Sluta försöka va så jävla duktig!

Hej people!
Nu har jag tänkt lite, som vanligt med andra ord. Herregud, jag behöver en sysselsättning för det här ständiga analyserandet blir jävligt kontraproduktivt. Kommer visserligen fram till en hel del bra saker men dygnets tjugofyra timmar blir en neverending berg-o-dal-bana. Jag pratar ju rätt ofta med mig själv, inte på ett schitzofrent sätt utan snarare att jag måste prata med känslorna ibland. Säga åt ångest att dra åt helvete, be överanalyserandet hålla käften och så vidare. Inte jättetrevliga diskussioner med andra ord, men jag måste tyvärr vara hård mot den typ av känslor och tankar. De pratar högt och i munnen på varandra annars och jag hör inte vad magen, själen och hjärtat vill säga. 

(null)

Jag är ju i en personlig resa av rang och är enormt tacksam över att ha startat den här bloggen, den ger mig utrymme att få ner allt jag annars går och tänker på tills absurda slutsatser uppstår. Att jag kan hjälpa andra genom min historia vet ni ju vad jag känner inför, det är ju en ära att få göra. Att jag dessutom har ett gäng av er med sjukligt kloka tankar som kan få mig att tänka en extra gång, reflektera på ett nytt sätt eller bara bli peppad utav är oslagbart och betyder enormt jävla mycket.

Samtidigt försöker jag ju lära mig så mycket som möjligt om beroendesjukdomen, läsa på hur den fungerar och samla så mycket kunskap att jag kan finta bort dess försök till att få mig att trilla dit igen. Jag älskar dessutom att skriva om det och sprida den här informationen vidare, kunskap är makt liksom. Jag är så trött på dömande människor som tror att det bara är att ta sig i kragen och ta lite jävla ansvar, men att fördöma dom för deras fördomar blir om möjligt mer kontraproduktiv än att analysera sönder varenda liten tanke i mitt huvud. Därför informerar jag hellre och tror på att det är en bättre väg att gå för alla, varesig man är närstående, medberoende, beroende eller inte har någon koppling alls till något beroende. 

(null)

Beroende klassades av WHO i början av 70-talet som en sjukdom, just för att det är en felkoppling i hjärnan och således en fysisk hjärnsjukdom. Att man sen är ansvarig för att den uppkommit? Alltså, det är ju mycket mer komplext än så, beroendesjukdomen är ju långt ifrån svart eller vit. Ska vi låta bli att vårda kol eller lungcancer som uppkommit av rökning, diabetes som uppkommit av en onyttig livsstil eller hudcancer som uppkommit av för mycket solarie-solande? Beroendesjukdomen uppstår ju inte av egen fri vilja på det sättet många tror, precis som ingen tänker att de ska få kol, diabetes eller cancer pga sitt leverns bestämmer sig ju ingen för att bli missbrukare. Beroendesjukdomen utvecklas dessutom lättare om det finns en ärftlighet, nu vet inte jag alls hur mycket större risk det är att få kol, diabetes eller cancer om man har det i släkten. Men så fungerar i alla fall beroendesjukdomen och det behöver vi prata mer om för att narkotikarelaterade dödsfall inte ska fortsätta öka som det gör just nu. 

Som beroendeperson har jag ju en känslighet i belöningscentrumet, vilket jag märker av rätt tydligt. Kanske är det också orsaken till att jag ibland får det jag både kallar mani och kreativt flow, som kan ge mig fjärilar i magen av ren och skär lycka. Vi har ju tidigare snackat om hur lätt jag blir beroende utav saker, inte alltid ett kemiskt beroende så som droger eller cigaretter, men fortfarande en typ av beroende. När jag går upp i saker, går all in och kör allt eller inget tror jag de flesta beroendepersoner känner igen sig i. Varesig det handlar om droger, träning, hälsa, yoga, sex, vänner, män, bloggande, rökning, socker etc så är jag en sådan allt eller inget person att jag har svårt att göra någonting lagom mycket.

