När känslor maskeras av drogsug för det är det enda en vet

(null) 
Det fortsätter va ett kaos av ord i mig som behöver komma ut, men när ett blogginlägg känns för maffigt vänder jag mig till Instagram trots att jag inte alls gillar att dem begränsar orden där. 
Jag träffade min beroendeläkare igår, sjukskriven till 10:e september fastän han föreslog 25:e men det känns alldeles för långt bort. Dygn blir väldigt långa när nätterna är ett virrvarr av ytlig sömn, mardrömmar och sömnparalyser. Jag tror mig behöva rutiner, jobb, träning, mat och sömn för att få en fungerande vardag. För inget fungerar ju riktigt när något av de basala behoven tas bort. 
Värst av allt är att han snart ska sluta, jag har känt mig så prevligierad som haft samma läkare i ett helt år och framförallt honom. Vid varje läkarbesök har vi pratat länge om missbruks påverkan på hjärnan och jag som är så intresserad av hjärnan att hjärnforskare skulle legat nära till hands suger i mig allt han säger som en svamp, lär mig massor och framförallt förstår jag mig själv. Dessutom skönt med någon som känner en, ändå sjukt att det ska kännas som ett privilegium i välfärdslandet Sverige. 
Vad händer då?
Jag fortsätter som sagt sova väldigt ytligt och det påverkar ju allt annat till att fungera. Jag har fått i princip starkaste sömntabletten på marknaden vilken jag somnar av men sen vaknar av rätt fort. Ändå gör några timmars ytlig sömn mycket mot ingenting för jag går inte och köper cappuccino på pressbyrån utan att dricka kaffe eller tar 1,40h på mig att gå 20m från station till tåget. Visserligen inte jättemycket bättre än det tillståndet men lite bättre är bättre än inget bättre. 
Är det samma på fredag ska neuroeleptika (heter det så?) läggas till. Något som ska fungera mot hyperaktivitet för det är det som pågår i min hjärna. Om det är kaos där inne annars är det ju inget mot hur det är nu, vilket är anledningen till den ytliga sömnen och att jag vaknar av sömnparalyser vid minsta mardröm. Tänker att sömnparalyser ska få ett eget inlägg, likaså PTSD:n som utlöstes av att jag utsattes för en väldigt trängd situation. Och var det något min första misshandlande pojkvän var bra på så var det att hålla fast mig, jag var 17 då och har inte kunnat befinna mig i sådana situationer sen dess, än mindre vara fasthållen. 
Något Simon visste om och såklart utnyttjade med ett rättfärdigande att "lugna ner mig". Minns att han i slutet anklagade mig inför sin mamma att jag ljög om första pojkvännens misshandel iom att jag ljög om hans. Iaf, något utlöstes ju när jag kände mig så trängd och sen har ju sömnparalyserna och mardrömmarna avlöst varann och uteslutande varit relaterade till Simon. Herregud, känns som jag upprepar mig och redan förklarat i bloggen? Hjärnan försöker bearbeta alla trauman och allt kommer nu på en och samma gång för att jag så länge stängt av med droger. 

Jag kommer få påbörja en ADHD-utredning också, hur läng tid det tar beror på när en psykolog kan tillsättas på beroendeenheten för ordinarie är sjukskriven. Vad jag förstod det som är psykologen dock bara en liten del och flera av de andra terapeuterna & sköterskorna kan göra större delen av utredning. Läkaren tror inte jag har ADHD, än en gång förklarade han hur ett så grovt opiatmissbruk förstör hjärnan och blir en kognitiv funktionsnedsättning. Jag vet ju allt det där men han förstod att jag behövde ha svar svart på vitt för att kunna släppa manin kring ev. diagnos. 

