Attraktionslagen, att våga drömma och få besök av tidningen

(null)
 
Tycker de här serierutorna från Liw Strömqvist bok om feminism, patriarkatet och forskningsgrundade studier är så jäkla bra. Har egentligen inget bra att skriva om det för ville bara ta med, en teori om varför man så ofta går tillbaka till de som skadar samt så ofta vill ha ett förlåt och ett ansvarstagande. Så då tar jag bara med bilderna för att de är bra liksom (kan det där precis varit min livs sämsta skrivna text?)
Jag har ju börjat läsa på om attraktionslagen, kommer säkert skriva ett inlägg om det när jag blivit mer insatt men snabbt förklarat går det ut på att om man vill och tror något tillräckligt mycket (alltså realistiska och konkreta saker, inte typ vinna hundra miljoner på lotto) kommer det till slut ske. Att man ska prata om sina drömmar för att kunna ta hjälp av andra samt ha konkreta mål, för då kommer man medvetet och omedvetet göra saker som tar en närmare målet så att universum till slut fixar det åt oss. Låter mycket flummigare med mina ord än med de som kan det bättre än mig men boken The Secret går ut på detta och är många framgångsrika människors bibel just nu, en trend kan man tro med andra ord. Men så skulle jag berätta för mamma som ibland är flummig men allra mest är rationell så förväntade mig att hon skulle tycka att även attraktionslagen var något nytt flummigt påhitt från min sida. Istälet kontrar hon självklart med att den teorin fanns redan när hon var ung, att allting hon velat har gått i uppfyllelse utom en sak men att man förr sa att man inte ska prata om vad man vill och drömmer om.Och när mamma säger något så självklart har man liksom inget annat val än att bara tro på det.
Så imorse satt jag på jobbet och bläddrade i tidningen, en av mina drömmar är ju att nå ut med mina sociala kanaler för att på så sätt nå ut till fler med min historia och kunna ge någonting med det. Att kunna virka ihop allting till något konkret jobb i framtiden där jag jobbar med våldsutsatta kvinnor och missbrukare. Föreläsare är ju en av grenarna jag hoppas få uppfylla, skriva en självbiografi en annan, jobba mer med sociala medier för att nå ut en tredje. Och brottsförbebyggande, mer gentemot ungdomar och mer belysa gruppen kvinnor i kriminalitet. Ingenting sker ju av sig självt, i så fall är ju risken att en kommer få vänta himla länge och kanske även hinner dö på kuppen. Så jag mailade den lästa tidningen om min livestream på jualfton med en tanke att kunna nå ut till fler lokalt och på onsdag kommer de hit för en intervju om det (och det andra jag snabbt berättade om) la reportern till så vi får väl se vad som menas. Inga rubriker med hårda ord som gör mamma obekväm att läsa iaf.
Jag tycker det är lite läskigt att berätta om sina drömmar? Vet inte varför, möjligtvis är det jante som sitter på axeln och påminner mig om att jag minsann inte ska tro att jag är något och därför inte får drömma på det viset. Eller så är det rädslan för misslyckandet, alltid lite för stort med misslyckanden i min värld men misslyckas jag får jag åtminstone jobba med att hantera misslyckanden. Misslyckanden låter dessutom så jävla onödigt hårt, det är ju bara att det inte blev som man hoppats, velat eller trott? Kanske lägger jag värdering i misslyckande, som om det är mig det då är fel på.  Jag vet inte, jag vet bara att jag inte tänker lyssna på Jante, att jag ska börja våga prata om mina drömar och våga tro att jag också kan. Känner också en extrem kampvilja i att visa att man kan komma någonstans som kvinna med sina drömmar även med ett struligt förfultet likt mitt eget.
Så är det med det, men först ska vi köra tisdag. Vid den här tiden för ett årsen hände det också massa roliga saker, tänk vad häftigt när en kan lyckas göra ångestfyllda högtider till något att se fram emot? Jag ser fram emot att få mysa med min mamma och syster på ett sätt jag inte var kapabel till när drogerna tog all kärlek. Det är sorligt hur jag åtsidosatt men det går ju inte att ändra på, det enda vi kan styra är vad vi gör här och nu.
Godnattpuss!