När det kommer ännu mer motgångar och en inte klarar fler

Jag kände verkligen att det var på väg att vända efter julis äckliga jävla krigande. Kände att hösten är nästan här och jag älskar hösten för ingenting är som höstens mys. Jag märker att jag inte kollar ner i backen lika mycket när jag går, ler mot söta killar och känner en vilja att göra saker igen. Tänkt att bara jag kommer tillbaka till det vanliga jobbet, börjar umgås med fler människor, ökar arbetstiden och äter igen så är den snart här. Lyckan alltså, eller iaf någon form av livsglädje. 
 
Och så händer något. Jag vill inte skriva för mycket, inte hänga ut människor som hjälpt mig att ta mig dit jag är idag eller skriva saker i affekt, men fy fan vad ord jag har inom mig. Denna gång jobbet, min enda stabila punkt och stället där alla är medvetna om min problematik och där mina problem inför förändringar och problematik över lag tagits emot med stor förståelse. För det är en arbetsplats för människor med speciella behov, typ jag efter ett missbruk. Men så är det något som inte fungerat och som gnagt i mig länge, en egenskap jag alltid burit med mig och som allt satt mig i konflikter. Det jag skrev om här om dagen, att jag inte kan stå bredvid och kolla på när andra behandlas fel och är den sista att ta skit när jag känner mig felbehandlad. Nu för tiden samlas det dock i mig för att jag lärt mig att välja mina krig. Men det innebär ju också att saker läggs på hög till dess att jag breakar eller låter det gå över. 
 
Det började redan i lågstadiet. Jag sa ifrån, vägrade att bli körd med och trampad på. Samtidigt som jag tagit alla andras krig. En egenskap som jag såklart är stolt över, en egenskap som gjort att många förvånades över att jag "tillät" Robbans misshandel, en egenskap som satt mig i oändligt många konflikter och en egenskap som gör att jag ger väldigt mycket av mig själv. Jag får nog till slut, kan varken stå och se på eller vara den någon knäpper på näsan. FInns inget jag hatar så som jag hatar härskartekniker, förminskning och allmänt orättvis behandling. Men jag vet också att jag får ta smällar för det, både när det gäller att stå upp för mig själv och för andra, jag börjar lära mig att inte handla i affekt och därför har jag känt mig mogen som tagit problemen till de som faktiskt har ansvar för just problem. 

Men så hände något imorse, jag fick nog och när jag anförtror det åt någon som det är meningen att jag ska anförtro det åt, någon som lovar mig att detta stannar mellan oss och ska tas upp på möte med ledningen för att i samma sekund ropa dit personen det gäller. Jag sitter framför och försöker att inte börja gråta men misslyckas för sen jag blev drogfri sitter känslorna på utisdan och tårar kommer vid varje känsla jag känner. Jag blir trängd, ifrågasatt och bedd att förklara hur jag känner inför personen det gäller, någon som är i maktposition gentemot mig, trots att jag precis bett om att det inte skulle komma fram att jag sagt det för jag vill inte ha det ansvaret på jobbet jag är på för att fucking arbetsträna. Så jag säger det, i affekt som blir defensivt fastän jag inte vill prata i affekt som blir defensivt för jag föredrar konstruktiv kritik. Människor som ska handla proffesionellt låter känslor ta över och jag offras som någon form av bevis på något ingen vågat säga på flera år, trots att det är något ledningen ska hantera. 