Sen skulle vi prata höjning av min substitutionsmedicin, Subutex, men det hade jag struckit innan jag ens kom in. Jag vill inte höja eller byta till starkare metadon, dels för att det är ett sätt att fly och nya insikter har gjort att jag vill sluta asap (kräver också ett eget inlägg) men mest för att jag börjar förstå att jag inte vill återfalla så mycket som jag trott. Varje gång jag mått dåligt har jag tjatat om att det är gången jag kommer återfalla, men om jag inre gjort det under denna krasch är det väldigt långt bort att göra.
Det är så mycket som är komplext med missbruk och drogfrihet. För mig har ju knarket till stor del handlat om att fly sorg, smärta, oro, ångest, depression etc. Jag har kunnat styra mitt mående pga obegränsad mängd droger och den enda "jobbiga" känslan jag känt är att vilja knarka aka drogsug. När jag sen sluttade sälja droger och inte hade samma ekonomi eller tillgång tvingades jag till fler avtändningar, vilket på opiater & benzo är ett levande helvete. Som en slöja över alla känslor i avtändningen är ju drogsuget som man vet får bort allt det fysiskt & psykiskt jobbiga på en halvtimme. 
Idag maskeras alla mina känslor av drogsug, den där slöjan ligger liksom kvar över alla andra känslor för det är den enda negativa känslan jag behövt hantera de senaste tio åren. Jag har sedan rätt länge börjat kunna skilja lite mer på vad som är ångest, sorg, skuld, skam och sådär men det har ju alltid varit tillsammans med drogsug. Först var alla känslor drogsug och nu är det alla känslor plus drogsug. Det är iaf vad jag trott och att samtidigt ha vetskapen om att rätt mängd piller får bort den onda känslan har gjort att jag vid varje ond känsla eller motgång trott mig vara nära återfall.
Men så är det ju inte, för isf hade jag redan återfallit med tanke på alla motgångar jag haft senaste 14 månaderna. Alla de här nygamla, negativa känslorna är ju främmande för mig och jag har inte en susning om hur jag ska hantera dem. Drogsug däremot, det är en välkänd känsla och lättare att befinna sig i än att helt plötsligt försöka acceptera vem man varit, min systers borderline eller minnena från Simons misshande osv av femton års trauman. Så därför lutar jag mig mot drogsuget för det är en form av destruktiv trygghet i att känna det. De nya känslorna är ju så mycket läskigare och svårare att hantera och bearbeta än den jag hanterat i tio år (genom att knarka förvisso men ändå den enda jobbiga känslan jag hanterat). Därför tror jag att jag får för mig att jag har drogsug mer än jag egentligen har, jag behöver bara lära mig det.

Låter det flummigt? Det här är ingenting som är vetenskapligt bevisat eller som någon akademiker skrivit en artikel om utan det är vad jag tror när jag utgår från mig själv. Så om jag bara låter mig själv landa i att om jag skulle vara så nära återfall som jag trott hade jag redan tagit det. Först då kan en ju på riktigt börja bearbeta alla andra upplevelser, trauman, tankar, reflektioner och känslor. På riktigt liksom, när inte alla känslor är + drogsug. 
Så tror jag iaf och därför vill jag inte höja min substotitsmedicin för jag tror inte att jag egentligen behöver det, utan det var en önskan för mig satt fly när nya onda känslor började komma i kapp. Jag har förvisso samma dos som någon som varit beroende av den mildaste opiaten, medan jag kört den tyngsta, men med tanke på alla som klarar att avstå opiater utan substitutionsmedicin tror jag inte man kan jämföra så. Plus att mitt mål är att sluta så fort som möjligt och det var ju anledningen från första början att jag sa att jag ville ha så låg dos som möjligt. Sen hade jag en period när jag trodde subutexen skulle bli en livslångbehandlinbg för mig men ju mer jag märker av biverkningar desto längre bort kommee jag från den tanken. 

Så, så tänker jag. Att jag måste lära känna de här "nya" negativa känslorna utan att blanda in drogsug. Låta de stå för sig själva och lära känna dem, bara jag och dem, utan att drogsuget har en ständig slöja när vi med stapplande steg lär känna varann. De onda känslorna, minnena, trauman etc och jag. De är inte farliga och jag behöver inte blanda in drogsug för att det är mer hemvant att känna drogsug än skuld eller sorg eller oro eller panikångest. Sen får vi väl se om jag känner samma när jag kommer ur den här kraschen men det känns ändå som ett uppvaknande. Att jag inte är vill knarka så mycket som jag trott liksom, för då skulle jag redan gjort det. 

