PTSD Flashback till han som slog mig

Ändå sååå sant 👆
Jag ligger i sängen, den ur Ikeas Malmserie med tio centimeter ram som jag alltid slår i smalbenen i och därför hatar men jag säger aldrig hur ful jag tycker att den är för det kommer du ta personligt. Jag ligger i fosterställning med ansiktet utåt rummet under det vita täcket med grå ränder. Det jag någon gång stal på Ikea, vi kommer bråka om det när vi separerar, jag kommer till slut få med mig det och första gången jag ligger med en annan kille konmer jag tänka på att jag vill att du ska veta vems händer som greppar påslakanet när han kommer i mig. För jag vet hur det skulle såra dig, förstöra dig och knäcka dig. Jag njuter när hans knognar vitnar av orgasmens peak kring det vita påslakanet med grå ränder. för att det är min hämnd mot dig, utan att du vet det själv. Men det vet jag inte nu, nu är jag fortfarande ihop med dig och har inte orkat tänka på framtiden på evigheter.
Du är i köket. Jag hör dina steg men vet inte varför du är arg. Jag känner mig rädd. Otrygg och med hjärtat slående så hårt att jag tänker att du hör det. Jag får inte visa att jag är rädd, du säger att jag hittar på och jag klarar inte att höra det igen. Jag tvekar på mig själv, på mina upplevelser och minnen. Dina ord blir min sanning och jag orkar inte det just nu. Jag vill inte visa mig rädd, förnekar det för mig själv och bara i våldets kärna tar rädslan över. Då när jag flyr in på toaletten där jag kan låsa om mig och sen hukande skaka i panikångestattack mot det kalla kaklet. 
Sen låtsas du får panikångest för att jag får, ibland tror jag att det är för att du bara då förstår vad du gör med mig, hur du förstör mig. Att det är ren och skär ångest för hur du får någon som älskar dig att må. Men jag kommet förstå sen, när allt det här är över, att det är ditt sätt att ta uppmärksamheten för det slutar alltid med att jag ändå får trösta dig. Att det är synd om dig som gett mig panikångest av ren rädsla. Det slutar alltid med att jag ber om förlåtelse för att du får ångest av min panikångest som du skrämmer mig till. Kallt kakel konmer länge vara trygghet för mig, även efter vi gjort slut kommer jag sitta med ryggen mot det när ångesten är för stark. I min bästis lägenhet och senare i min egen, men det vet jag inte nu för nu ligger jag i sängen. Jag vet inte ens att det finns ett slut utan gråter istället tyst för att du inte ska höra. Jag vet inte vad som precis hänt, jag vet bara att jag är i vår lägenhet på 34 kvadrat som alltid lite mer är din. Jag känner din närvaro, kånner doften av oss och det vita påslakanet med grå ränder mot min kropp.
Sen tvingar jag mig själv att öppna ögonen. Ser julstjärnan tlll vänster, tv:n rakt fram till vänster och balkongdörren bredvid. Rosa detaljer och ett ljus som luktar vanilj. Jag är hemma i min egen lägenhet, 88 kvadratmeter trygghet fyra mil från dig, där du aldrig varit och aldrig kommer få va. Här är jag långt bort från dig och bara minnen kan smärta men aldrig mer du. Jag återupprepar detta ett tiotal gånget, hamnar i halvsovande tillstånd där min kropp får för sig att den är med dig igen och den lilla strimma vaket medvetande jag har kvar, tvingar upp ögonen för att bevisa att jag är hemma nu. Ändå känner jag din närvaro, rädslan, dofterna och känslorna som om det var då, som om nu är då. Som om kroppen tror att nu är då och på en sekund blir lika spänd som jag alltid var med dig. 
Jag drömde mardrömmar om dig igår natt, de kommer inte lika ofta nu, snart har det gått två proxy först då kommer de mer sällan. Jag drömde som vanligt att jag försökte fly, men du står alltid i vägen med dina sjuka, svarta ögon och hånflinande leende.  Vaknade som vanligt av att jag skrek rakt ut och jag undrar ofta vad grannarna tror, har skrikit om nätterna i 1,5 år nu. Jag tror det är därför kroppen fick för sig stt vi var i vår lägenhet som slltid var lite mer hans igår, när jag slumrade mindes muskelminnet alla känslor, dofter och närvaro att den liksom förflyttade sig tillbaka till den fula malm-sängen med tio centimeter ram som jag alltid slig smalbenen i.
Trauman alltså, sjukt hur det kan få en kropp att tro sig vara tillbaka. Så länge det här förföljer mig kommer jag hata honom. Det är liksom inte rättvist art jag ska få lida så här två år senare. Inte rättvist att jag ska få ångest om en man jag inte gett samtycke lägger sin hand på min arm eller utanför sexakten ens tar i mig. Men nu peppar vi torsdag!