Jag jobbar för att arbetsträna. För att lära mig det sociala, hur man agerar på en arbetsplats, rutiner, få min uppbrända hjärna att orkar och ha en sysselsättning som gör att jag inte knarkar. Jag jobbar för att arbetsträna på en plats där alla vi som är där är just där av den anledningen, medan andra får ett års anställning med subventionerad lön. Och det fortsätter, jag sätts i konferansrum med människor som vet att detta inte är mitt ansvar att framför men ändå sätter mig där med människor som helt plötsligt har alla ögon på mig. Jag gör inte detta för alla andra som mått dåligt, eller till viss del men lika mycket för egen del. Men det är fortfarande inte mitt ansvar att framför iom den skyddade arbetsplats jag är på. Det är instans människornas uppgift, jag har blivit tillsagd att komma till dem vid problem och det var precis det jag gjorde. Vuxna jag började inte tjafs utan tog ett moget beslut att lägga det i de ansvarigas knä. Ändå sitter jag nu där. Trängd situation, litet rum, tårar, människor som alla tittar på mig, ber mig förklara. Panik, rummet kryper, väggar flyttar sig närmare i pereferin och jag får ännu en gång nog. 

Reser mig upp och säger att jag inte klarar det, att det inte är mitt ansvar och tränger mig förbi alla i det för lilla rummet. Kan inte andas förrän jag kommer ut, hör långt bort min handläggare be mig gå till runnet rakt fram och där inne bryter jag ihop ännu en gång. Bara det att där inne gör det inget för hon är den som känner mig bäst och redan försökt avstyra de andras känslo-handlingar. Hon är den jag redan har en plan med om jag får nog av det som pågått på jobbet, hon som skulle skött det proffesionellt om hon fått veta och vara med från början innan jag trängdes in i ett  hörn. 

Jag vill förklara mer noggrant men ändå inte för det är människor som också hjälper mig väldigt mycket, får mig att utvecklas och växa som människa. Någon ger mig beröm för att jag vågar framföra kritik som påverkar både mig och mina kollegor men hur mycket är det berömmet värt om jag hela tiden tvingas ta av mig själv? Hon berättar att jag är guld värd för kommunen som lyfter problematik men vad är det guldet värt om jag blir det som bär deras ansvar? Jag är inte stabil eller redo eller stark eller ens där för att vara den personen. Jag är där för att fucking arbetsträna upp min stabilitet. 

 Jag ångrar att jag ens sagt någonting. Eller nej, jag är stolt över att jag står upp för mig själv, står upp för mitt och andras värde att bli behandlade med respekt men jag offrades för att vara en form av bevis åt människor som varit för fega för att själv framföra kritiken, trots att det är deras jobb att göra. Vilket min arbetsträning inte är. 
 
Jag tror det kommer lösa sig, har messat med personen som fick kritiken som hen varit ovetande om just för ingen har vågat säga något. Förrän jag var den som fick personifiera det så många tänkt men så få vågat säga. Det blev sådant kaos på så många sätt, är glad att jag har en handläggare som känner mig, backar mig och tar de diskussioner jag inte ska behöva ta. Ännu jobbigare är det att alla vet att mitt enda mission är att inte knarka och att motgångar är det som lättast får mig att falla dit, att då utsätta mig för en sådan här situation är så långt ifrån proffesionellt beteende från anställda för kommunen gentemot mig. Jag vet inte om ni hänger med, vill som sagt inte skriva för utförligt eller uthängande för det är människor jag ska fortsätta jobba kring. För jag tänker inte fly den här gången, jag tänker inte göra som jag alltid har gjort när jag struntat i att gå tillbaka till ställen där något jobbigt har skett. 

Dagen fortsätter i samma anda, jag åker till mamma för att hjälpa henne med sin brutna fot, mamman som gick ut och gick idag sisådär tre veckor efter hon opererade sju frakturer i den brutna foten. Starka, starka mamma men jag åkte dit istället för att åka till random langare. Riktig guldstjärna. Sen brakar det med min syster, jag skriver inte mycket om henne även där pga av att hon inte valt att figurera där men det jag kan säga är väl att hon sedan några år tillbaka är sjukpensionär (37år) pga av psykiska problem, problem som expolderade sen pappa dog och sen visat sig i de mest otäcka situationer. Och nu ett nytt dåligt skov och när hennes skov är dåliga är de riktigt jävla dåligt, svårt-att-sova-för-jag-vet-inte-om-hon-lever-imorn-dåliga. 

