Tankar som bara ryms i natten

Jag tänker på att morgnarna nu är vad nätterna var förr, det sena har blivit det tidiga men av samma orsak älskar jag det gränslöst. Tystnaden, mörkret, stillheten och känslan av att bara jag är vaken. Några timmar av kravlöshet där inget annat än alla ljud som hörs i tystnad spelar roll. Ingen prestation, inga måsten, ingen fasad att upprätthålla och aldrig är det så lätt att djupandas som när tystnaden är så tyst den bara kan vara om natten. 
Ångesten är aldrig så långt bort som när staden ännu inte vaknat, Jag har aldrig varit en morgonmänniska, inväntat de tidiga timmarna genom att vara vaken till dess och istället sovit borta tusentals dagar till förmån för vakna nätter. Aldrig är kreativiten så obegränsad, tankarna så möjliga och lugnet så oändligt som när alla fortfarande sover. En tyst symbios med de få andra som ännu eller redan är vakna. Och bara jag i min bubbla av känslor inlindade i bomull som aldrig gör lika ont som i bländade dagsljus. En bil som åker långt borta någonstans och jag som vågar närma mig tankar som i andra människors vakna närvaro bär en slöja av ångestens kärna. Aldrig är jag så naken som nu, aldrig så ärlig och avklädd i känslor jag inte orkar känna som när till och med änderna sover på ån utanför min balkong. 
Så tänker jag på alla män jag älskat, de som kommit in i mitt liv för ett ögonblick eller stannat så länge att jag formats med dem. De jag älskat för en dag och de jag älskar än idag. Jag tänker på vilka de varit, alla män som jag spenderat nattens heligaste timmar med. Aldrig de mest självklara, sällan dem som stått i centrumens ljus. Kanske för att jag alltid behövt stå där själv eller för att intresset för utåtsett likasinnade aldrig funnits. Det ytliga som så sällan speglat ett djupt inre, det som för mig bara varit en ytliga roll har hos likasinnade män varit allt de haft och aldrig något mer. Rollen jag själv spelat har aldrig räckt för mig att kunna älska hos en man om han inte också haft mitt djup av svärta, jag har behövt det mörka inuti för att känna genuin likhet. Alltid har det varit män bredvid, män med sorgsna ögon som döljer något jag vill komma åt och innanför. Veta, lyssna, lära känna. Förstå vad i deras blick de gömmer för sin omgivning. Ofta bara en smutsig sport jag maniskt velat vinna för att det egna egot behövt sin bekräftelse men ibland ett genuint intresse för dem som inte hörts mest. 
Jag har alltid dragits till smärtsam sorg, aldrig sån som synts vid första anblicken och ofta hos dem som bekantskapen skulle beskriva med helt andra ord än jag själv gör. Jag tyckte aldrig Simon var så vacker som när han i cannabisens rus försvann i sina egna tankar och som för en sekund speglade sig i hans blick. Jag älskade Fredrik allra mest när jag på håll betraktade honom i det sociala spelet, våra blickar möttes på distans i den allra djupaste kärleken och varenda cell fylldes av känslan över vilken tur jag haft. Den första pojkvännen som slog var han som i en sekund tittade på mig med en nakenhet 17-åriga jag inte skådat innan. Alla män jag älskat har haft ögon som för korta ögonblick visat en annan version än den de visst utåt och kanske var det fasaderna de höll upp som jag så väl kände igen, genomskådade och senare älskade. För att jag förstod dem och de förstod mig, för att vi kunde mötas i de allra mörkaste tankar bakom det skådespeleri som tvunget, likt en överlevnadsinstinkt, blivit vår identitet.  
Jag pratar ofta om att jag inte vet om jag skulle kunna älska någon som aldrig mött ångestens gränslösa smärta. Hur ska någon som aldrig mött panikångestens ologiska rädsla kunna förstå att jag vissa dagar måste anstränga mig för att kunna djupandas och ibland känner en intensiv instinkt av att fly människohav? Men så tänker jag att det kanske inte är förståelse jag söker utan samförståndet i mörka tankar och taggiga känslor som för en sekund inte kan döljas i ens blick? De män jag älskat är de män som jag kunnat prata utan dömande ord och oförstående beröringar med. Inte alla gånger de snällaste männen, ibland män vars ögon jag från början föll för som nu är ögonen jag vaknar skrikande ur sömnparalyser från. 
Av alla män jag älskat har alltid någon utifrån blivit förvånad, trott att det inte är min typ för att de utåtsett är så olika. Jag tänker att de tycker det för att de inte vet vad som är min typ, att de inte vet att den gemensamma nämnaren hos alla män jag älskat är sekunder av smärta som speglat sig i ögonen som få uppmärksammar. Utåtsett är de andra män som inför mig släppt garden och visat sig sårbara. Kanske en typisk medberoende egenskap som får mig att vilja ta hand om, ömma, öppna upp och laga. Kanske är det just det jag inte ska leta efter i män jag nu möter, men hur gör man då? Hur gör man när en inte finner någon attraktion i män som inte har det där jag egentligen knappt vet vad i ögonen? Hur tänder man på något annat när man hela sitt liv tänt på de dolda känslorna i blicken som jag blivit besatt av att lära känna?
Av alla män jag älskat är det små stunder av något jag inte kan sätta egentliga ord på men som alltid innefattar en blick av samförstånd, jag minns med allra mest värme. Han vars hand grävde sig in i mitt lår med ringen vars graverade bokstäver tillsammans blev en annan kvinnas namn och hur vi efteråt delade en cigarett på balkongen, pratade om något jag inte längre minns vad men som avslutades i tystnad fylld av total förståelse. Han som är den enda som förstått knarkförsäljningens komplexa identitetsökande och som bland massa människor mötte min blick när oförståendet hos andra blev skrattretande. Av alla män jag älskat, om så bara för stunden vi varit tillsammans, är det alltid blickar av sorgsen förståelse jag minns allra mest. 
Och nu börjar fler bilar åka på vägarna som nyss var orörda, adventsstjärnor tänds upp hos grannar som alldeles nyss bara existerade och jag kapslar in alla känslor som inte passar dagens ljus, i små paket gömda inuti. Känslor som bara män med blickar jag inte kan beskriva får se. 