(null)

I somras var jag inte nöjd om jag inte yogade två timmar på morgonen och sen gick en mil hem. Jag överäter socker ena dagen och låter helt bli nästa. Jag blir upp över öronen förälskad eller vill inte se åt män överhuvudtaget. Jag knullar tio gånger på en dag eller ingenting alls, röker ett paket cigg ena dagen och tre cigg nästa dag. Är supersocial en vecka och isolear mig totalt nästa. Det är så jävla svart eller vitt och det är väldigt dränerande. Det skulle vara så skönt att bara få va ibland. Det är väl också därför man ska vara försiktig att diagnosera beroendepersoner, för detta tillhör ju ofta beroendepersonligheten samtidigt som det påminner väldigt mycket om bipolär.

Att ha en känslighet i belöningssystemet gör att vi lättare får en kick av saker än "normala" personer. Så som jag skrivit om socker, att det för människor med en känslighet generar både god smak och en dopaminkick. Och herregud vad jag kan få kickar av olika saker, vilket såklart i stunden är helt freaking underbart. Att självmant kunna framkalla fjärilar i magen, euforirus och dopaminutsöndringar är så jävla skönt. När kicken sen lagt sig blir det dock väldigt, våldigt tomt och det är ofta då jag går ner i en svacka och får istället ingenting gjort. 

(null)

Egentligen är det väl resan till kicken jag älskar mest, att sträva mot något och sen lyckas är nästintill oslagbart. Den största baksidan är ju att det hela tiden är ett jävla jagande och normala saker räcker liksom inte. Det är hela tiden fokus på nästa sak och jag måste ständigt påminna mig om mindfullness och vara i nuet. Inte hela tiden multitaska (hjärnan är inte ens skapt för det, den klarar att minnas 3-5 saker åt gången, sen börjar den halka efter), utan jag måste medvetet stanna upp för att leva här och nu. 

Sen är ju inte hjärnan så okomplicerad att en känslighet i belöningssystemet är mitt enda problem, det skulle jag nog lära mig att hantera. För att jag ska vara en fullbordad Cecilia adderas ju en hel massa andra personlighetsdrag. Min prestationsångest till exempel, en ångest jag haft sen barnsben och att hela tiden vilja vara så jävla duktig. Att få beröm har även det gett mig en kick. Det där med att vilja vara duktig har gått så långt att jag fått be mina närmaste att sluta säga att jag är det. Dels för att jag kan känna mig så liten av att bli berömd som duktig för simpla saker som att tvätta. Men framförallt för att det startar en process i mig att vilja vara ännu duktigare och visa att jag kan göra ännu bättre ifrån mig. 

(null)

Bekräftelsebehovet behöver liksom sin dos och för att träna på att själv vara den som bekräftar mig har jag undanbett komplimanger om mitt utseende och att jag skulle vara duktig. Utseendet för att jag inte vill bli värderad för mitt yttre och duktig för att det blivit så laddat för mig. Sedan blir jag ju givetvis inte förbannad om de ibland kallar mig snygg eller att jag är duktig som drogfri, men ordet duktig relaterar min hjärna per automatik med prestation. Precis som när jag var 15år och fick höra att jag var stark som kom tillbaka till skolan två veckor efter pappas död och inte grät. Det har tagit fjorton år att inse att styrka inte nödvändigtvis är att vara känslokall och osårbar, men att som femton åring bli berömd för att inte visa vad som pågick inuti gav en skev bild av styrka. 

Grejen är att jag inte vill att bloggen ska bli en sådan grej men jag är rädd att det är precis det håller på att hända. Vilket jag måste stoppa för jag vill inte att det ska bli en inget av bloggen. Inget vitt, av eller prestation, krav och press. Den ger mig ju dessutom uppmärksamhet och bekräftelse, vilket inte behöver vara negativt så länge jag inte blir beroende utav likes, kommentarer och bekräftelsen.

