När mördare, rysk maffias drogimportör och rånare bygger upp min självbild

     
Igår satt jag vid ån så som jag har suttit vid ån tio minuter som egentligen är tjugo varje morgon sen jag började jobba i mars. 
Och jag kunde skriva igen, skriva utan att det kändes som att alla ord bara stakade sig och att varje känsla var fabricerad. Jag kunde skriva på riktigt och det finns inte jag saknat så mycket under juli som att skriva på riktigt igen, så jag skrev nedanstående på Instagram och när jag sen läste insåg jag hur sant varje ord är, ni som redan följer mig på Instagram och redan har läst kan ju hoppa ner ett stycke. 

——————🌹——————
Jag tittar inte ner i backen lika mycket när jag går långre. Och går inte så snabbt jag kan för att slippa vara ute bland människor, lyssnar mer på musik än poddar även om poddar bättre distraherar tankar o h jag ler t.o.m mot den söta killen som åker samma morgontåg som mig.
Och jag längtar inte efter att dagen ska ta slut längre, tar inte dubbel dos sömntabletter för att vara säker på att somna och vaknar strax före fem istället för strax efter sex. Jag sitter på balkongen på kvällen för att det är skönt, äter flera gånger om dagen och har en städad lägenhet igen. 
Och jag drar successivt tillbaka den utsträckta handen jag har haft till drogernas värld, skriver mindre flirtiga sms till dysfunktionella, förbjudna män och har reningsverk för att jag äntligen tog mig till gymmet igår igen.
Jag har legat i soffan och tänkt att jag inte orkar må så härlängrw och jag vet att när jag ligger i soffan och tänker så, är det närmare än någonsin till att det jobbiga håller på att ta slut. Även om den här sommaren inte var lika helvetisk som förra har den varit orimligt tuff. Jag har krampaktig hållt fast vid rutiner, gått till jobbet Mjölby kommun ordnat till mig just för att jag inte skulle falla under månaden då hela Mjölby står still och bara orkat upprätthålla det jag vet att jag måste upprätthålla. Ofta känns det som om jag balanserar på ett tunt jävla snöre, där det blåser mer motvind än medvind vilket gör det svårare att hålla balansen.
Och jag trillar ibland, men aldrig så långt ner som förr för nu har jag ett skyddsnät av människor, verktyg och såklart min egen styrka som gör att jag aldrig faller flera tusen meter ner till botten. I helgen skrev någon från ett annat liv. "Glöm inte hur hårt det här livet är" och jag har tänkt p det sen dess. Att jag inte får glömma hur botten känns för det är då det blir farligt. Det är då en tillåter sig att falla ända ner utan att sträcka ut handen till de som kan stanna upp fallet. 
Och nu är det augusti och jag har klarat juli och märker av små, små saker som vittnar om att det nog håller på att vända. Som att jag sitter vid ån nu och kan sätta ord på det som känns inuti. Fy fan vad jag har längtar efter det. 


(null)
Det där med att det börjar bli bättre sker ju successivt men jag tror det då är viktigare än någonsin att uppmärksamma det, så att en blir medveten om att det faktiskt håller på att bli bättre. Som att jag ibland ser bilen som tillhör den där f.d vännen jag en gång älskat så villkorslöst när varje relation egentligen måste ha villkor så som respekt, men inte känner ett dugg när hjärnan noterar registreringsnumret och han som kör. Eller att jag avvisar någon som jag en gång velat ha men som då inte ville ha mig och nu vill inte jag ha honom för att jag har förstått hur mycket bättre jag förtjänar. Eller att jag interagerar med fler och fler kvinnor och inser att jag successivt håller på att bygga upp en drogfri vänskapskrets med människor som jag vill ha i min vänskapskrets. Både i verkliga livet och på nätet och jag inser att det faktiskt går väldigt bra att ha både och utan att något av det är mindre verkligt.

Igår var jag på sommarjobbet för att plocka ihop ingredienser och bakverktygen jag använt mig utav. Jag kramade en del hej då, skämtade med andra och tackade chefen för månaden som gått. Jag hatar egentligen att säga hejdå, dels för att det innebär förändring men också för att jag alltid utgår från att jag inte är så omtyckt så att någon bryr sig. Jag har alltid känt det som att människor inte tycker om mig förrän de faktiskt lär känna mig, framförallt kvinnor då jag utgått från att vi inte kommer överens och därför inte haft en öppen attityd. Och i och med att jag inte släpper in människor i första taget så tror jag inte folk hinner börja gilla mig på så kort tid som en månad. Eller ens någonsin för att jag sällan släpper in, förutom mina allra närmsta. Jag har utgått från att folk är med mig för att jag är någons flickvän, killar för att de hoppas på att få ligga med mig, tjejer för att jag är vän med deras pojkvänner eller för att jag är rolig att festa med, knarka med, köpa knark eller alkohol utav.

Det säger ju en hel del om min självkänsla och min självbild. Och tror man att ingen tycker om en vid första träffen utan att de måste ge en några chanser men ändå bara är med en pga ovanstående anledningar så utstrålar en nog inte jättetrevlig person. När jag knarkade var det annorlunda, då trodde jag mig ju va en bättre version av mig själv och då mer omtyckt av andra. Fast det säkert var tvärtom för en är inte så charmig när en är i missbruk. Jag har alltid känt mig utanför även om jag aldrig har varit det rent fysiskt, jag har alltid haft vänner omkring mig och stora bekantskapskretsar. Kanske har känslan grundat sig i att jag aldrig varit mig själv utan spelat det där jävla skådespelet med kall, tuff yta? Eller att jag alltid haft svårt att släppa in människor och därför känt att det finns en distans mellan mig och alla förutom mina närmaste? 

