När något är fel i mig men inte på mig

 
Godmorgon ett regnigt Skänninge! Jag vaknade vid fyra imorse och trodde livmodern försökte rymma från min kropp genom att långsamt gräva sig ut genom min mage. Så var inte fallet men en Ipren lättade det lite men har varit vaken sen dess. Låg hela dagen igår med mensvärk from hell och skrev fördömande sms till mamma om att jag minsann var onöjd över den arvslott jag fått iform av pms-bitch och en livmoder som vill separera sig från min kropp. Att äta p-piller utan uppehåll för mens har dock hjälpt, jag har inte haft mens på tre månader och vill inte dö 1-2 veckor varje månad, varav några dagar av intensiv smärta samt har fått ett mindre hormonellt humör. Tummen upp för det!

Nu tar jag en paus i serien jag tipsade om i förra inlägget, Tjejer bakom galler, för att på något sätt försöka förklara vad jag menar med vissa grejor. Igår fick jag nämligen ett mail från en knapp 20-åring som blivit ledsen av mitt sätt att skriva. Jag förstår att man har ett ansvar för hur man uttalar sig, jag försöker att inte trampa någon på tårna utan att för det sluta vara jag. Men ibland händer det ändå och jag förstår att en del saker kan missuppfattas och när ämnet är så viktigt anser jag att en förklaring kan vara på sin plats, för alla som blir ledsna skriver ju inte ett mail om det. 
Det jag pratar om är när jag skriver om att något är fel och drar paralleller till att en diagnos, antagligen Adhd, är namnet på detta "fel" inom mig. Mailet var konstruktivt, genuint och uppriktigt vilket gör att jag tänker att jag svarar iform av ett inlägg utifall fler läst mina ord på det sättet. 

Så vi börjar med när jag säger att något är fel på mig och min sensete teori är densamma som den första för 1,5årsen: ADHD. Jag hade exakt samma samtal med min handledare på arbete & intergration i fredags när jag berättade att jag fått tid hos läkaren för att diskutera utredning. Jag försökte förklara att jag vill hitta det där här felet och om det inte finns iform av en diagnos får jag ju bara deala med att jag fuckat upp mitt huvud mer än jag trott genom knark. Min handledare försökte, så som de flesta försöker, att trösta genom att säga peppande saker. Och som typ alla andra försökte hon få mig att inte se det som något fel. 

När jag säger att något är fel på mig menar jag inte det som något dåligt, jag lägger ingen värdering i vad felet är men har inget bättre ord att använda mig utav. Det jag känner är att jag inte känner igen mig själv och när det är på lite djupare plan än att en blivit en bättre människa är det jävligt otäckt. Vissa faktorer så som begåvning, trygg familj och skyddsnät samt bra social förmåga gör att många kvinnor inte upptäcker sin adhd förrän i vuxen ålder. Jag vet inte ännu vad som är konsekvenser av missbruk och vad som är en diagnos, därav vill jag utredas, eller så är det en blandning av båda som kräver behandling inte bara för beroende utan också för adhd. Eller vad som är symptom från ptsd, ångest och utmattning. Om allt är pga missbruket måste jag ju landa i det, men då länge jag inte vet kommer jag fortsätta leta svar som kan få mig att fungera bättre i vardagen. 

Det är flera olika saker som nu känns fel inom mig för att jag inte känt det innan. Eller jag har ju alltid känt mig annorlunda, att jag inte är som alla andra och har alltid sett till att få saker på mitt sätt för att det ska funka, men det är först nu i min drogfrihet som jag får direkta problem av det. Jag tycker inte att diagnoser är något fel, inte på något sätt och jag tycker inte att det är något fel på mig heller. Men vårat samhälle är väldigt normativt och inte speciellt individaanpassat vilket gör att jag inte fungerar i det. Det är liksom fel inom mig i relation till normalstörda människor, men jag tycker inte det är något dåligt eller något som gör mig (eller andra med diagnoser) till en dålig människa. Klart det finns många baksidor och det är jobbigt i vardagen att känna att en inte får det att funka, men så jävla roligt är det väl inte att va helt perfekt utan skavanker? 

För något är fel när en helt ländvindigt ger en okänd snubbe sin adress för att han vill skicka fel och man först efteråt inser att de som skickar fysiska brev i dagens samhälle är intagna på fängelser. Eller när en gör saker en vet kommer skada en för att man inte reflekterar över vilka konsekvenser det blir. Eller när den inre rastlösheten gör det svårt att fungera i sociala sammanhang, jag känner mig inte jättecharmig när jag sitter med fyra pers och helt plötsligt reser på mig för att jag inte kan sitta still mer. Jag kan fortsätta i all oändlighet men dessa fel gör att jag inte får en fungerande vardag sen analyserar jag sönder hur fel jag gjort och varför jag gör det. Jag behöver helt enkelt ett svar på om jag har knarkat sönder mig eller om det finns en annan anledning, en diagnos skulle ju också förklara varför jag hamnade där jag hamnade på ett annat sätt.