(null)

Vilket nog också nästan hänt. Jag har börjat kolla statisk, tok-kommentera stora bloggares kommentarsfält för att dra nya läsare, fråga er hur och om vad jag ska skriva etc. Jag tror ju numera att min historia hände av en mening och att mitt kall nu är att berätta om den och hjälpa genom den. Vilket såklart inte är fel så länge jag inte gör det samtidigt som det tar mer än vad det ger av mig själv. Jag har inte kommit dit än men har nog varit på god väg om jag inte stannat upp och frågat mig själv vad jag vill få ut av bloggandet, med hjälp av reflektioner från er. Vilket jag gjorde igår och insåg att jag är på väg. Och det brukar uteslutande bli att jag kraschar, känner mig misslyckad som inte når upp till mina höga mål och förväntningar. Jag vill inte dit, det riskerar min drogfrihet för mycket.

Jag vill så gärna göra något bra med det här, vill leverera och vara duktig. Grejen är ju att jag inte jobbar idag av en anledning; min hjärna är utbränd och jag kommer därför behöva öka min sysselsättningsgrad successivt. Jag har inte möjlighet att göra bloggen till mitt jobb och det är inte heller mening. Så här ett par dagar efter jag frågat om era åsikter kring skrivandet undrar jag hur fan jag tänkte. Den här bloggen ska inte bli någonting baserat på vad andra tycker, det här är ju min hobby och ska inte vara något preststionsbaserat. Det är inte meningen att jag ska bli stressad av att inte ha publicerat ett inlägg eller känna press att komma på något att skriva. Få saker hämmar kreativit så mycket som press att leverera.

(null)

Skrivandet är min konstform och mitt sätt att göra det på är ju mitt sätt, det går inte att kompromissa med för då försvinner lusten. Och jag behöver mina kompromissa, av vilken orsak skulle jag behöva det? Ett högre besöksantal? Det spelar liksom ingen roll om ni en vecka är 2500 unika personer här inne eller 4000., så länge jag för det jag mår bra utav, på mitt egna sätt. Det är ju ingen annan än jag själv som sätter de här kraven på mig och därför ingen annan än jag som kan hindra det. Min dröm är ju inte att bli en känd influencer som livnär sig på en blogg. Jag vill kunna försörja mig (på vad som helst) och samtidigt kunna hjälpa andra, är det genom min favoritsysselsättning att skrivs är det ännu bättre!

Herregud, jag blir irriterad på snubbar som försöker ragga när jag sitter och skriver och kom idag senare än vanligt till beroende för att jag inte orkar träffa flirtare som skriver på FB när han ska dit. Jag vill liksom mestadels bara få vara i fred. Jag passar inte som det och behöver nog mer yttre stimulans än att bara blogga. Och jag behöver ju inte ha något konkret mål med bloggen just nu, mitt mål med behandlingshem ligger många år fram och just nu är bloggen min hobby. Jag är inte där i min drogfrihet att jag ständigt kan finnas för alla andra, hur mycket jag än vill. Jag måste bli frisk först och till dess hjälper jag mer än gärna, men bara så mycket jag orkar.

Jag vill vara kreativ och bloggen är min plattform för det, jag vill inte tvinga fram resultatet eller leverade kvantitet framför kvalité. Jag älskar att skriva, fotografera, pyssla med DIY och skriva om det etc. Det är min hobby och på den nivån måste jag hålla det, hur mycket jag än vill gå all in och leverera tre inlägg om dagen eller skriva på ett sätt som passar er, så kan jag inte. Det här är ingen vanlig Isabella Lövengrip eller Kissie-blogg, det här är min hobby, skrivandet min konst, kreativiteten en lust och att det också kan hjälpa andra är ju ett jävla plus.

(null)

Så jag har tagit bort Google analytichs som räknar statistisk, igår kväll bestämde jag mig att jag inte behöver känna press att leverera inlägg och jag har tagit bort en app till Instagram som visar vilka som följer samt avföljer mig. Det här är inte mitt jobb och jag har ingen anledning att bry mig om sånt, sen var det här med bloggandet landar vet vi ju givetvis inte. Vilket såklart är jävligt skönt för pressen jag känt med bloggen senaste veckorna har bara hämmat min kreativitet och jag har publicerat texter bara för att. Vilket inte är meningen, meningen är att jag får skriva och vara kreativ samt att det kan hjälpa andra att öka förståelsen. Tycker man inte om att läsa långa texter har man inte så mycket hos mig att göra, jag gör det här på mitt sätt eller inget sätt alls.