Men prio 1 nu är att få en fungerande sömn, kunna äta och komma tillbaka till livet. Något kånns lite, lite annorlunda idag. Och vet ni? Jag tror det är urkraften som är på väg och om en vecka eller så, slår den till med full kraft och har tröttnat på att må så här. Tanken kraft, så vansinnigt stark på så många olika sätt. 




#1 - - Hannah:

Jag har försökt formulera något klokt här men det blir mest blaha av det hela... Men det är en väldigt viktig insikt du har där, att återfall är längre bort än du trott!

Svar: Hehe 😘
Ja, jag tror det kan vara en av de viktigaste insikterna just nu ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Anonym:

Vilken dos har du?

Svar: På vad?
Cecilia Axelsson

#3 - - Martina:

Du resonerar så klokt, verkar ha självinsikt och lär dig hela tiden om dig själv. Det är bra förutsättningar för att ta sig igenom skit, tänker jag!

Svar: ❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - IA:

Ja den bilden ser ju ut som en jäkla skräckresa. Kanske man behöver bearbeta och älta upplevelser och trauman och vad andra utsatt en för tills man spyr. För att sedan kunna gå vidare..

Svar: Bilden har ingenting med känslorna i sig att göra, vi skulle åka karusell men jag har inte så många bilder kvar på oss tillsammans där det går att dölja hans ansikte så den fick representera. Nu i dubbel bemärkelse inser jag efter din kommentar hehe.

Ja, vissa saker behöver man nog göra det med. Går ju inte att trycka undan, stänga av och försöka gå vidare innan det är klart. Det finns ju liksom kvar ändå, som för mig att en akut stressreaktion utlöses när jag kände mig för trängd, även sömnparalyser är ju ngt som finns kvar som ett tecken på trauman.

Hjärnan är komplex, det är ju ngt som är säkert iaf.
Cecilia Axelsson

#5 - - Mia:

Den där insikten fick jag också, inte om drogsug men om något som var min värsta rädsla att jag skulle göra ... Men på nått skumt sätt fattade jag att hade det inte hänt genom all tidigare skit , så skulle det inte hända genom denna. Någon sorts tillit fast man inte vet säkert. D(PS, jag är lite väl rådgivande av mig så dissa detta om du inte vill ha det, men: när jag åt p-piller så mådde jag depressivt - kan det vara nått som bidrar negativt till ditt mående?)

Svar: Jag tror man verkligen behöver komma till den insikten själv för att på riktigt förstå, sen när en kommer dit känns det så självklart på ngt sätt?

Hehe, i know. Har fått typ psykos och blivit suicidal på hormonella preventinmedel innan, aldrig kunnat äta mer/ha mer än en månad för att jag mått så fruktansvärt dåligt. Så det var med stor risk jag började med dessa, vilket jag också var medveten om när jag började. Men känner mig mkt hormonellt stabilare i mitt mående sen jag började, var tidigare väldigt påverkad av min cykel. Känner heller inte att det är depression jag har, bara att juli var lite kämpande men att jag ändå mått okej, känt glädje, haft livslust, hopp etc.

Tror inte detta har med p-piller att göra, utöver att jag ätit dem i ett halvår är ju mitt nuvarande mående bl.a en akut stressreaktion av ptsd som min läkare så fint skrivit på läkarintyget hehe. Det är ju utlöst av en konkret händelse som går att härleda till.

Börjar dock känna någon liten, liten förbättring idag :)
Cecilia Axelsson

#6 - - Anonym:

Vilken sömntablett får du som du menar är den starkaste på marknaden?7

Svar: Får den här frågan förvånande ofta just nu, både på bloggen och Instagram. Känner väl att det inte direkt spelar någon roll, för någon annan än mig & min läkare.
Cecilia Axelsson