när jag väljer Fresh Island och en tanke jag tänkt hundratals gånger senaste året tar ett varv inom mig. "Jag får göra som JAG vill". Det visade sig att Fresh Islsnd inte alls var god, inte i närheten av Tortilla som jag vanligen tar utan rent ut sagt rätt äcklig. Men det gör ingenting för jag känner en annan smak på tungan, självständighet och frihet. För att jag inte väljer den smak Simon bestämde att vi tycker om.

.


Tänk att en så liten sak kan ha så stor betydelse, nästa gång tänker jag prova ytterligare en smak. Jag ska gå igenom hela OLW och Estrellas jävla sortiment till dess att jag hittar den som ska komma att bli min favorit. Och den smaken kommer aldrig mer bli tortilla, för jag har aldrig tyckt om tortilla så jäkla mycket ändå. För jag får göra vad jag vill nu. Jag får göra det hur jag vill, när jag vill. För jag är fri nu. Så jag äter chips med rätt äcklig dip till kvällsmat och fylls av den bekanta känslan jag kände för exakt 1 årsen och för ganska exakt 14 årsen. Som om jag flyttat hemifrån och inte har någon som bestämmer över mig.

.


En dip en söndagkväll alltså, så betydelsefull ändå.



❤️❤️❤️❤️

Så mina vänner, det där hände på min Instagram i helgen.