Kommer jag kunna leva utan kickar? Frågade jag därför sköterska N imorse. För hur mycket jag än försöker byta ut droger mot sex, män, socker, bekräftelse, träning, prestation och bloggande så kvarstår beroendeprobkematiken och det får inte vara så. Jag måste lära mig att inte göra saker till hela min värld, måste ge mig själv ett break och inte gå runt med en ständig stress. Sen drömmer jag ju fortfarande om att göra bloggen stor, älskar allt som har med den att göra och kunna göra något bra utav det. Vilken kreatör vill inte bli uppmärksammad för sin konst, det är ju en del av att vara konstnär. Men det får inte, att vilja bli en stor bloggare inom beroendeproblematik och att gå från kriminalitet till det här, styra.

(null)

Som det här med serien om sockerberoende, jag vill och kommer skriva om det men jag kommer inte lägga ut scheman om sockerdetox så som jag tänkt. Kanske skriva lite punkter på vad man kan tänka på, både för er och min skull. Men jag vill inte delta i kroppshets och hälsohets, även om jag vill ha en så frisk kropp som möjligt vill jag inte lägga till ytterligare ett måste på livets alla andra måsten. Jag tror inte förbud är rätt väg att gå och även där tänkte jag gå från allt socker till inget socker. Jag måste lära mig att ta små steg för hållbara resultat och att sätta igång en sockerdetox med krav på leverans i bloggen är helt enkelt inte rätt väg att gå. Jag kommer fortfarande göra det efter att ha förstått hur farligt socker är för mig med känslighet i belöningssystemet och ett f.d drogmissbruk. Jag kommer också skriva en del om det, precis som jag gör om sexmissbruk men det blev en press som jag måste ta bort.

Hur mycket jag än vill göra detta till en kunskapsblogg och hjälpa er är jag inte där än. Jag har fortfarande så mycket med mig själv att jag inte kan prestera för andras skull och inte för min egen skull. Återigen, det är ingen som har satt de här kraven på mig men det behövs inte, tyvärr är jag själv den som ställer störst krav. Det ska vara perfekt eller ingenting alls.

(null)


Så det här blir sista inlägget där jag förklarar mig. Jag kommer inte be om ursäkt för långa inlägg, om jag bara skrivit en gång om dagen eller ingenting på tre dagar, jag kommer bara fortsätta vara mig själv och göra det jag mår bra utav. Sriva reflektioner, analyser, information, pyssel, skönhet och husmorsknep, saker jag lyssnar på, läser och ser men utan krav på att prestera perfektion. Jag hoppas ni hänger med på hur jag menar, jag älskar ju den sammanhållningen vi byggt upp här inne men senaste veckorna har för mycket fokus legat på prestation, öka besöksantalet och leverera snarare än vad jag levererar. Konst blir inte bra på det sättet. 

Nu ska jag luncha med min bästis! 
Ni kommer säkert inte märka så mycket, det ligger mer hos mig än någon annan. Jag fortsätter med det jag älskar och slutar sätta press på mig själv, jag behöver inte vara så jävla duktig hela tiden!

Att acceptera att alla vänner inte är ens bästa vänner

Jag kan inte tvinga någon att vara den jag vill, mitt förnuft vet det och min logik kan tala om det för mitt medvetna. Flera gånger om dagen pratar de med varandra, logiken till medvetandet. Säger "Nej, sluta tänk!" och jag slutar tänka för en stund. Grejen är att känslorna inte hänger på den där parterapin som logiken och medvetandet har påbörjat och det jag saknar allra mest med drogerna är väl att kunna stänga av den delen. Den som känner så mycket psykisk smärta att det gör fysiskt ont i bröstet, den smärta som gör att ett skadat hjärta slår okontrollerbart fort och helt plötsligt har tankarna snurrat iväg igen. Logiken är fortfarande lite seg på att reagera, säger lite för sent åt medvetandet att sluta tänka och det har hunnit göra ont en stund.
 
