Dagens gränssättning

Tisdag och till och med jag tycker det börjar bli tjatigt med samma typ av bilder på mig i utsläppet hår med luva utanför jobbet. Men trots ett års bloggande har jag inte selfietagandet i mig på samma sätt som jag flitigt uppdaterar Instastory (Jaaa jag erkänner att jag tycker det är en cool vinkel liksom, det måste man väl ändå få såga? Efter 20 år av orimlig kritik mot mitt eget utseende är det skönt att få känna sig snygg ibland. Dessutom tror jag på att våga säga det, för då blir det mer sanning även inför mig själv = lättare att inte notera komplex och vad jag tycker är fult). 
Visst har jag sagt att jag tog bort snapchat för att jag började få skev självbild utseendemässigt? Helt plötsligt var rynkorna utslätade, ansiktet mer proportioneligt enligt normativa preferensens, näsan mindre, ögonen större, läpparna fylligare och jag märkte hur mycket fulare jag tyckte att jag va utan de där filtren. Det är hjärnspöken som sitter kvar än idag även om jag rätt fort tog bort appen när jag märkte hur det påverkade mig. Det inkluderas väl i att vara snäll mot sig själv I guess, reflektera över vad som påverkar en negativt. 
Just nu handlar ju mycket av mitt skrivande om att vara snäll mot sig själv iom att det är det jag tränar på och även gränssättning är ju en del av det. Så jag tänkte presentera dagens gränssättningar för att någonstans visa att även de små grejorna påverkar relationen till sig själv och hur mycket man annars kanske tillåter som påverkar helheten. 

(null)

  • En kompis hade hört "sjuka grejor" som hänt vännen som nyss dog i en fentanylöverdos.  Jag insåg att jag inte skulle må bättre av att veta saker som kanske inte ens är sanna så sa att jag inte vill veta. Man behöver faktiskt inte veta allt, ibland är det bara bättre att inte må dåligt av det en inte vet typ.
  • Igår gick jag iväg 2 x 10 minuter för rast på egen hand, chefen och jag har ju pratat om vikten i det så till henne säger jag bara att jag tar rast. 
  • Igår var det också en ny på jobbet och precis innan lunch satt vi sju stycken vid personalbordet. Alla satt med sina mobiler och det var således knäpptyst. Det kliade fysiskt i hela kroppen av att vilja säga något för att den nya kanske eventuellt skulle tycka det var jobbigt, men jag tänkte att det inte är mitt ansvar jämt och ständigt så jag förblev tyst. Stressen la sig (nästan) av att jag accepterade att det inte är mitt ansvar att bära. Som tur var behövde jag ändå hämta laddaren hehe. Har nu fått höra flera gånger att nya tror jag jobbar likt min chef på caféet så det visar väl rätt tydligt vilken roll jag tar. Det är ju en fin sak att höra men jag måste bara acceptera att jag inte kan vara den personen just nu, om jag ska kunna läka.
  • Det var många förbokade lunch igår och jag brukar ha ansvar för att tillaga och servera dagens lagade måltid. Vid ett par tillfällen hade bara jag något att göra vilket gjorde att typ fem stycken tyst stod och betraktade när jag gjorde i ordning de tallrikar som skulle fram (obs! Utan att de menade något illa så klart, det här ligger helt och hållet hos mig. Älskar mina kollegor!) vilket stressade mig. Kånner mig alltid stressad av att någon tittar på vad jag gör, vill inte att någon ska se processen utan den färdiga produkten. Duktiga flickan-syndromet? Så jag sa helt enkelt till att jag blev skit-stressad och att jag tyckte det var jobbigt. 


(null)

Så, det var några av (går)dagens gränssättningar för att vara snällare mot mig själv. Att gå från en totalt gränslös person till att ha integritet, ha tydliga gränser, inte ge hela mig men utan att egentligen ge mig och vara snäll mot mig själv är som sagt nytt. På Instagram publicerade jag texten om den elaka vännen som ofta är ens egen självkänsla ( länk) och det blev då så tydligt hur många vi är som är orimligt kritiska mot oss själva. Så kan vi alla inte bara försöka sätta åtminstone en gräns idag för att vara snällare mot oss själva? 

Återigen, relationen till oss själva är ju den viktigaste vi har och det är ju jättekonstigt att man då ställer upp mer på andra än sig själv. Egoistisk är så negativt laddat ord, men man måste ju  kunna vara det utan att skada andra liksom. Så, idag sätter vi gränser för oss själva. Ingen annan gör det ju åt oss ändå. Som den manshatare jag ibland anklagas för att vara när jag belyser patriarkala strukturer tror jag vi kvinnor är så indoktrinerade i att alltid vara artiga, ta ansvar, ställa upp för andra, lyssna, stötta och finnas medan det är mer självklart för män att sätta sig själva först. Vi borde mötas halvvägs i det där, generellt borde män bli mer inmynnande och kvinnor inte va så självkritiska samt sluta ta av sig själva för att hela tiden ge andra. Tycker könsroller är spännande, att se hur vi lärt oss vara på så olika sätt.

Nu kickar vi igång gränssättnings-tisdagen?!