Så, jag vill verkligen inte att någon med en diagnos ska känna sig fel i ordets rätta bemärkelse, för vad är egentligen ens rätt? Vad är normalt och inte? Ksnske borde jag säga felfungerande, men då är ju fortfarande ordet fel med. Både adhd och missbruk är ju kognitiva funktionsnedsättningar vilket ju betyder att en fungerar lite sämre än normalfungerande. Men det betyder ju inte att det är något dåligt? Inte för mig och förhoppningsvis tycker de flesta inte att någon annans diagnos är dålig men en har ju givetvis rätt att tycka det är jobbiga och påfrestande.

Vissa ord har så laddade betydelser, en vet ju egentligen inte om alla lägger samma värderingar i samma ord. Som det kroppspositivisterna försöker göra med ord som tjock och fet, det har ju sån fruktansvärd negativ klang och jag älskar hur de försöker göra ordet till bara ett ord, en förklaring på en form eller en kropp utan att lägga värdering i det. Precis så känner jag när jag säger att det är fel på mig, jag är inte i behov av att någon ska trösta mig och bekräfta att det absoluuuut inte är något feeeel på mig. För jag lägger ingen värdering i det. Jag fungerar inte riktigt som andra vilket försvårar mitt liv och jag vill veta om det är knarket eller en diagnos. 
Punkt. 
Ingen värdering alls

Äre en diagnos? Okej, vad finns det föt verktyg, vad kan jag lära mig för att få en mer fungerande vardag och antagligen diskussion kring eventuell medicinering. 
Har jag knarkat sönder hjärnan? Okej, jävligt tråkigt men hur gör jag det bästa utav det nu? 

Det är alla andra som lägger värdering i det åt mig, jag bryr mig inte om att det är fel, jag vill veta vad och vad det finns att göra. När jag skämtar om att min hjärna är sönderknarnad skrattar en del lite besvärat och ska sen igång och bekräfta att så inte är fallet. Medan jag te.x känner mig trögare än innan + en hel massa andra grejor, vilket studier p beroendehjärnor stöttar, men jag lägger ingen värdering i det. Såklart tråkigt att jag gjort det och det ångrar jag många gånger men jag kan inte ändra på det utan försöker göra det bästa utav all skit. 

Jag är vändigt självironisk vilket jag har förstått inte alltid kommer fram till alla när jag skriver, vilket jag kan förstå för ironi kan ju va svårt att höra och ännu mer att läsa. En del säger då att jag kanske ska jobba med min självkänsla för att inte skämta bort mina problem, det är väl den gruppen människor som inte uppskattar Magnus Betnérs stand-up. Sidospår, men jag driver med mig själv genom att säga att något är fel eller jag har knarkat sönder hjärnan för att det är så. Jag försöker inte skämta bort något utan fastställer som det är (fortfarande utan värdering) och lyfter tragikomedin i det. Det går inte att ändra på så då kan en ju likagärna driva med det.

Pust! Vet i fan om inte det här bara gjorde saken flummigare. Det blev iaf ett novell-långt inlägg fullt med ordbajseri (👈 också exempel på självironi och inte ett sätt att skämta bort) idag också, skrev ett igår morse som jag sen återpublicerade pga kändes för utlämnande. Ingen stor sak men har ju bestämt mig för att lyssna på magkänslan och igår sa den nej då vare bara att lyssna. Vi får se vad magen säger senare. 

Iaf, jag lägger inte så mycket värderingar i så mycket. Försöker vara så lite fördomsfull som går men ingen är ju nollad i det. Vi är ju fördomsfulla av naturen. Jag hoppas verkligen vi håller på att skapa ett samhälle med ord som inte behöver vara så jävla laddade. Ett samhälle där tjock och smal är beskrivningar på kroppsformer utan att det ena är dåligt och det andra inte. Där utseende spelar mindre till och funktionsnedsättningar av diverse slag inkluderas i samhället. Vi är ju iaf en millimeter på väg mot målet på andra sidan jorden. 

Och största drömmen: att alla ba’ kan få va som de är utan att vilja va någon annan och att inte samhället försöker få oss stt tro att vi inte duger som vi är. Vi är inte våra sjukdomar, diagnoser, bagage, prestationer eller utseenden. Vi är vem vi är ändå.