Bilden har inget med texten att göra, tvättade bort vattenfast smink och fick feeling på effekten :).

Jag förstår att inte alla orkar med mitt kaos, på riktigt så gör jag det. Jag ger ofta en eloge till min bästa vän som orkar, år efter år står han där som en tapper krigare och ger aldrig upp hoppet på mig. I snart femton år har han varit min allra bästa vän och för det är jag evigt tacksam. Jag vet inte hur många gråtande samtal han har fått ta emot när Simon sagt något eller gjort något, samtidigt som han fått stå och titta på när jag gång på gång gick tillbaka. Jag har ringt hallicunerande och inte vetat om det jag ser är verkligt eller det jag hör är på riktigt. I perioder har jag inte hört av mig alls, inte svarat på sms eller ringt tillbaka på missade samtal och han har med mamma oroat sig för var jag är, med vem och vad vi gör. Att han orkar är en styrka få besitter.
 
Mitt liv är en ständig berg-o-dal-bana. Även om det är stabilare nu än på många år tar det lång tid att bygga upp den tillit och tilltro som jag fuckat upp. Genom att helt sonika vara den mest egoistiska personen, på det sättet missbrukare ofta är och som varit mitt sätt att låta de närmsta slippa se vilken misär en lever i. Jag är inte riktigt där i livet än att jag kan begära att någon ska orka det här, drogfriheten är så pass nära och för bara ett år sedan var jag på mitt livs botten. Jag kan krasst sett när som helst falla igen, ta mig fan när som helst. Det är så jäkla nära, ett ständigt ballanserande på en skör ballerinatråd. Jag kan inte tvinga en man att vara min man eller en vän att vara en bästa vän, för jag vet att det krävs mycket av dom som är mina närmaste.

Bilden ha fortf. inget med texten att göra, bara feeling på vattenfast smink.

Jag upprepar ett mantra i huvudet, säger till mig själv att jag inte kan styra vad andra gör mot mig, jag kan bara styra hur jag låter det landa hos mig. Gång på gång hör jag frasen i mitt huvudet och läser sinnesrobönen viskande i huvudet samtidigt som jag fokuserar på att förstå dess innebörd. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och fördstånd att inse skillnaden. Jag behöver sinnesro att acceptera att jag inte kan tvinga någon att vara en av mina närmaste, man kan inte bestämma vad andra vill göra för en. Jag måste våga gå därifrån, acceptera att vissa människor inte har styrkan att vara i min allra innersta gräns. Kan inte förändra - Måste acceptera verkligheten. Måste förstå skillnaden.
 
Men det gör ont, fy fan vad det gör ont ibland. Ändå lite lättare att acceptera när jag förstår att inte alla orkar och lite lättare sen jag insett att jag faktiskt kan kräva mer av mina närmsta än så jag har blivit behandlad. Jag förlåter gärna, jag tycker livet är alldeles för kort för att inte göra det men genom att förlåta tar man ju risken att bli sårad igen. Jag vet inte om mitt hjärta är så pass ärrigt just nu att det är anledningen till att jag inte vill släppa in nya människor för nära inpå, för jag har gjort det och fått ta konsekvenserna av att låta människor kommer nära. Jag har blivit sårad och sårat ett flertal gånger, jag är så rädd att slänga mig in i något och att det i sin tur ska påverka min drogfrihet. Men jag vill inte bli en bitter, negativ kvinna som drar alla människor över en kam för hur en handfull har behandlat mig. Jag vill hellre älska och bli sårad, än att inte ha älskat alls. Däri räknas också att kunna förlåta, då jag gjort hemska saker som jag gärna vill bli förlåten för. Karma liksom, jag tror ju stenhårt på det.