(null)

Första gången jag kände mig omtyckt för att jag är jag var i fängelset. Jag släppte allt vad fasader och roller heter och hade ingen påtänd, knarkförsäljande, festande, flickväns-identitet där inne. Dagen innan jag skulle mucka (avsluta min fängelsetid) hade jag muckkalas, jag hade bakat cupcakes och alla samlades på min avdelning. Muckkalasen för varje intern kunde se så olika ut pga popularitet, hur lång tid en suttit och såklart utefter den hierarki som fanns. Mitt tydligaste minne är att jag sitter och gråter medan tretton kvinnor sjunger Fader Abraham, fader Abraham.  Runt mig sitter  mördare, knarkimportör för rysk maffia, f.d minröjare som fick psykos av jobbet och sköt en man med ett hagelgevär, min fängelse-bästis som satt en kniv i halsen på killen som kontinuerligt misshandlat henne i tio år, mordbrännare, rånare, försäkringsbedragare  och smågangsters och sjunger Fader Abraham för mig.

Det var nämligen den sången vi sjöng när vi på jobbet var uttråkade av att sortera penndelar och när jag önskade låten sjöng helt sonika tretton utåtsett farliga kvinnor den för mig. Och jag grät, höll tal om deras betydelse för mig och de höll tal för mig om att jag spridit så mycket glädje, varit omtänksam varje gång någon ny kommit och allt annat de tyckte om med mig. När jag skulle gå och lägga mig var hela sängen full av köksverktyg, tydligen gör man så när någon muckar och jag kände mig så lycklig den där sista natten. Inte bara för att jag skulle bli fri nästkommande dag utan för att jag för första gången i mitt liv kände att jag faktiskt var omtyckt för den jag är på riktigt. 

(null)


Likaså har jag känt på jobbet och känslan förvånar mig fortfarande. Många på caféet är där i sex veckor för att på försäkringskassans krav göra arbetsprövning, andra arbetstränar likt mig och några har fast anställning på ett år med subventionerad lön som jag kommer få när jag kan jobba heltid. När jag kramat de som haft sista dagen hejdå och de säger att de kommer sakna mig och att jag underlättat deras tid där blir jag så ställd. Vaddå, kommer ni sakna mig av alla som är där? Jag är ju inte omtyckts-material. Och när några från caféet började på samma sommarjobb som mig men en månad tidigare, kom de ner till caféet för att säga att de längtade efter att jag skulle komma till sommarjobbet. 

Och jag vill bara säga att de nog misstagit sig, jag är ju inte den folk tycker om. De måste ha en fått minde psykos om de faktiskt tror att menar orden de säger. En kvinna sa efter en vecka att jag gör arbetsplatsen roligare och mina arbetsledare säger att jag är så pedagogisk och bra med de nya.

Så när jag skulle säga hejdå på sommarjobbet var jag som vanligt inställd på att ingen skulle tycka något speciellt om att jag skulle sluta. Så säger de att jag förgyllt månaden där, en kvinna bjuder med mig till en kvinnogrupp och vi är båda tårögda när vi kramas hejdå och jag ser henne djupt i ögonen när jag tackar för hennes inbjudan. Någon annan säger att han kommer sakna mig, en tredje att det har varit roligt att jag har varit där och chefen skojar om att varenda kille nu kommer vara ledsen att jag slutar. 

Jag är inte van vid det här, det är en helt ny känsla för mig och jag har svårt att ta den till mig. I jante-landet Sverige får en väl inte rabbla upp sånt här för det verkar skrytigt men det struntar jag i för det här är min blogg och vill jag skryta om det får jag göra det. För jag är stolt över det, jag är stolt att jag är en bra kollega och att jsg vågar ta det till mig och tro att det är sant. Kanske har jag aldrig varit omtyckt på villkor som någons flickvän, som påtänd, rolig festare/knarkare, drog- och alkoholförsäljare eller för att jag är knullbar och gjort mig till för killar, utan för att jag har varit jag. Eller så har det blivit en självuppfyllande profetia, att jag utgått från att ingen tyckt om mig och därför har det blivit så. Jag minns att jag pratade med en lärare i högstadiet att jag aldrig kände mig som en i fotbollslaget och hon blev förvånad då hon menade att alla såg mig som en i gänget. 

Kanske har allt bara funnits i mitt huvud,  jag vet inte och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är att jag är 30år och för första gången får känna på hur det känns att vara omtyckt och också tro på det. Att jag duger som jag är och att folk tycker om mig utan att jag är påtänd eller spelar den där rollen jag trott folk förväntat sig av mig. För nu när jag inte skådespelar och är tuff, hård och kall eller är påtänd för att bli någon jag trott mig bli en bättre version av mig själv, känner jag mig för första gången inkluderad, som en i gänget och som faktiskt tillför saker till andra. Tänk att det var kriminella kvinnor som fick mig att börja förstå, i slutändan är ju vi också bara människor. 








#1 - - Matilda:

Alltså wow, har just hittat till din blogg och redan läst igenom flera inlägg. Vill mest bara säga att fan, va stark du är!!

Svar: Tack, vad glad jag blir ❤️
Cecilia Axelsson