#1 - - Alex:

Älskar din blogg. Du skriver så fint, naket och djupt 😍

Svar: Ååå tack, det är ofta som orden bara finns där och kommer utan att jag själv hänger med ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Anonym:

Det här var lite väl flumigt för mig o väldigt långt flumande då. Läser din blogg ibland men det här är ej ngt för mig. Du kan bättre (tycker jag).

Svar: Okej, jag ser inte var jag bett om någons åsikt kring mitt skapande? Mitt skrivande är min konst och precis som abstrakt konst inte passar alla, passar inte heller poesi alla. Går du fram till konstnärer och säger varför du tycker om deras tavlor inte passar dig också? Not so nice egenskapen isf...

Jag är mycket nöjd med texten, tycker den fick fint flow och vackra förklaringar och som tur är behöver man inte läsa bloggisen om man inte tycker om mitt sätt att skriva. Det är nämligen inget jag kommer ändra på för en anonym (nästan anonym) kommentar tycker. 😊
Cecilia Axelsson

#3 - - Mia:

Detta är exakt så det känns! ❤️

Svar: Ja, tänk så annorlunda det kan kännas under natt och dag ändå ❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - Anonym:

Jo jag har fått frågan vilken tavla jag tycker käns bäst för mig? Har jag då svarat tex nr 3,ej behövt o förklara varför jag tycker 1 o 2 ej är så bra utan en fråga om tycke o smack.

Svar: Okej, men då äre ju inte oombett? Och jag kan inte för allt i mitt liv minnas att jag bett om att få kritik för min konst? Internet har gjort att människor tror sig ha en rättighet att kommentera (främst i negativ bemärkelse) (och ännu mer för de tror sig inte behöva stå för sin åsikt) andra människors verk och jag är rätt trött på det. Man behöver inte gilla det andra skapar, men varför ha sånt behov att säga det? Varför inte ba’ skita i att läsa om man har svårt att ta till sig poesi? Skulle jag ändra mig varje gång någon har en åsikt kring hur jag skapar skulle jag ju förlora mig själv i processen och inget hämmar kreativiteten mer. Jag är nöjd med texten och rent krasst är det ju det enda som spelar roll. (Dessutom är det rätt elakt att oombett kritisera något en person sagt att hon är nöjd med, you can’t be fun at party? 😉)
Cecilia Axelsson