(null)
 
Samtidigt vill jag skrika till en del vad jag känner, men har tvingats lära mig att det inte alltid är positivt att basunera ut sina känslor. Det hjälper ingen och framföralt inte mig själv, det går inte att ändra på någon annan och det går definitivt inte förändra någon som inte vill förändras. Kan inte lägga mer energi på det. Jag kan inte, inte, inte tvinga någon att vara mer för mig än vad de själva orkar med, för jag förstår ju varför man inte orkar. Jag mår ju bättre under de perioder jag kan acceptera att alla inte är vad jag trott dom varit, kan acceptera att vi inte är på samma ställe i livet och inte står med liknande värderingar. Och det är okej, det är ju t.o.m bra att alla inte tänker, handlar och känner exakt likadant. Det tar bara lite längre tid att förstå hur andra tänker, handlar och känner när de inte gör på samma sätt som mig. Det är ju lätt att tro det annars, göra sin sanning till den enda sanningen och inte reflektera över att tankegångarna i andras huvuden kan se tvärtemot ut mot mina och det behöver inte vara fel. Mitt sätt behöver inte vara rätt, det viktigaste är ju att det är rätt för mig och ditt sätt är rätt för dig.
 
Det blir lite flummigt, dels för att det nästan alltid är flummigt svammel i mitt huvud och dels för att jag inte vill hänga ut någon. Jag försöker nog bara landa i att vissa personer inte är vad jag trott och jag måste acceptera det, för det tar så otroligt mycket energi att gå runt och vara ledsen över att jag inte prioriteras. Det måste vara okej att de inte prioriterar mig, vilket det givetvis är, men det enda är nog att jag vill att de står för det. Inte utger sig för att vara en av mina närmaste om de inte har orken, kraften eller viljan att vara det. Ärlighet och lojalitet är väl inte så jävla mycket begärt ändå? Jag är inte så självgod att jag tror mig stå överst på allas prioriteringslistor, det är inte det jag påstår. Jag menar bara att jag vill i alla fall finns med på den där prioriteringslistan om jag ska lägga den energi det ändå tar att förvalta nära relationer. Låt mig gå annars, låt mig inte sträva efter en vänskap som inte finns och låt mig inte ständigt gå och fundera på om jag är mindre värd som människa. För det är de konsekvenserna som blir, då tycker jag det är bättre att vara på det klara med vilken typ av relation en har så båda har samma förutsättningar och samma syn på det hela.

(null)

Jag vill nog att alla ska vara mina allra bästa vänner, vill att vi ska dela allt. Det är nog mitt största problem och det jag behöver mod till att förändra. Har velat att vi alla har en tight realtion och att alla ska vara sådana typer av vänner jag kan ringa närsom och de mig, under dygnets alla timmar. Så är det naturligtvis inte, kanske handlar det om att jag lever kvar i tonårens och knarkets realtioner? Egentligen väldigt lika varandra då båden tonåringen och knarkaren ofta antingen är bästa vän eller största fiender, svart eller vitt. Allt eller inget. Kärlek eller hat. Och därför har jag svårt att anpassa mig till att det i en vuxen värld inte alls är så, klart jag kan skilja på bekanta och vänner. Skillnaden är väl att jag velat se vänner som nära vänner eller bara bekanta, vilket bara sårar mig i slutändan då alla inte vill eller kan vara bästa vänner och allt vad det innebär. Gud, ge mig sinnesro att acceptera att alla inte kan vara mina bästa vänner, mod att våga släppa viljan att alla ska vara det och förstånd att inse skillnaden.
 
Godmorgon förresten, här är det lite snö igen och tisdag innebär ju ingen medicinhämtning för min del. Ska snöra på vinterskorna, sätta hörlurarna i öronen och ta en liten promenad. Vi hörs senare, ni ska få se hur mitt vardagsrum blev då!

(null)

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker och tron är ofta den som ger oss styrka. Man säger mycket men man vet så lite om sig själv, när ångesten och ensamheten kommer. För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se, skillnad mellan sanningar och lögner 
-  Björn Afzelius, Tusen bitar

Sockerberoende - Vad är ett sockerberoende?

 
Ett sockerberoende är ett kemiskt beroende som påverkar hjärnan på samma sätt som både droger, alkohol och nikotion. Ett kemiskt beroende som precis som andra droger påverkar belöningssystemet och förstör produktionen av hjärnans glädjehormoner. Är du, som jag, dessutom missbrukare av en annan kemisk substans är socker egentligen bara en del av ditt missbruk, och något du bör sluta med. Sambandet mellan drogberoende och sockerberoende ska dock få ett eget inlägg, först tänkte jag att vi kikar på vad ett socker beroende faktiskt är. I kategorin Beroende: Sockerberoden kommer du hitta alla inlägg jag skriver om just sockerberoende och om att sockerdetoxa. 
 