Om det är slut där? Jag loggar in på facebook för att skriva med min faster jag tappat kontakten med, facebook som jag inaktiverat för att jag bara mår sämre av det. Loggar in på messenger och trycker på något som slänger ut mig i flödet på facebook. Pang! En kille jag träffade och hade mysigt med för någon vecka sen visade sig ha flickvän. Sen flera månader tillbaka och jag har ingenting vetat. Inte för att jag velat ha något annat än sex men känner mig unyttjad, skriver att jag kräver ärlighet och respekt men han är för feg för att svara, stoppar huvudet i sanden. Jag känner mig smutsig, utnyttjad och bortgjort som velat träffa honom igen men blivit dissad och nu förstår jag varför. 

Checkar av meddelandena i messenger som jag inte läst på flera månader pga den inaktiverade facebooken, ett gammalt meddelande från någon som fortfarande är vän med den f.d vänenn. Läser ord som gör ont att lösa, blir ifrågasatt över mitt val att bryta kontakten trots att ingen annan än min bästis vet allt den f.d vännen fått mig att må. Jo mamma vet också, mamma vet ju allt. Men ingen annan vet alla tårar, all ångest, alla gånger jag ifrågasatt mig själv, vad som är fel på mig eller varför han gång på gång ljög för mig. Ingen vet ju hur dåligt han fick mig att må så förminska ej mina känslor tack. 
 
Hatar hur han lyckas manipulera människor i sin omgivning att tro att det är jag som är den elaka, men kan inte klandra någon för han lyckades ju även med mig när jag bara ville att vår vänskap skulle fungera. För jag älskade honom, för att det var bra när det var bra och för att vi äntligen umgåtts igen efter ett tio årigt uppehåll, som för ett decenium avslutades för att han anmälde min dåvarande pojkvän för hembränning bara för att de bråkade på fyllan. (Ja, det här klassas kanske som uthängning men ni vet ju ändå inte vem han är)
 
Så det har hänt idag och jag vill mest ringa beroende imorgon och böna och be om ångestdämpande, något jag vet att jag aldrig kommer få för de enda ångestdämpande som hjälper är narkotikaklassade så morgondagens mission blir mer än någonsin att inte knarka. 

Eller så vaknar jag och bestämmer mig för att inte låta mig knäckas. Vaknar och städar min lägenhet, tvättar på tvättiden jag numera har varje onsdag och finner den där styrkan jag ärvt från mamma när en inte orkar va i de onda tankarn. Fan, jag är inte redo att hantera sådana här grejor men tydligen är det svårt att undivka om en också ska leva sitt liv. Kanske ska satsa på att bli eremit för senaste tiden är det ju andra människor som får mig att braka, hur gör jag för att inte låta det hända? Hur gör jag för att ta kontroll över mitt mående och inte lägga det i andras händer, vilket jag ju gör om jag blir så knäckt när sådana här saker händer?
 
Fan, ironiskt ändå att jag sa till beroende att jag snart kommer explodera på jobbet snart för att jag inte mer pallar. Förlåt för eventuella stavfel, syftningsfel, grammatiska fel och allmänt flummig text där jag inte kan vara så tydlig som jag vill men jag har både druckt och knarkat så är svårt att skriva då. Skoja (så icke-roligt skämt) men är ledsen, arg, less, besviken och trött. Orkar inte korrekturläsa. Men det märks väl imorn om jag vaknar med den där urkraften som gör att jag tänker "helvete heller att jag ska knäckas av det här", isf får ni säkert ett inlägg. Om inte är det för att jag behöver all tid och energi till att inte ta återfall. 
 
Fan, fan fan. Varför kan jag inte bara vara tyst, ta skit, se på, inte ligga med killar, inte älska vänner och ta över min systers dåliga mående? Tja, antagligen för att det här inte är något Black Mirror-avsnitt utan mitt liv och utan de där sakerna är det varken jag eller ett liv. 

