När att tröttna blir en urkraft och överlevnadsstrategi

(null)

 
Kan vi spinna iväg på det där jag skrev om igår? Om att tröttna och hur det ur det konmer någon form av urkraft? Jag tänker på när den kommit i de viktigaste stunderna i livet, då det blivit en överlevnadskraft och jag har stängt av alla känslor för att bara fixa det.
14år, ska strax fylla 15. Pappa dör. Är tillbaka i skolan efter två veckor, närvaron dalar men ser till att ha tillräckligt många betyg för att kunna söka till gymnasiet. Blir sjukskriven från skolan 50% men klarar det ändå för att få söka till hotell och restaurang-linjen. 
16år. Mamma är utomlands när polisen ringer, jag är den enda anhöriga och när jag kommer håller tre manliga poliser fast henne. Jag känner inte igen henne, blir rädd för hulkkraften i hennes späda kropp. Jag måste ta beslutet, psyket eller inte. Väljer det första, även om jag vet hur mycket hon hatar det. För vet också att hon kanske inte överlever annars. Självmordsförsök, psykets vita väggar, personlighetsförändring, destruktivitet, sorg, nattliga samtal, tabletter, bältning, elchocker och så lilla jag i mitten som under flera år försöker förstå vad som händer med min älskade syster. 

17år, inser att jag måste lämna killen jag bor med. Han som får mig att sitta uppe och vänta fler kvällar är inte, som jag blivit någon slags morsa åt och som lägger en kniv mot min strupe när jag inte hittar hans snus, för att sen skylla aggressionerna på det finska humöret. Jag säger att jag måste bo själv, för att kunna fokusera på skolan där jag snart har så mycket frånvaro och ig:n att jag inte får börja tredje ring. Får honom att hjälpa mig att flytta, hyra släp, bära tunga grejor och köra dem mellan Skänninge och Mjölby. För jag vet att jag måste göra slut efteråt för att få mina saker, för att han inte ska slå sönder grejorna och mig. Jag lyckas få min lärare att ställa sig som borgenär på en lägenhet, för bostadsbolaget vill ha någon utanför familjen, och jag flyttar till mina första 38 kvadrat.

17år. Ska börja tredje året i gymnasiet. Har 80% frånvaro och nio stycken ig:n som gör att jag egentligen inte ska få börja. Läraren som står som borgenär på min lägenhet gör ett undantag, är den första vuxna, bortsett från mamma, sen åttan i     som visar att han tror på mig. Att han ser bakom min tuffa fasad, skoltrötthet, arroganta attitya och att han visar att han tror på mig gör något med mig. Jag förstår konsekvenserna av att inte ha fullständiga gymnasiebetyg och pluggar upp allting, gör extra praktik för att fylla upp timmar och allt annat tredje ring innefattar. Tar studenten med fullständiga betyg och högskolebehörighet. 

Vi spolar fram lite, till mer livsavgörande händelser när den där urkraften kommer och jag känner att Fuck it, jag orkar inte mer. Kan inte leva så här och måste göra en skillnad. 

26år. Fredrik ligger mest på soffan med huvudvärk, jag är understimulerad trots att knarket stillar rastlösheten. Företaget kursat, inväntar fängelsestraff, huset nergånget, vänner bytta mot missbrukare, vårt passionerade förhållande är utbytt mot ett syskonlikt, skulder, andras skulder till oss lch misär. Han har börjat prata om att vilja skjuta heroin. Och köpa ännu ett vapen men denna gång för ett väpnat rån. Heroin är riktigt knark för mig, till skillnad från fentanylet jag nu fastnat i som ör 50ggr starkare. Väpnat rån betyder att skada andra människor. Det är inte jag. Det här livet är inte jag. Jag måste bort om jag vill överleva. Kan inte leva så. Skriver till Simon och bästis, packar det mest akuta i två väskor och sätter mig i bilen utan körkort. 

28år "Du är så jävla äcklig, för vad jag än gör kommer du alltid krypande tillbaka". Jag ligger på betonggolvet i trappuppgången han puttat ut mig i. Har redan bestämt mig för att flytta och det ärbara några kartonger med porslin kvar, men dem har han sparkat sönder. Men jag vet i samma sekund som han säger orden, att den här gången kommer jag inte tillbaka för inga ord har varit så sanna som de han just sa. 

Och allt jag gjorde första halvåret i form av lägenhet, listor till möbelbidrag från soc, hjälp med grejor till lägenheten av vänner, bekanta och obekanta i facebookgrupper, substitutmedicinering, sluta knarka, ligga med någon han skulle bli sårad utav och börja berätta on hans våld kommer ur den urkraften. Överlevnadsstyrkan där jag stänger av allt och bara fokuserar på att klara det. Och jag vet liksom när den kommer också, kan gå och vänta på den för jag vet att när den kommer.

Med dem sakerna rätt färskt i minnet borde jag ju förstå att jag alltid kan lita på mig själv, ibland hinner dwt gå jävligt långt men till slut kommer den ju alltid. I stora som små grader. Har ni det också så? EM viss känsla som gör att ni vet att ni nu har ork till en förändring? Tar det tid eller infinner det sig direkt? Litar ni på att vad som än händer, kan ni ta er ur det? Vet inte var jag vill komma med det, kanske få mig själv att förstå det. Och kanske för att jag känner lite så nu.

Tisdag idag och jag ska till Skogssjön för att tömma alla grejor. I och med att det ska bli 33 grader imorn tror jag att jag åker till mamma idag. Stackarn, hon är måttligt trött på att ligga inomhus med sin brutna fot. Nu har hon iaf tagit bort gipset, har bara en skena och får börja belasta. 
Puss på er och puss på mig! 

#1 - - Anonym:

Hej! Tack för att du delar med dig, du skrev i ett annat inlägg om insikter, att en mening kan få en att få nya insikter. Jag har fått en hel del nya insikter av att läsa det du skriver. Det vill jag tacka dig för!
Jag känner så väl igen det du skriver nu här, om urkraften som kommer, och att jag vet att dem tillslut kommer och när den gör det då klarar jag precis allt. Och jag känner när den är på inkommande. Men jag önskar att jag kunde kalla på den så den sätter in tidigare haha. Har varit i en delvis destruktiv relation, han har haft ett missbruk och är en bra bit på väg ur drogfrihet, jag blev såklart medberoende då jag, liksom du satte ord på i ett annat inlägg, alltid tar på mig andras känslor, problem och krigar andras krig. Tack för att du delar med dig!

Svar: Den där urkraften är ju ändå en trygghet att ha i sig, nu när jag börjar komma ur den mest jobbiga perioden ever i min drogfrihet tänker jag att urkraften nog alltid ligger där även om det inte känns så när en, som du säger, vill kalla fram den. Kanske känns den inte så intensivt för att vi där och då behöver gå igenom det jobbiga?

Kram ❤️
Cecilia Axelsson