Ett sockerberoende är (såklart) hjärnan som är beroende av socker, reptilhjärnan (som är den delen av hjärnan där beroendet sitter, den säger helt sonika till kroppen att den behöver sin drog för att överleva och vi upplever då ett starkt sug. Jag har skrivit mer om hur beroendet fugnerar ur ett biokemiskt perspektiv HÄR. Alltså, vad som händer i hjärnan när den blir beroende. I USA kallar man det en felkoppling i hjärnan vilket gör beroendet till en fysisk hjärnsjukdonm och inte är så lätt att hantera som att bara bestämma sig för att sluta. Sockr förstärker den här felkopplingen och hjärnan blir då beroende utav det Alla är såklart inte beroende utav socker ur det perspektivet att hjärnan tror sig behöva det, utan missbrukar det snarare vilket gör det minst lika viktigt att sluta med.
 
 
 
Vem blir beroende av socker?
Forskaer i USA tror att ngefär 75% av oss människor har något i våra gener som gör att vi reagerar starkt på det höga sockerinnehållet i vår tids mat (det dolda sockret). Våra kroppar är byggda för den kost man åt för över 10.000 år sedan, stenåldersdieten fokuserar på just det sättet att äta och är den som främst rekommenderas för personer med alla typer av beroenden, även socker beroenden. Var fjärde person av dessa 75% är dessutom extra känsliga för de snabba kolhyderaterna, vilket kan leda till ett beroende. Det är trots allt en stor andel av befolkningen och i samband med att 4 av 10 personer äter mer socker än rekommenderat är inte prognosen jätte bra. 2009 sa te.x näringsexpertern Patrick Holford på att 20 miljoner är sockerberoende, 19 miljoner nikotionberoende och 5 miljoner alkoholberoende av de 61 miljoner brittiska medborgarna.
 
 
 
Tre olika typer av bruk.
Man pratar om tre olika typer av bruk, utöver att tydligt överäta socker, och HÄR finns en screening (lättare undersökning) där du kan ta reda på vilken typ du tillhör. Man räknar med att de olika grupperna är ungefär lika stora, alltså drygt 33% av vardera.
 
- Socialt bruk: De människor som kan dricka ett glas vin eller äta en kaka och sedan nöja sig där alt. dricka/äta lite extra vid festliga tillfällen utan att det är någon fara. Det händer ingenting mer i belöningsystemet än att de upplever en god smak.
- Skadligt bruk: Känsloätare eller känslomissbrukare, de som äter (samt dricker, drogar, shoppar, tränar, ligger etc) av fel anledning. De som lätt får mersmak och kan få konsekvenser som trötthet eller dåligt måeende men utan att vara tankebesatta som den beroende.
 
- Sockerberoende: Att vara sockerberoende innebär att du har en känslighet i belöningssystemet, blir tankebesatt av socker. Även påverkan på belöningssystemet måste få ett eget inlägg just för att det är en så stor del av beroendet. I korthet innebär det att den som är beroende inte bara känner en god smak utan får även en känsla utav sockerintag, belöningssystemet är känsligare mot alla former av kemiska beroenden och gör att en chokladkaka också genererar en kick. Det som påverkar denna känslighet i belöningssystemet är ärftlighet i större eller mindre utsträckning, miljö och även kultur. Du kan alltså föddas med den från någon farfars far eller morbror likväl som känsligheten kan komma med tiden, ex om du som barn får mycket sötade läsker eller dagligt sockerintag.
 
 
Vad händer i hjärnan när en sockerberoende äter/dricker socker?
Stora intag av socker ger då ett dopaminpåslag hos beroendepersoner, vilket gör att chokladkakan inte bara smakar gott utan också känns bra, det kan liknas vid en kort micro-nyförälskelse. HÄR har jag skreit jag om risken att bli beroende av närhet, HÄR har jag skrivit om hur jag bytt ut ett drogmissbruk mot ett sexmissbruk och nu skriver jag om mitt sockerberoende. Det jag menar är att i och med att jag varit beroende av narkotikaklassade substanaser har ökad risk att jag ska bli beroende utav annat, just för att jag har denna känslighet i belöningsysstemet som hela tiden vill bli stimulerat. Jag har även skrivit om hur jag omedvetet började tänka på att jag kanske skulle börja löpträna för att få den omtalade kicken, allt det här är så tydligt att beroendehjärnan i mig vill få någonting nytt att stimuleras utav.
 
Vanliga problem som i själva verkaet kan vara konsekvenser av ett sockerberoende.
Så förklaras följande punkter i boken Sockerbomben 3.0, saker, problem som kan upplevas av beroendemänniskor men som när sockret tas bort mildras eller helt försvinner. Känner du igen dig? I så fall är det nog en bra idé att haka på sockerdetoxen som sätter igång på torsdag, imorgon kommer ett inlägg med sammansatta tips inför den och sedan kommer jag under februari fylla på med inlägg om sockerberoende, hur det påverkar oss drogberoende, hur socker till barn kan öka risken för andra beroenden, vad man bör tänka på för att hålla blodsockret i schack etc.
 
Jag har inte förstått vilken påverkan sockret har på hjärnan förrän jag läste just boken Sockerbomben 3.0 och är den första att skriva upp mig på majoriteten av följande punkter:En del har blivit bättre sedan jag slutade knarka men då socker och sötningsmedel fortfarande är en primär del i mitt liv hoppas jag det blir bättre när jag även tagit bort det (skriver hon som i detta nu sitter på ett bibliotek och dricker en Coca cola light till en mjuk tosca-kaka från cafét bredvid):
  • Trötthet i kombination med rastlöshet (Min vardag...)
  • Dimhjärna, svårt att tänka klart och få överblick över saker (Energidryck sen är det fixat)
  • Kraftiga humörssvägningar (Vi kommer snacka med om blodsocker i ett eget inlägg)
  • Uthållighetsproblem, hittar inte orken lika lätt (Är det dags för eftermiddagsfika)
  • Extrem trötthet, hur mycket jag än sover (Räcker upp handen)
  • Energibrist och rastlöshet, trött men svårt att slappna av (Räcker fortfarande upp handen)
  • Koncentrationsstörningar, minnesproblem och glömsk
  • Återkommande ångestattacker
  • Tar impulsiva beslut
  • Svårt att hålla ordning och att organisera det praktiska
  • Snabbt överväldigad
  • Kommunikationsproblem
Jag räcker fortfarande upp handen, sen kanske inte alla punkter jämt är jättetydliga, men jag vet att om något av dem uppstår är just energidryck (koffein + socker är ju den värsta kombinationen), en kaka eller någonting sött det första jag tänker på och också något som för stunden hjälper. Människor med denna känslighet i belöningssystemet har dessutom svårt att skilja på hunger och sug, vilket gör det svårare att gå ner i vikt.
 
 
Socker är 7 gånger med beroendeframkallande än kokain
I en studie som nyligen gjordes fick råttor, som har exakt likadant belöningssystem som vi, sockerlösning tills de blev beroende. Sockret byttes då ut mot kokain tills de blev beroende utav det istället. När de sedan fick tillgång till både socker och kokain, efter att ha blivit beroende utav båda substanserna, visade sig att de föredrog socker framför kokain. Och detta ger vi till våra barn?
 
Det var första delen utav min miniserie om sockerberoende, imorgon ska vi kika mer på hur det påverkar belöningsysstemet, varför kvinnor har större benägenhet att bli sockerberoende och hur socker till barn kan göra dom till framtida narkomaner.
 
 
(Källor: 50 genvägar till ett sockerfritt liv av Fredrik Paulun, Sockerbomben 3.0 av Bitten Jonsson & Pia Nordström, Belöning & Beroende av Charlotte Erlanson-Arbertson & Anna Wingren. Samt bildkällor under respektive bild)