Seså, dubbel sömnmedicin för pricken över i:t vore ju romantiska drömmar blandat med mardrömmar om det där jävla exet som ger sömnparalyset. Och som jag skrev i förra inlägget, nej inga härliga minnen kommer någonsin kunna väga över det dåliga och jag skulle inte ens gå tillbaka under mordhot för tror döden är mer nice än att förstöras av honom igen. 
Och slutligen tog min sugiga impulskontroll och ännu sämre konsekvenstänk över och jag köpt massa snacks för mina sista pengar. Bra dag va? Men är ju bara 13 dagar tills jag får pengar och all mat i frysen är förstod sen jag hade glömt att stänga i ett dygn när det var 30+. Ja, bara 13 dagar om inte soc-pengarna är försenade pga att de är underbemannade där. Det går bra för kommunens välfärd nu.

Förhoppningsvis hörs vi imorn och jag har urkraft i mig, förlåt för gnälligt inlägg. Eller nä, inte förlåt. Det här är mitt liv just nu. 
#1 - - Madde:

Be inte om ursäkt för att du känner som du gör. Du är fantastisk, stark och du har enormt civilkurage, det kan ingen ta ifrån dig. Många fler behöver det. Och vet du vad, även när en står där själv och inte känner sig uppbackad alls, så finns det rätt många som tänker att en är modig som vågade stå upp för sig själv och andra. Även om man känner sig ensam för att ingen säger något, och det är en jättejobbig känsla. Du gjorde rätt för dig och de andra också, jag tror att dem är tacksamma. Stor kram och försök börja på ny kula imorgon. Ta varje dag och gör allt för att hålla dig borta från knarket. Tex att ha en myskväll eller städa eller något annat som är bra för dig (även om du mår skit) för då går du fortfarande framåt även om det är övermäktigt. Eller gråt ut och sitt på golvet eller soffan, vadsom. Men att inte göra det andra. Finns det en beroendevård eller kontakt du kan ringa till när det är jobbigt efter deras telefontider? Hoppas det. Kram

Svar: Tack ❤️
Nu när det gått några veckor så känner jag verkligen att jag gjorde rätt. Många människors olika förutsättningar och omständigheter gjorde att jag drabbas men jag känner ändå att det var värt det. Hellre det än att stå bredvid och bara kolla på liksom.

Aaa, vi har ett mobilt omvårdnadsteam som går att ringa (och de kan även komma hem till en) 24/7 så det är en trygg uppbackning.

Kram ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Ida:

Wow vad långt du har kommit det senaste året! ❤️ Du har blivit sviken, besviken, käbt dig utnyttjad, liten, arg, rädd, uttråkad etc, men du har inte hanterat det med droger, utan du har stått ut. DET är grymt! Synd bara att det är så mycket skit så ofta 😕 Personen som behandlade dig sådär riskerade din drogfrihet för att själv slippa säga ifrån på rätt sätt. En riktig ynkrygg. Tyvärr finns dem överallt, men hoppas du slipper träffa på någon mer på ett bra tag❤️ Jag anmälde en man för sexuella trakasserier på ett tidigare jobb, flera andra var drabbade, men vågade inte säga något och vägrade anmäla ens efter jag gjort det, så jag fick såklart hela smällen själv. Min ytterst oproffsiga chef bokade in ett möte med mig och han som utsatt mig för RIKTIGT GROVA trakasserier och ville att vi skulle "prata ut" ensamma i ett rum. Jag mådde skit efter det och var sjukskriven ett tag efter. När jag kom tillbaka skulle jag jobba nätter tillsammans med den mannen. Yay. De kunde inte ens flytta mig eller honom till ett annat skift. Så glad att jag inte är kvar där längre!

Svar: Men fy fan, vilken jävla slutbehandling mot dig? Blir så jävla arg på att din situation inte ens är ovanlig, är också glad att du inte är kvar där!

Det blir ju tyvärr ofta så, att den som vågar säga ifrån också blir syndabocken vilket är så jävla, jävla skevt.

❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson