Dra åt helvete, ångest!

(null)

Inte för att va den, men om jag vore ångest skulle jag inte fortsätta komma tillbaka till någon som hela tiden ber en dra åt helvete? När jag på mitt först KBT-inriktade behandlingsprogram i fängelset fick rådet att prata med ångesten, berätta varför den inte är rimlig, faktagranska och tvinga bort den genom att inte låta negativa tankebanor fortsätta som en Instagram-boomerang, tyckte jag det lät löjligt. Vem tror ens att en kan styra bort en ångest som bara de starkaste narkotikaklassade ångestdämpande tabletterna biter på? (Ledtråd till 27-åriga Cecilia: 30-åriga du kommer fucking veta att det går).


Första gången jag uttalade orden "Nej, jag tänker fan inte fortsätta tänka på det här" kände jag mig rätt töntig som pratade med mig själv. Idag pratar jag med ångesten, ältandet, överanalyseringen, självkritiken och de negativa tankarna flera gånger om dagen för att jag vet att det hjälper. Det funkar såklart inte jämt, då måste jag prata med mig själv 542 gånger om dagen men ju oftare jag säger ifrån till mig själv desto lättare blir det också att avbryta det negativa. Jag vill ju inte vara så jäkla elak mot mig själv jämt. Jag har befogenhet att ta kontroll även över de mest envisa katastroftankarna genom att distrahera mig och tvinga hjärnan att tänka på annat. Så dra åt helvete ångesten, skumt att du inte fattar hinten om hur ovälkommen du är. Du existerar inte för att begränsa mitt liv mer något mer!


(Bonus: Att inte låta de negativa tankarna bli sanning genom att inte säga dem högt. Gå ifrån och umgås minimalt med bittra människor som ser glaset som ständigt halvtomt där allt alltid är fel. Inte följa personer på sociala medier som får mig att känna mig sämre hjälper mer än en kanske kan tro för att inte låta negativiteten ligga som en slöja över min syn på mig själv och livet).

.